Hoppa till huvudinnehåll

Jag väljer mig

Bild: Sluta Panta sluta panta

Att göra slut med en ätstörning är lite som att göra slut med en långvarig partner.

Som att avsluta ett destruktivt förhållande. Som att klippa av banden till den där personen som inte alls är bra för en, men som man ändå älskar. Någon man känner utan och innan. En trygghet. Man vet att man mår dåligt, men orkar inte, vågar inte tänka på alternativet – det okända.

En ätstörning fungerar ungefär på samma sätt. Den ger dig en falsk känsla av trygghet, medan den sakta bryter ner dig inifrån tills du lever helt och hållet på sjukdomens villkor och inte längre vet vem du är eller var du vill.

När man är inne i en ätstörning är sjukdomen det enda man känner till. Det kan vara svårt att ens föreställa sig ett liv utan den, oberoende av hur dåligt man mår.

Det gör fruktansvärt ont att slita sig loss.

Frestelsen att skicka det där ena sms:et till sitt ex då man känner sig ensam, att ringa det där desperata nattliga samtalet, att stå utanför hens fönster i regnet och panikgråta för att man är så borttappad och inte vet vad man ska ta sig till.

Frestelsen att skippa den där ena måltiden då man är stressad, att åter sätta sig skakande på toagolvet och stoppa fingrarna djupt ner i halsen, att springa tie kilometer till, även om ens kropp egentligen håller på att ge upp av utmattning.

Frestelsen är stor om man är ensam och osäker.

”Snälla, kom tillbaka, jag ångrar mig, jag klarar mig inte utan dig.”

Sanningen är ändå man måste gå vidare för att klara sig. För att bli hel och trygg måste man fatta ett aktivt beslut.

Och det jobbiga är att det inte räcker att fatta beslutet en gång. Varje dag måste man överväga vad som egentligen, helt ärligt, är bäst för en själv. Om och om igen. Vem är jag egentligen? Vem kan jag vara om jag släpper taget?

Många år efter att jag tillfrisknat från anorexi kan jag fortfarande ibland falla in i gamla sjuka tankegångar. När livet bjuder på motgångar märker jag att jag lätt tappar matlusten. Granskar mig själv extra kritiskt i spegeln. Tvivlar. Okej, om jag inte kan kontrollera något annat, kan jag åtminstone kontrollera mitt ätande. Det är förstås en lögn. Men nuförtiden känner jag till signalerna och vet när jag ska vara på min vakt. Inte ge efter för mitt förflutna. Välja mig själv.

Det är ju mig själv jag ska leva med i resten av mitt liv.

En ätstörning är inte i första hand ett fysiskt problem. De fysiska symtomen är tecken på att sjukdomen hunnit gå alldeles för långt. Det är den psykiska sidan som måste åtgärdas. Och ja, för att kunna jobba med de problem som ligger i bakgrunden måste man vara i tillräckligt gott fysiskt skick för att överhuvudtaget vara mottaglig för terapi eller annan vård. Speciellt i början, och ofta en lång tid framöver, behöver man all den hjälp man kan få. Av familj och vänner, av läkare och andra proffs.

Tills det så småningom börjar gå av sig själv. Man bygger upp nya handlingsmönster, nya tankemönster. Man lär känna sig själv. Man lär sig älska sig själv. Sakta men säkert.

Det blir lättare.

Nej, det blir alldeles underbart.

Sedan kan man se tillbaka och undra: Varför i hela fridens namn hängde jag kvar så länge?

Jag önskar att ingen människa, någonsin, skulle behöva lida av ätstörningar. Jag kan inte säga att anorexin har fört med sig något gott i mitt liv, tvärtom. Men ett brustet hjärta kan bli helt igen. Och det går att bli frisk från en ätstörning. Jag lovar.

//Ida Henrikson. Chatta med Ida tisdagen den 4.11 kl.19-22.

Läs också