Hoppa till huvudinnehåll

Kjell har levt med självmordstankar

Kjell Österberg i sin stuga i Ekenäs skärgård, november 2014
Kjell Österberg i sin stuga i Ekenäs skärgård, november 2014 Bild: YLE/ Tiina Grönroos mental ohälsa,Ekenäs

Ekenäsbon Kjell Österberg var som tonåring en duktig löpare. Upprepade skador satte däremot stopp för de idrottsliga drömmarna. I samma veva insjuknade Kjell i depression.

När Kjell talar om sin kroniska depression använder han sig av termer som förknippas med idrott. Han jämför de gånger han varit intagen på Ekåsens mentalsjukhus med startblock, en ny omstart för att därefter försöka komma i mål. Under många års tid fortsatte Kjell att träna löpning. Han sprang också under de perioder han vårdades på Ekåsen.

- Fast då gav jag ibland upp efter endast femtio meter. Benen var som kokt spagetti.

Kjell återkommer ofta till löpningen.

- Då, när jag var bra på idrott och löpning , var jag också accepterad i samhället. Så var det bara.

Ekåsen

Kjell har haft många omstarter. Han har vårdats sju gånger på mentalsjukhus. Första gången var han 18 år.

- De första åren togs jag in sex gånger, sedan var det bättre i många år. Den sjunde gången var 1993, det är för 21 år sedan.

Kjell Österberg är 59 år. Han har ett otroligt minne för årtal och siffror. Han minns till exempel sina tävlingstider när han sprang individuellt. Stafetterna har han glömt. Men inte vilket år han löpte guld på Stafettkarnevalen. Då när livet ännu lekte, innan han blev skadad och innan han insjuknade i depression.

Fårbässen

Havsviken som går till Kjell Österbergs stuga på Fårbässen i Ekenäs skärgård
Havsviken som går till Kjell Österbergs stuga på Fårbässen i Ekenäs skärgård Bild: YLE/ Tiina Grönroos fårbässen,Ekenäs
Det är en grå, regnsjuk novemberdag (2014) jag åker taxibåt till Fårbässen, en holme i Ekenäs skärgård. Holmen är granne till Ingå och till öppet hav. Platsen är vacker till och med i novemberdis och regn.

Till Fårbässen kommer Kjell Österberg så ofta han kan. Här trivs han.

- Det är stämningarna från barndomen. Visserligen är jag väldigt ensam här, men då har jag själv valt ensamheten.

Stugan på Fårbässen i Ekenäs skärgård där Kjell Österberg trivs
Stugan på Fårbässen i Ekenäs skärgård där Kjell Österberg trivs Bild: YLE/ Tiina Grönroos fårbässen,Ekenäs

Kjell har en lägenhet i Ekenäs centrum, men där kan ensamheten ibland kännas jobbigare.

Kompis

Kjell är sedan slutet av 1980-talet medlem i psykosociala föreningen i Kompis. Den är verksam i Västnyland. Numera är han ordförande i föreningen. Han är också styrelsemedlem i psykosociala förbundet.

Föreningen Kompis ordnar månadsmöten, utfärder, teaterresor och sommarläger.

- Senast när vi ordnade en hemlig resa, slutade det med att alla visste att vi skulle till Kimito. Det var bara jag som nästan hade glömt vilka platser vi hade bokat in oss på.

Kjell skrattar mycket, men han har lika lätt för att falla i gråt.

- Det är de här stämningarna, det är som en explosion när man är så här känslig.

Föreningen Kompis har idag ett åttiotal medlemmar. Under de vanliga månadsträffarna samlas man för att dricka kaffe och umgås. Det känns viktigt att få prata om angelägna saker.

Kjell är glad över att han gick med i föreningen. Han tvekade i några år, orsaken var att föreningen hade stark koppling till Ekåsens sjukhus. Det kändes obekvämt. På den tiden talade man inte ens om Ekåsen, sjukhuset hade öknamnet Dorka. Det säger en hel del om samhällets attityder gentemot psykisk ohälsa.

Vänner

Första tvångsintagningen på Ekåsen kändes också hemsk för den då 18-åriga Kjell. Det här var i början av 1970-talet. Kjell minns personalen, deras nycklar, fängelsestämningen…

- Fast mina värsta ovänner då, vårdarna på Ekåsen, blev sedan mina allra bästa vänner. Vi träffas ännu idag. Jag är numera också kompis med deras barn.

- Och mina bästa vänner i barn- och ungdomen blev egentligen mina ovänner.

Under skoltiden blev Kjell god vän med två andra pojkar. En av dem var diktaren Larry Silván som begick självmord som 21-åring. Silván gick hårt mot kapitalismen, materialismen och konsumtionshysterin.

Larry Silván in memoriam, här intervjuas bland andra Kjell

- Vi nobbade samhället. Jag hade egentligen tänkt anmäla mig som frivillig till armén, min kondition var på toppen, men på kort tid gjorde jag en helomvändning. Vi rymde. Det blev inte ens civiltjänst. När jag sedan insjuknade blev jag helt befriad från militärtjänstgöringen.

Utanförskapet är en bidragande orsak till att Kjell blev sjuk. Det tror han i dag. När Kjell dessutom lämnade skolan på hälft, började vaka nätter för att sedan sova om dagarna, dröjde det inte länge innan han blev riktigt dålig.

- Jag har fortfarande väldigt svårt att sova. Kronisk depression jo, men också kroniska sömnproblem.

Dikter

Också Kjell Österberg började skriva dikter i slutet av 1970-talet. Många av dikterna har gått direkt i skrivbordslådan utan att någon har fått läsa dem. I början av 1990-talet återupptog Kjell sitt skrivande. Flera av dikterna har publicerats i psykosociala förbundets tidning Respons. Den här ingick i nr 1/2014:

----------

Fullmåne

Nu borde du vara ute på ön farsan.
Det är mitt i natten - fullmåne, molnigt och det blåser hårt.

----------

- Det känns bra att få skriva av sig men det är också viktigt med feedbacken.

Också här drar Kjell paralleller till sitt tidigare idrottande.

- Nog fick man respons på löparbanorna också. Folk applåderade.

Självmordstankar

Under 1970-talet mådde Kjell väldigt dåligt. Han hade få vänner, dålig ekonomi och var rätt mycket intagen på Ekåsen.

Kjell for också till Ekåsen för att få mat. Det var några vårdare som erbjöd honom överbliven mat som annars skull gått till en svingård.

- Utan den maten skulle jag svultit ihjäl.

Han har aldrig försökt begå självmord, men nog haft självmordstankar. En gång tog Kjell så mycket medicin på en gång att han förlorade medvetandet. Han togs in på en intensivvårdsavdelning men säger själv att det var ett misstag och att han aldrig svävade i någon livsfara.

- Mellan 1978 och 1993 mådde jag ganska bra och i yngre år hade jag också en del ströjobb.

Helt återställd blir Kjell aldrig. Han lyfter invalidpension och mår tidvis dåligt.

- Men livet lär, man blir ödmjuk. Man vet aldrig om det blir en nästa gång på sjukhus. Tur att man inte har en kristallkula.

Hör mera i samtal om livet torsdagen den 13.11 kl 13.03 och lördagen den 15.11 kl 20.03