Hoppa till huvudinnehåll

Sveriges finaste sånger

Tomas Andersson Wij i inspelningsstudion
Tomas Andersson Wij i inspelningsstudion Tomas Andersson Wij i inspelningsstudion Bild: Tomas Andersson Wij tomas andersson wij

Ofta har Tomas Andersson Wijs sånger exploderat i mig. De har kastat mig tillbaka i tiden, till min egen barndom. Jag har ofta känt igen mig i hans texter och melodier, vi är av samma generation och trots att vi vuxit upp i olika länder så finns det något gemensamt i förorterna, fotbollsplanerna, fabriker och rockmusik.

Sånger som öppnas långsamt
sånger som exploderar […]
som drog mig upp
och in mot ljusen
fick sväva över höga husen här

Sångerna på Mörkrets hastighet är sådana som öppnar sig långsamt. Eftersom Andersson Wij ändå är en artist som gett mig så mycket sedan jag såg honom på en mystisk, rätt folktom, kristen och alldeles underbar spelning på Kåren i Åbo något år in på 2000-talet har jag tålamodet att lyssna och lyssna på nytt. Det slår mig att det är rätt ovanligt, att all tillgänglig musik också påverkar mitt tålamod – att det ofta blir så att jag söker fram en ny artist, ett nytt album om musiken jag lyssnar på inte exploderar direkt. Jag är också övertygad om att tillgängligheten så småningom kommer att göra oss döva för djupet i musiken. Vi hör men lyssnar inte.

Se upp för dörrarna dörrarna stängs
vi rusade framåt genom tunnlarna
framåt

Innan albumet gör jag ett grundligt förarbete och lyssnar in Andersson Wijs gamla album. Då han i ”Tommy och hans mamma” beskriver den sista barndomssommaren och hur ”vi” rusar genom tunnlar – framåt så skälver det i mig. Jag slås av hur bråttom framåt jag hade i barndomen, hur vi vill springa ifrån den och jag nu, om jag bara kunde skulle vilja förlänga varje sekund; stanna kvar i min fars sista kram till exempel. Men ur den tog jag mig med ett glatt skratt, som om vi hade all tid i världen, och jag begav mig ut i natten och vi sågs aldrig mer.

Sådär är det med minnena, det vi minns verkar understryka vad som är viktigt för oss just nu, de uttrycker vem vi är som människor och sånger som de här hjälper mig att minnas varifrån jag kommer, att förbli mig själv trogen. Hoppas jag i varje fall.

Det finns ändå skillnader mellan sånger och texter. Andersson Wij är aktuell med boken Gå rakt fram och över husen – där hans texter är samlade. Det är enkelt att konstatera att det är fråga om poesi. Däremot är det inte klart vad det betyder att säga så. Kanske att det existentiella djupet är ett av de viktigaste benen som Andersson Wijs konstnärskap handlar om. Han är också en av de mest relevanta samhällsskildrarna i Sverige just nu, men det som slår mig är att han förefaller genuint ärlig i varje låt, för varje ord han skriver eller sjunger.

WM sommar O.J. Simpson
I saw the sign

Jag läser de nya texterna innan jag hör dem i låtarna och blir överraskad då jag hör melodierna. På Mörkrets hastighet är pianot framträdande, melankolin och skönheten finns där och långsamheten uppmanar till att själv lyssna utan brådska. Instrumenteringen charmar ju mer jag lyssnar och trots att jag är svag för de där gitarrmelodierna som Andersson Wij odlade med sådan träffsäkerhet på sina tidiga album så inser jag att den tveksamhet som jag upplever vid första genomlyssningen mest handlar om mina egna förväntningar, att det finns helt nya aspekter av skönhet i de nya låtarna – trots att det inte är frågan om något paradigmskifte, snarare ett förfinande av uttryck.

Mörkrets hastighet uttrycker allt det som ett ”skitår” fört med sig. Det är ett skilsmässoalbum och kanske är det därför som orden inte öppnar sig i mig lika direkt som de brukar. Däremot riktas min uppmärksamhet mot olika aspekter av skilsmässa som jag inte tänkt på tidigare, på svårigheter att våga låta sig själv vara glad samtidigt som man försöker stå emot av den tyngd som ett dåligt samvete, ett ledset barn, ens grusade drömmar innebär. Andersson Wij gör inget för att försköna sin egen roll, för att framstå i en sjysst dager och det här är en av hans storheter som artist. Å andra sidan skulle jag väl säga att hans självrannsakan är ett uttryck för hans karaktär och att det draget är svårt att stå emot.

Jag kommer att gå rakt fram
fram och över husen en gång till

Staden är igen scenen som allt utspelar sig på, husen man vandrade mellan tillsammans och som man vandrade mellan som barn, dem vandrar den frånskiljda ensam mellan och över. Sådan är tillvaron, man bryter ofta med det gamla men ens historia följer en som tusentals trådar som man korsar, lämnar och ibland förföljs av. Och hela tiden lämnar man nya spår och det viktiga är att ta hand om det enda liv man har. Det gäller att leva det på ett anständigt, men inte självutplånande sätt. Det uppmanar Tomas Andersson Wijs konstnärskap till.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje