Hoppa till huvudinnehåll

Barbro Björkfelt: Varning för smärta

Ansiktsbild på Barbro Björkfelt
Ansiktsbild på Barbro Björkfelt Bild: Yle/ Kirsi MacKenzie barbro björkfelt

Det går inte att ta sig igenom Helsingfors centrum utan att stöta på tiggare som sitter på knä på den allt kallare asfalten med nerböjda huvuden. Jag brukar ofta ge dem slantar. (När mitt barn är med täcks jag aldrig låta bli.) Men att ge slantar tar inte bort obehagskänslan, utan öppnar en dörr på glänt till något som är djupt störande.

Exkluderande design som börjar förekomma i Europas storstäder har vi igen läst om; bänkar som är gjorda för att man inte ska kunna ligga på dem, eller ens kunna sitta länge på dem. Bultar och vassa spikar på trappsteg och avsatser som ska hålla hemlösa och tiggare borta.

Engagemang gör ont. I den stund jag börjar bry mig om en medmänniska utsätter jag mig för en risk - att behöva dela smärta. Därför är det tryggare att välja att inte känna medkänsla inför vissa människor.

Hemlösas och utsattas liv, kan vi väl föreställa oss, innehåller mycket smärta av olika slag. Dels fysisk smärta: hunger, törst, köld, sjukdomar och skador som de inte blir vårdade och medicinerade.
Och psykisk smärta: förtvivlan, ilska, desperation över den egna situationen, skam, sorg över en massa enskilda situationer i livet som gått fel, frustration över att inte kunna erbjuda sina egna barn ett hyfsat liv, att inte kunna ta hand om sina föräldrar osv. Utanförskapet, ensamheten. Politisk ilska kanske, om man kan formulera den.

Ja, allt det här tror jag inte att vi tänker fullt ut när vi snabbt går förbi en hemlös eller en tiggare. Men vi vet med varje cell av vår kropp att det inte är roligt att vara den andra. Att vi inte skulle vilja vara i hennes situation.

Om vi faktiskt lät oss känna medkänsla, medlidande, så skulle vi kunna få lust att hjälpa henne. Och vad skulle då hända? Kanske man kan hjälpa på något sätt, åtminstone i stunden.
Personligen är jag kanske mest rädd för att engagera mig i någon som är utsatt och utstött p.g.a. risken att jag trots mitt försök skulle tvingas inse att problemen är så stora att jag inte kan hjälpa så mycket jag vill - och då skulle jag förstås känna smärta. Den hemska smärta som den känner som valt att öppna sitt hjärta.

Att gå med på att känna empati för utsatta personer är en risk, för vi vet instinktivt att det är smärta på kommande om vi gör det.

Därför är det lätt att i stället välja avhumanisering, och tänka att de personer vi ser på gatan INTE ÄR SOM VI. Tanken att de säkert har gjort något för att förorsaka sin egen situation är frestande lätt att ta till, för den tanken utlovar lättnad och befrielse.

Och om det här inte räcker, om blotta närvaron av de utblottade i stadsrummet ändå blir för smärtsam - och den är ju smärtsam för varenda kännande varelse - ja, då kan vi frestas att vilja mota bort dem. Så som man sätter nät runt träden mot harar och rådjur.

Det är ju vår egen livssmärta vi försöker jaga bort med spikar och förbud mot tiggeri. För att de hemlösa och de utsatta påminner oss om att vår egen livssmärta alltid finns precis bakom hörnet.
Men jag tror att rädslan för smärtan är mycket värre än själva smärtan.
Jag tror det är bättre att stanna upp och se människan.

Barbro Björkfelt
är dokumentärregissör på Svenska Yle

läs också Annika Sylvin-Reuter om att bry sig här
och Charlotte Lindroos om hemlöshet här
Du kan titta på arkivprogrammet om hemlöshet här

Herrarna tittar på Patrik Hagmans bok
Ferdinand Garoff och Patrik Hagman Herrarna tittar på Patrik Hagmans bok Bild: Yle/Pia Abrahamsson patrik hagman och ferdinand garoff

Ett samhälle kan dömas utgående hur det behandlar sina mest utsatta. Hur ser det ut hos oss? Hur ska vi hantera de hemlösa, tiggarna, missbrukarna och de med grava psykiska problem. NIMB; inte på min bakgård, exkluderande design med parkbänkar som det inte går att ligga på. Orkar du bry dig? Pia Abrahamsson diskuterar med teologen Patrik Hagman och krispsykologen Ferdinand Garoff om hurdant ansvar vi har för vår nästa.

Läs också

Nyligen publicerat - Vega