Hoppa till huvudinnehåll

När blir det rumsrent att ogilla hundar?

Hund med solglasögon på och text Stedan svarar på allt
Hunden på bilden vill också helst förbli anonym. Hund med solglasögon på och text Stedan svarar på allt Bild: Yle/ Minna Almark mops

"Hur ska vi förhålla oss till våra trevliga vänners mindre trevliga hundar? Är det mig det är fel på om när jag tycker de flesta hundar är obscena, illaluktande och påflugna?" Av naturliga skäl vill frågeställaren förbli anonym.

Mitt korta svar på när det blir rumsrent att tycka illa om hundar: Aldrig. Ett lite längre svar är den 19 november. Då är fenomenet hund föremål för Lassos flåsande närgranskning. Hundfobi är ok, men aversion är än så länge en social kränkning. En stor prövning blir den stora hundkarnevalen Koira 2014 den 6-7 december, då finns det över 13 500 skäl för dig att hålla dig borta från Helsingforsmässan.

På din egen fråga är svaret tyvärr det enkla arabiska ordspråket: "Den som älskar mig älskar också min hund." Men visst älskar väl du som jag fiktionens hundar? Lassie, Gromit, Milou? Devil var ingen hund utan en bengalisk bergsvarg. Men så har Fantomen blivit placerad i töntskåpet också.

Hunden som idé är charmerande.

Själv blev jag betuttad i en hund en gång. Det var vid en järnvägsövergång. Den gick med sin kvinna över spåret och tycktes hälsa vänligt och försynt på mig.
Det var en ljudlös kontakt som kändes som en liten behaglig elstöt. Jag som dittills bara fört animaliska samtal med katter och kor blev glatt överraskad.

Den ljusbruna hunden hade ett brett sympatiskt huvud och kloka sneda ögon. Ägaren upplyste mig om att det var en akita. Samma hund som jag sett som staty i Tokyo och som spelar huvudrollen i filmen Hachiko med Richard Gere.

Inget djur kan spegla vår fåfänga bättre, läsa våra tankar bättre, registrera våra känslor bättre.
Katten ser ner på oss, hunden ser upp till oss, bara grisen ser oss som en jämlik.
Men det är inte jämlikhet vi vill ha av hunden. Sökes: blind kärlek, hängiven beundran, livslång trohet, obrottslig lydnad, obefläckad stamtavla, fungerade höfter, friska ögon och vana vid att vara ensam utan att tugga sönder mattor. Det låter inte som en kontaktannons som skulle ge särskilt många svar.

Hunden är inte människans bästa vän, utan det bästa substitutet för människans bästa vän.
Hunden är det enda djuret som skäms (eller låtsas skämmas), men är det inte hundägarna som borde skämmas?
De talar till sina hundar som till sina barn och du förväntas göra detsamma. Men barn som attackerar andra barn på gatan? Barn som lägger sin blöta haka i ditt skrev under matbordet? 50-kilos barn som ostraffat står gränsle över våra trottoarer och tömmer sin tarm?

Just nu ser det onekligen mörkt ut för dig som är hundkritiker: Hundindustrin vädrar kraftfoder när den växande otryggheten och ensamheten i samhället ger hunden ett ännu större tomrum att fylla. 650 000 hundar finns det just nu i Finland, uppger Finska Kennelklubben, som grundades samma år som Hitler föddes.

Högholmens förra chef, djurfysiologen Seppo Turunen tyckte ännu 2012 att 200 000 hundar skulle räcka. I boken Lemmikkielämää, som nyligen kommit ut på estniska, refererar han till forskningen om hundars och katters ekologiska tassavtryck. En stor hund = stadsjeep, en liten hund eller katt = Volkswagen Golf. Själv förespråkar han sällskapsdjur som går att äta, typ grisar och gräshoppor (se även Cecilia Floris artikel här intill). Nu vill Turunen inte längre uttala sig om sällskapsdjurens styggelse.

En granne till mig har sex oaptitliga mopsar. När hennes pojkvän kommer på besök är de nio. När det omslingrade paret kommer hem från den träckiga hundparken med blinkande halsband i natten, anar jag bara bökandet och grymtandena under det äktenskapliga täcket när elva kroppar delar på kärleken.

Under medeltiden fick ensamstående kvinnor inte ha hund, det ansågs locka till onämnbarheter. Men en kinesisk kejsare gifte sig med sin pudel och de levde mycket lyckliga båda två.

Hunden i psykoanalytisk belysning representerar både skammen och våra lägsta drifter. De sista orden i Franz Kafkas Processen handlar om hur skammen skulle överleva Josef K, som en hund. ('Wie ein Hund!' sagte er, es war, als sollte die Scham ihn überleben.) Men varför skäms hunden? Den skäms för att den kan läsa våra tankar.

Människans bästa vän blir en utlokalisering av hennes primitiva drifter: blodtörst, kåthet, rövsnifferi, hetsätning, underkastelse - allt placeras utanför oss själva i ändan av ett koppel. (Därför älskar hundägare att gå med sina hundar lösa fast det är förbjudet. Det ger en signal om att här kommer en suverän, älskad och driftsäker människa.) I det här sammanhanget ska också En hunds hjärta läsas.

Men hunden måste ändå förlåtas, det är evolutionen som som gjort oss till varandras slavar. Att det finns för många hundar är människans fel. Och att hunden ibland gör människan kallsinnig och djurisk mot andra människor är inte heller hundens fel. Vår egen hundnatur löper okopplad inom oss. Det fasanfulla brottet i Helsingforsförorten Degerö, där en 28-årig samlingspartist dräpte en äldre rysk kvinna, verkar ha haft en enkel orsak: En hundägare kritiserade en annan hundägare.

Det är hundägarna som borde kopplas. Det är viktigt att inte ge hunden mänskliga rättigheter. Det gör människan till ett djur. Se till att hålla din ägare kopplad, hund, när du rör dig i städer och skog.

I väntan på mer människovänliga tider kan vi studera hundens sagolika själsliga egenskaper. De kan du läsa mer om i etologen Per Jensens nya bok Hunden som skäms. När det gäller hundforskningen lever vi en kunskapsrevolution, skriver han i förordet och gnyr av välbehag. Hundälskare som han är.

Läs också