Hoppa till huvudinnehåll

Geistlös gubbambiens med Pink Floyd

Pink Floyd / The Endless River
Pink Floyd / The Endless River Bild: Dan Eskil Jansson / YLE pink floyd / the endless river

Jamen, snälla nå'n vad det här var tråkigt. Här har man som stor Pink Floyd-fantast väntat i 20 års tid på att de äntligen skulle ge ut en ny skiva och så kommer denna geistlösa samling musikaliska anteckningar. Det finns ju gubbrock och gubbpunk. Nu har vi tydligen även fått gubbambiens.

När jag börjar höra på Pink Floyds nya album The Endless River är min första tanke huruvida jag skall jämföra detta mera med Pink Floyds förra studioskiva The Division Bell (1994) eller med David Gilmours senaste studioplatta On An Island (2006), för tankarna går till bägge. Men så kommer andra låten (It's What We Do) igång och den påminner nästan skrämmande mycket om Wish You Were Here-skivan. Fast litet sämre.

Sedan varvas sound och idéer vi redan hört på olika skivor från nästan hela Pink Floyds karriär. Ställvis väcks ens hopp till liv om att det nog ändå kan bli något av detta, men stunden därpå är vi tillbaka i det intetsägande ambiensträsket igen.

Grå och småtråkig söndag

Visst finns här små glädjestunder, men det mesta låter tyvärr närmast som en grå och småtråkig söndag. Jag börjar sucka allt högre. Och ungefär på det viset fortsätter jag igenom nästan hela skivan. Undantagen är Allons-Y, Talkin' Hawkin' (med Stephen Hawking) och Louder Than Words. Förutom att Polly Samsons (fru Gilmour) lyrik i Louder Than Words som vanligt är småbanal.

Senast nu märker man hur mycket David Gilmour, Rick Wright och Nick Mason behövde någon kreativ katalysator som Syd Barrett eller Roger Waters för att få fason på deras musikaliska idéer. För det här räcker inte, sorry. This will not do, call the schoolmaster! Får man nästan lust att utropa på äkta The Wall-vis.

Hela skivan låter mestadels både gammal och trött. Vilket kan bero på att den består av överblivet material från The Division Bell-sessionerna som de litet hyfsat till. Här finns förvånansvärt litet att ta fasta på som skulle lämna några bestående minnen. Lyssnaren får ingenting nytt, endast gamla Floyd-idéer som idisslats på nytt. Samt sådant som närmast låter som litet jammande medan man väntar på att den Stora Visionen skall uppenbara sig. Nu låter de som ett band som försöker låta som Pink Floyd, men utan att riktigt lyckas.

Idéerna slut

Om det här inte vore Pink Floyd skulle skivan garanterat fått sämre recensioner än den fått. Nu är folk bara glada att det efter 20 års väntan äntligen kommit en ny Pink Floyd-platta. Något som vi ivrigt väntat på i alla dessa år. I synnerhet eftersom The Division Bellvar så himla bra och lovade gott inför en ny framtid för Pink Floyd. Men när man hör på detta överblivna material från de inspelningarna, så låter det som att deras idéer tog slut där. Mitt råd till er är att hellre köpa The Division Bell en gång till än The Endless River. Eller vilken annan P.Floyd-skiva som helst. För redan nu kan jag lova att det här är den Floyd-platta jag minst kommer att lyssna på i framtiden.

de luxe-versionen

I de luxe-versionen finns en DVD med diverse extra material. Här finns bl.a. levande bilder från studion när Floyd spelade in The Division Bell, men musiken är mestadels av motsvarande menlösa slag som på CD:n. Vissa låtar är samma, men här finns även låtar som saknas på CD:n.

Till största delen går ni inte miste om just någonting ifall ni enbart håller er till CD-versionen. Men. På DVD:n finns ändå låten Nervana som absolut borde ha kommit med på CD:n, för det är en av de få låtar här som har en idé, ett fungerande riff och ungefär det närmaste man kan komma något av en struktur och idé i det här paketet. Dessutom är det – håll i er nu – det närmaste ordentligt rockstuk man kan komma på den här skivan (förutom Allons-Y). Det är himla synd att de inte finslipat den till CD:n. Tänk – den bästa låten på skivan kom inte ens med på den egentliga skivan.


Pink Floyd / Nervana

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje