Hoppa till huvudinnehåll

De menlösas, håglösas och sinnessvagas ödegård

Gammal toalett
Fattiggården hade åtminstone en snygg toalett. Gammal toalett Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos öde fattiggården i malax

Den här gången är jag inte beväpnad med pilbåge eller hemgjorda shuriken (kaststjärnor) utan diverse kameror. Malax fattiggård kräver flera kameror. För säkerhets skull har jag med mig Lisen Julin som är fotograf och ”urban explorer”. Jag är nämligen bättre på hemgjorda kaststjärnor än på att plåta bilder…

Det hela började med att jag träffade konstnären Marjo Levlin som 2008 gjorde en fantastiskt upptäckt i bastun i ödegården som hon lekte i som barn.

Läs om svarta kabinettet här.

Fattiggårdens bakgrund

Fattiggården togs i bruk 1909. Landet härjades av dödliga sjukdomar såsom scharlakansfeber och lungsot och de fattiga levde under odrägliga förhållanden. Det hade konstaterats att det behövdes ett ”dårhus”, som det kallades på den tiden, samt ett ställe för medellösa personer att bo på.

En kommité begav sig på studiebesök till Närpes för att bekanta sig med fattiggården där. Man imponerades av vad man såg och det beslöts att man skulle bygga en likadan gård i Malax. Fattiggården hade 10 rum för vårdtagarna, kök, en stor matsal samt två rum för föreståndaren. Det fanns också fähus, stall, diverse lider och tvättstugor på gården.

Som gjort för spökfilm

Att i ord beskriva stället är ganska svårt. Allt är så snärtigt. Titta på bilderna i galleriet. Min favorit är det blå badrummet med kakelgolvet och en mystisk trästol med ett runt hål i sitsen...

De gamla tidningarna från sextiotalet är också roliga och det finns massor med konkreta minnen av livet på gården.

Verandans räcke har rasat. I källaren finns en massa flaskor. Vinden viner vemodigt uppe i översta våningen där en ensam stol står i ett hörn. Huset är som gjort för att filma en spökfilm i.

Dessutom finns det en del av huset som är låst som vi inte kommer in i. Till saken hör ju att inte söndra någonting och inte bryta in sig så vi låter de låsta rummen ruva på sina hemligheter. I ett av uthusen i övre våningen hittar vi en lång rad gammaldags hederliga toaletter på rad.

Gift men barnlös föreståndare sökes

Men tillbaka till tiden som det bara finns svartvita fotografier från. Man sökte efter en manlig föreståndare som helst var gift, men barnlös.

Årslönen skulle vara 1 000 mark och hustrun förutsattes tjänstgöra som biträde. Ifall man var tvungen att nöja sig med en ogift föreståndare var lönen 700 mark.

En gift, barnlös föreståndare vid namn Claes Boström fick jobbet. Honom hittar ni också på ett fotografi i galleriet.

Strömming och potatis

Under de första åren förtärdes ansenliga mängder strömming och potatis på fattiggården som senare skulle börja kallas ”kommunalhemmet”.

Veckans meny kunde se ut så här. S.g.s. varje dag:

Morgon: Potatis, strömming och sås, mjölk eller dricka
Middag: Grynvälling
Kväll: Kornmjölsgröt och mjölk

Vissa dagar bjöds det på ärtsoppa eller köttsoppa. Kaffe fick man inte men vid större högtider gryngröt.

Öde hus

Det här är en serie om öde hus och ställen där vi besöker allehanda platser som Gud och samhället glömde bort.
Här kan du kolla in alla husen.

Stina fick sitta i cell för svordom

Stället inhyste det första verksamhetsåret elva Malaxbor, nio från Solf och tre från Petalax i åldern 48 – 78. Åldringar, epileptiker, håglösa, sinnessvaga och en förbrytare fick bo på fattiggården. Dessa människor var oförmögna att ta hand om sig själva.

Reglerna var stränga och som straff för att t.ex. ha spottat på golvet eller för olydnad i matsalen kunde man placeras i cell i några timmar eller en hel dag. I juli 1914 fick Stina sitta sitta två timmar i cell för svordom. Det framgår inte vilken svordomen var.

Sinnessjukavdelningen

En bit ifrån fattiggården ligger ett stenröse. Här fanns byggnaden som i folkmun kallades ”dårhuset”. Byggnaden revs 1986, men det finns gamla foton på huset i galleriet.

Eftersom vissa mentalsjuka var svåra att sköta om på fattiggården så byggde man 1914 en separat sinnessjukavdelning. Det fanns en avdelning för män och en för kvinnor i det stora trähuset med nio vårdplatser.

Vården bestod av kläder, mat- och husrum samt bad en till två timmar varannan vecka, ”enligt läkarordination”. Inte förrän i början av 30-talet fick vissa patienter någon blygsam form av medicinering.

År 1936 fanns det 16 mentalpatienter, den yngsta var 24 år och den äldsta 72 år. Diagnoser var allt från schizofreni och demens till ”idioti”.

År 1921 fick fattiggården en telefon och följande år elektricitet. Ibland rymde mentalpatienter och irrade omkring i skogarna.

Cellernas luckor

Marjo Levlin minns från sin barndom att den övergivna sinnessjukavdelningens rum eller celler hade var sin mystisk lucka på utsidan av huset.

Man kunde kanske fantisera att patienterna fick mat genom luckan eller att de kröp in genom den till natten, men luckorna var helt enkelt en säkerhetsåtgärd. Eftersom patienterna uppenbarligen var inlåsta i sina celler åtminstone tidvis behövdes det en flyktväg vid fall av eldsvåda så man kunde släppa ut dem utifrån via luckorna.

Föreståndare och personal på sinnessjukavdelningen byttes ut oftare än patienterna antagligen bytte underkläder. Det var tydligen ett tungt och otacksamt jobb.

Slutet

Doktor Gurli Särkilahti gör 1961 inspektionsbesök och finner brister i verksamheten. Hon anser att sinnessjukavdelningen bör stängas eftersom de inte kan ta hand om patienterna tillräckligt bra p.g.a. personalbrist.

År 1962 stängs den gamla sinnessjukavdelningen och patienterna flyttas till Kristinestad.

Förfallet

År 1964 beslöts det att det inte längre var lönt att renovera fattiggården och på sensommaren 1969 stängdes stället för gott och har stått övergivet sedan dess. Sextio år av liv och mödor kan spåras i den öde gården som sakta förfaller.

Liksom i alla andra liknande öde hus jag besökt vill jag inte röra om för mycket eller bidra till att plankor etc. går ännu mer sönder än de redan är. Ibland kliar det i fingrarna att ta med sig någon liten souvenir. Såsom den vite schejkens kort eller en gammal damtidning från sextiotalet. Men jag låter bli. Vad skulle jag ens göra med skräpet?

Här på fattiggårdens golv i rummet som är fyllt av gamla tidningar hör de gamla artiklarna och reportagen hemma och jag har mycket större nöja av mina egna fotografier härifrån än av att stjäla någonting med mig.

Källor: boken ”Historia kring fattiggården i Malax” (Karl-Johan Sjöström)/Malax museiförening. Tack till Göran Strömfors och Malax museiförening för arkivfotografierna.

Till sist en video från fattiggården såsom det såg ut i mitt huvud…

Läs också