Hoppa till huvudinnehåll

Mördarna, nördarna och jag

Maria Lang: Rosor, kyssar, döden
Maria Lang: Rosor, kyssar, döden Bild: TV4 rosor kyssar döden

Mycket kan hända när man som vuxen återvänder till barndomens läsupplevelser. Man kan bli besviken, glad eller överraskad. När jag trettio år efter det första besöket än en gång steg in i Maria Langs deckarvärld flammade den upp igen - kärleken.

När jag var i tolvårsåldern bodde vi i samma hus som kommunens bibliotek. Vilket i förlängningen innebar att jag bodde i biblioteket. Lekte skattletare mellan dammiga hyllor.

Och så en dag hittade jag Maria. Maria Lang. Jag minns inte längre vilken bok som landade först i min hand eller vad den handlade om. Allt jag minns är lösryckta bilder. Snö. Blommor. En yxa på vars vassa egg några hårstrån fastnat i levrat blod.

Jag minns inte vem som blivit mördad eller varför. Jag minns bara spänningen.

En passion föds - och falnar

De spänningsladdade detaljerna etsade sig fast och jag misstänker att min kärlek till deckargenren etablerades ungefär i det skedet.

Under de påföljande åren genomlevde jag Agatha Christie-perioder, intensiva Ludlum & Guillou-relationer, samt en kortare John Grisham–era. Långa tider läste jag alla rödryggade femtiotalspocketar jag kom över. Böcker med talande titlar som ”Rött hår och revolvrar”.

Men även om kärleken aldrig helt har slocknat så har jag börjat rygga tillbaka inför deckargenrens ökade brutalitet och besinningslösa våld. Hätskheten i Stieg Larssons svit, ondskan i Lars Keplers universum, hårdheten i det mesta man hittar i modern spänningsväg.

Och vsst är det lite fascinerande att det Lang-våld som ur en tolvårings perspektiv tedde sig extremt idag framstår som tämligen tamt.

Sex sexiga filmer

Huvudrollsinnehavarna i Maria Lang-serien
Huvudrollsinnehavarna i Maria Lang-serien Bild: Joakim Eriksson Tuva Novotny,Ola Rapace,Linus Wahlgren,Dagmar Lange,Mördaren ljuger inte ensam,linus wahlgren som einar

När nyheten om att sex av Maria Langs tidiga romaner blivit film med Tuva Novotny och Ola Rapace i huvudrollerna tänkte jag spontant ”Wow – vad roligt"! Och var antagligen den första att hämta film nummer ett från den lokala videouthyrningsfirman.

Mitt ”wow” hade visserligen krympt till ett ”nja” när jag väl hunnit igenom ”Mördaren ljuger inte ensam”, men det hindrade mig inte från att hyra film nummer två. Och tre. Och... tja, alla.

Den estetiserade femtiotalslooken och doften av en svunnen tid hade således förfört mig. Dessutom hade jag hunnit bli kompis med Puck, Eje och Christer. Skall jag vara ärlig hamnade morden ganska snart i skymundan när det gällde att hålla koll på vilka ögonkast som utbyttes mellan vem i den centrala trion.

Det var bara att ge upp och konstatera faktum: denna översnygga, något ojämna och ohämmat trendmedvetna Maria Lang-serie hade blivit min "guilty pleasure”.

Till Dig som har för avsikt att börja titta på serien vill jag i det här skedet säga: ge inte upp efter den inledande filmen! Redan följande "avsnitt" bjuder på större intensitet och igenkännandets glädje. Ur ett finländskt perspektiv är det dessutom roligt att se Maria Sid dyka upp i film nummer två och systrarna Stina & Ylva Ekblad i film nummer tre.

Så många böcker - så lite tid

För min del slutade det inte med filmerna. Nej, när jag väl hunnit få upp ångan började jag gå lös på närliggande bibliotek och antikvariat. I den egna bokhyllan fanns från tidigare bara den nyutgåva av ”Mördaren ljuger inte ensam” som kom via en bokklubb 2013 (bara för att jag inte hunnit avboka den i tid) samt ett par trötta pocketböcker med fler hundöron än man orkar räkna.

Jag började med nyutgåvan och blev överraskad av hur välskriven den var. Stringent och flyhänt på samma gång och med ett inslag av en kärlek vars uppkäftighet måtte ha varit tämligen högljudd 1949.

Några böcker senare var jag definitivt ”hooked” och började intressera mig för kvinnan bakom dessa glömda texter. Med ett småleende läste jag hennes självbiografi – lyssnade till rösten jag tyckte mig höra bakom orden. Det självsäkra, kunniga och humoristiska tonfallet hos en kvinna som visste vad hon ville. Som inte kan ha haft många lediga timmar i sin kalender eftersom hon ständigt läste, skrev, undervisade, recenserade, tyckte, tänkte.

En kvinna som vakade när andra sov.

Och nu har denna tidiga deckardrottning bidragit till att förkorta mina nätter. Det tar nämligen tid att hitta och plöja igenom fyrtio år av författande. Speciellt när man nu skall klämma in filmerna på agendan under inkommande söndagar.

Och hur många blir väl inte vaknätterna när man skall fundera på i hur hög grad hon skrev in sig själv i de otaliga porträtt som passerar revy. Hur hann hon både jobba och skapa? Hur kände hon sig mot slutet av sitt liv? När tiden rusat förbi henne och inkomsterna krympt till oigenkännlighet.

En suck för Puck

Maria Lang: Kung Liljekonvalje av dungen (12)
Maria Lang: Kung Liljekonvalje av dungen (12) Bild: Joakim Eriksson/ Pampas Prod kung liljekonvalje av dungen

Och varför i all sin dar övergav hon Puck? Förstod hon inte hur besviken hon skulle göra en Lang-nörd som mig? Jag och alla andra som hunnit bli vänner med den käcka hjältinnan. Som uthålligt väntat på att Christer och hon så småningom skulle mötas över något annat än ett lik och skiljas åt av något annat än Ejes snälla blick.

Men nej, Maria bryr sig inte om vad jag tycker. Den dag hon, som hon själv uttryckte det, ”tröttnade på att sila allt genom Pucks omdöme” måste gestalten försvinna. Vem orkar väl med en typ som leder till ”en tröttande enformighet och begränsning”.

Så var det med det. Så nu gäller det att njuta av Puck och Christer medan det varar. Under nio skälvande timmar insvepta i mystiska rökslingor och dränkta i doften av cognac. Timmar som vibrerar av kärlek och passion och hat och vars gestalter avtecknar sig mot bakgrunden av svenska idyller och stärkta femtiotalsklänningar.

En svunnen tid som vilar i frid.

Eller nåja, "frid" är väl lite att ta i när det gäller sammanhang som detta...

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje