Hoppa till huvudinnehåll

Hon har döden bakom hörnet

Jenni Laxén är döende i cancer.
Jenni Laxén har leukemi och är dödsdömd, men hon är inte rädd för döden trots det. Jenni Laxén är döende i cancer. Bild: Kia Svaetichin jenni laxén

Första gången Jenni Laxén fick cancer var år 2005. Sedan dess har hon dödsdömts på löpande band. I dag säger Jenni att hon trots omständigheterna mår helt bra. Det trots att hon inte vet om hon lever nästa vecka.

– Kommer döden och knackar på allt för tidigt så har jag ingenting att ångra. Det här kanske låter naivt men mina mor- och farföräldrar väntar där uppe på molnets kant så jag har sällskap sedan då den dagen kommer, säger Jenni och ler.

Året var 2005 då Jenni Laxén insjuknade i lymfom. Det är ett samlingsnamn för en rad väldigt olika tumörsjukdomar som utgår från de celler som utgör lymfsystemet. Hon behandlades genast för sjukdomen. Jennis liv fortsatte som vanligt i fem år tills hon började känna sig sjuk igen. Efter en massa prover och tester och så visade det sig att hon hade Akut myeloisk leukemi, AML, den vanligaste formen av leukemi hos vuxna.

– Jag sköttes med jättestarka cytostatikabehandlingar och sedan fick jag en stamcellstransplantation i januari 2012, min syster var donator.

Sekundär och aggressiv cancer

Jenni började känna sig bättre. Men i september i år kom leukemin tillbaka och nu är hon sjuk igen. I dag säger Jenni att hon trots omständigheterna mår helt bra.

Läkarna säger att strategin inte längre är att få mig frisk utan att förlänga min livslängd.

– Tidigare har jag varit helt säker på att jag nog kommer att bli frisk. Men den här gången återkom den efter en stamcellstransplantation och det betyder att den är helt sjukt jobbig och oerhört aggressiv. Läkarna säger att strategin inte längre är att få mig frisk utan att förlänga min livslängd. Det låter inte värst positivt.

Jenni bor fortfarande hemma i sin egen lägenhet i Helsingfors. Hon tar sina cytostatika i pillerform vilket betyder att hon inte behöver vara på sjukhuset månader i sträck, utan kan vårdas hemma.

– Jag är lite av en försökskanin, för de mediciner som jag äter nu har egentligen inte tidigare använts till leukemi utan till andra cancertyper så läkarna vet inte exakt dosering eller hur jag reagerar på medicinen. Det betyder att mina doser ibland är för höga varpå min fysiska och psykiska hälsa blir avsevärt svagare. Sådana dagar brukar jag faktiskt inte orka leva.

Dödsdömd många gånger

Jenni är bara 40 år gammal men hon har fått en dödsdom redan alldeles för många gånger.

Vi är alla dödsdömda. Ni tänker bara inte på det varje dag medan jag har tvingats att se sanningen i vitögat.

– Det man inte vet har man inte ont av, skrattar Jenni. Sedan blir hon allvarlig. Vi är alla dödsdömda. Ni tänker bara inte på det varje dag medan jag har tvingats att se sanningen i vitögat. Det skulle vara allt för lätt att hamna i en spiral av självömkan och tycka synd om sig själv. Jag har varit nära att hamna där många gånger, senast för någon vecka sedan när allt kändes så hopplöst, säger Jenni.

Jenni deltog i ett seminarium för cancerpatienter förra veckan och sade att det hjälpte henne oerhört mycket.

– Jag är glad att jag for dit och träffade de här människorna för de påminde mig igenom att jag inte är ensam om att vara dödssjuk och det är inte mest synd om mig i hela världen. Alla har ju sina personliga helveten, vissa har det jobbigare än andra och bara för att jag råkar ha det rätt jobbigt betyder det inte att de andra inte skulle få ha det. Jag försöker inte ha monopol på lidande. Jag känner mer att jag är lite i ett vakuum just nu, men det blir nog bra. Kanske. Någon dag, säger Jenni och skrattar tappert.

”Ska jag dö eller inte?”

Jenni Laxén är döende i cancer.
Jenni Laxén tror att folk som är rädda för att dö är folk som inte har levt sina liv så som de har velat. Jenni Laxén är döende i cancer. Bild: Kia Svaetichin jenny laxén

Ovisshet är värst säger Jenni. Då cancern kom tillbaka förra våren sade läkarna att hon knappast lever sommaren ut. Då leukemin kom på nytt i september och var väldigt aggressiv gav läkarna henne någon vecka att leva. Nu är det november.

– Den situationen när du sitter och lyssnar på läkarna är så absurd. Jag går helt i lås. Efteråt går jag omkring som i ett töcken i flera dagar. Ska jag dö eller inte? Och när i så fall? Nästa söndag är det Halloweenfest med alla vänner och Jenni finns inte mer?

Nu verkar medicinering fungera igen och Jenni känner sig inte särskilt sjuk av cancern. Kroppen känns främst trött på grund av alla starka mediciner.

– Hoppeligen kan det bli ännu lite bättre. Jag skulle gärna vilja kunna komma och gå som jag själv vill och inte hela tiden tänka på att skydda mig mot bakterier. Och vem vet, kanske någon kommer på något vaccin ännu och så försvinner cancern?

Vi är alla dödsdömda. Ni tänker bara inte på det varje dag medan jag har tvingats att se sanningen i vitögat.

Inget immunförsvar

Jenni får inte röra sig bland stora folkhopar eftersom hon inte har något immunförsvar och väldigt lätt kan bli mycket sjuk av andra människors bakterier. Hon får inte gå till butiken eller till exempel gå på café då folk rör på sig som mest. Tidigt på morgonen är det oftast rätt så folktomt och då kan Jenni våga sig till mataffären.

– Min mamma fungerar som min assistent och utan henne skulle det inte gå ihop, säger Jenni. Hon handlar och sköter dagliga ärenden till mig. Jag köper mjölk i tvåliters förpackningar och orkar inte fundera på om jag lever så länge att jag hinner dricka upp mjölken. Så morbid är inte ens jag. Det där med att dö just nu är inte jätteaktuellt om du frågar mig.

Däremot ids Jenni inte göra upp långsiktiga planer i stil med att hon om tre veckor ska ses med sina vänner på middag. Det känns lönlöst eftersom risken för att hon mår sämre då är överhängande stor. Och att planera ett halvt år framåt känns dumt eftersom hon kanske inte mera finns om sex månader. En känsla som gör sig obekvämt påmind som en sten i skon.

Inte rädd för döden

Rädd för att dö är Jenni inte. Hon säger att hennes mamma sade det hela så bra. Folk som är rädda för att dö är folk som inte har levt sina liv så som de har velat. Eller så har de levt sina liv på andras premisser.

– Jag har alltid gjort det jag allra helst har velat göra. Har jag inte vetat vad jag vill så har jag bara gjort någonting och allt som oftast har det blivit bra ändå. Jag har bott utomlands i flera etapper, jag har lärt mig en massa språk, jag har rest en hel del och lärt känna nya människor och nya kulturer. Det är det viktigaste i livet för mig. Jag har kört mitt eget lopp hela mitt liv.

Allra helst skulle jag bara vilja uppleva en vanlig vardag.

Vill uppleva en normal vardag

Och visst finns det ännu något som hon ångrar att hon aldrig hunnit göra. Nämligen att utforska Afrika och speciellt de södra delarna som Botswana och Sydafrika.

– Och så vill jag till Tierra De Fuegos i Sydamerika. Jag vill köra från Ushuaia till Buenos Aires i Argentina. Sedan då jag har gjort det skulle jag faktiskt allra helst bara vilja uppleva en vanlig vardag. Ha ett jobb att gå till, vara störd på min chef och göra normala saker som alla andra gör och tar för givet varje dag. Sedan kan jag dö, säger Jenni och tittar upp och skrattar.

Ta till vara vardagen och njut av det där lilla som gör dig lycklig är Jennis råd till alla.

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle