Hoppa till huvudinnehåll

Korrespondentlivet som trebarnsmamma

Nordenkorrespondent Ingemo Lindroos i Stockholm
Nordenkorrespondent Ingemo Lindroos i Stockholm Bild: Yle/Ingemo Lindroos på hornsgatan

Korrespondentlivet är egentligen ett 24/7 jobb när det stundvis är väldigt intensiva nyhetsperioder. Den här hösten har det varit förhållandevis nyhetsstockat i Sverige: först var det val, sedan knepig regeringsbildning, följt av omtvistade utrikesfrågor som Palestina-debatten och u-båtsjakt i den stockholmska skärgården. I och för sig är det korrespondentens dröm att ha nyhetsfokus på sig, så på den punkten kan jag inte klaga.

Men det är snabba ryck och det är sällan som arbetsdagen blir normallång. Då man hade tänkt sig en fredagsmyskväll med familjen blir det kanske direktrapport för TV-nytt i stället, och familjens planerade kvällscykeltur blev ombytt till radioeditering hemma framför datorn. Nyheter kan sällan planeras in, förutom då det gäller mer tidlösa ämnen. Och det här är i och för sig ingen överraskning för den om tar sig an ett korrespondentuppdrag.

Men vänta nu, säger man inte också att föräldralivet är 24/7? Och hur i all världen får man det ett ständigt föränderligt nyhetsjobb att gå ihop med föräldramöten, läggdagstider, gnälliga färder till mataffären, förande och hämtande på dagis och fritids, hobbyer, och inte minst, barnens omväxlande humör? Det behövs hjälp med läxläsning, ingripande i konflikter, näs- och ögondroppar precis som hemma i Finland. På redaktionen i hemlandet går nyhetsjobbet enligt schemalagda arbetsturer där varje övertidstimme skrivs upp och möjligheterna att ens försöka planera vardagspusslet är mycket bättre.

Ett svar på det här vardagspusslet är en väldigt flexibel och positivt inställd man och pappa, som för och hämtar, som väljer kortare jobb med tidigare arbetsturer och som har en ambitiös inställning då det gäller att pussla med barnens kompisbesök, fotbollsträningar och tandläkarbesök. Och som dessutom från början har velat satsa på familjens gemensamma projekt att bo och jobba en tid i ett annat land.

Det går egentligen inte att få ihop det helt
Ett annat svar är att det egentligen inte går att få ihop det helt. För hur vi än pusslar och ändrar, så är det ibland bara ”Jag vill att Mamma ska läsa saga”, och ”Ska du jobba igen, mamma?”. Om jag har jobb kvar på kvällen så försöker jag ofta läsa en kvällssaga åtminstone för något av barnen, innan jag tar fram datorn och börjar klippa morgondagens radioinslag. Men det går ju sällan som i Strömsö och när barnen är pigga vid 22.30 och jag börjar se nattens arbetstimmar framför mig så börjar också irritationen komma fram. Ibland lyckas jag hålla den inne och ibland hörs den mer än väl, när vi är på 25:e vaggvisan.

Barnens frågor och önskemål haglar som hos vilken familj som helst, men det är alltför ofta som jag får svara ”Mamma har lite bråttom nu, kan du fråga pappa?”, och ”Om två minuter måste alla vara tysta för då talar mamma i radion!”.

Och då börjar barnens frågor ”Varför vill du ha ett sådant där jobb?” och andra frågor om livets val tränga sig på, ja varför är det så viktigt att ha ett sådant här jobb? När barnen har hemlängtan och behöver tröst så gråter vi en skvätt tillsammans.

Ingemo Lindroos rapporterar om Nordiska snabbinsatsstyrkan.
Ingemo Lindroos rapporterar om Nordiska snabbinsatsstyrkan. swedish airforce
Men ändå – det här är det mest intressanta och givande jobb jag har haft, och då har jag bara hållit på sedan augusti i år. Jag ska återkomma i kommande bloggar om varför det är så givande och tacksamt att jobba som journalist i Norden och speciellt Sverige. Om varför korrespondentlivet har en charm som jag har svårt att vara utan. Om varför den politiska debatten här får mig att tänka på ett nytt sätt kring vårt samhälle där hemma. Och om det intellektuella bagage som jag hela tiden samlar på mig här, och som jag aldrig skulle vilja vara utan.

Men tillbaka till barnens funderingar och det ständigt gnagande samvetet. Eller gnager det ens hela tiden? Nej, det gör det faktiskt inte hela tiden, fast det kanske hör till att säga så. Att tillfälligt flytta till ett annat land, skaffa sig nya vänner och byta skola eller dagis är en enorm utmaning, men ger barnen livserfarenhet, som jag tror att de efteråt inte skulle välja bort.

Också för mig som korrespondent får jag en annan inblick i det svenska familjelivet, som jag inte skulle få om jag inte hade åkt iväg med familjen på det här uppdraget. När jag sitter på föräldrakväll med lykttillverkning och föräldrarna uppträder med handgjorda lyktor, urgripna i stora kålrötter, så är vi så nära Strömsö som det går i den verkliga världen.

Ibland, när jobben är gjorda och läxorna lästa, så kan vår familj känna att vi stundvis har till och med mera tid tillsammans än hemma i Finland. Vi känner ännu inte så många här, barnens kompisar bor på olika håll och bara några har varit på besök, vi har inga styrelseuppdrag i föräldraföreningar och organisationsliv, som annars stjäl så mycket tid. Vi kan till och med plocka fram ett brädspel, som annars bara brukar hända på sommarstugan.

Mamman i familjen kan vara den klassiska ”karriärpappan"
Jag har också, liksom flera tidigare korrespondentkollegor, som har åkt iväg med sina barn på den här typen av uppdrag, en vilja att visa att det går - att också mamman i familjen kan vara den som har den klassiska ”karriärpappa”-rollen i familjen. Den rollen är inte alltid så avundsvärd, och trots att jag riskerar att få feedback på de här åren av mina barn i framtiden, i stil med ”Minns du då när du alltid jobbade”, så hoppas jag att det också ger en självklar inställning till att mamma ibland jobbar mest, precis som alla karriärpappor alltid har gjort. En annan gång är det kanske tvärtom.

Läs också