Hoppa till huvudinnehåll

Ett besök i Woolfs Monk’s House

Monk's House i Rodmell, East Sussex
Monk's House i Rodmell, East Sussex Monk's House i Rodmell, East Sussex Bild: Creative Commons monks house

Författaren Malin Kivelä besökte nyligen Virginia och Leonard Woolfs hus i byn Rodmell. Det var också här Virginia dränkte sig en marsdag 1941.

Ett resereportage av Malin Kivelä:

Jag skulle gå över de här strandängarna i en lång blommig klänning och kängor och känna luften som den kändes för henne. Fånga känslan så den skulle räcka ändå in i det här radioinslaget. Men sen hittade jag inte den klänningen, så jag tryckte in en annan, nästan bra, i kappsäcken i stället. Och sen orkade jag ändå inte gräva upp den och byta om på nån toa, så klänningen blev kvar i väskan, nånstans i bagageförvaringen på Victoria Station.

Nu går jag bara, i kängor nog, som blir allt blötare, efter ett alltför tidigt och billigt flyg mellan Helsingfors och London, och nästan tre timmar i skakande bussar och tåg.

Te har jag fått, men inga scones.

På väg mot Rodmell

Vi har hängt på Victoria Station, i det sprittande Londonmyllret och väntat på tåget som ska ta oss söderut, mot South Essex, där det ser ut som England på vykorten.

Men nu har vi alltså stigit av här. Southease heter stationen. Man ser: Några buskar. Får. Det ser inte ut som i The Hours: ingen station som vibrerar av liv. Inga ånglok. Inga damer i klänningar, inga gentlemen, inga husor med korgar. Och ingen Virginia, klädd i svart: distressed.

Vi ger oss av längs en liten stig.

Floden är dyster. Floden Ouse. Här stod hon, Virginia Woolf, på bron, den 28 mars år 1941, 59 år gammal. Efter ett liv som banbrytande feminist, politisk debattör, förläggare, föreläsare och förnyare av romankonsten med mästerverk som Jacob's Room, Mrs Dalloway, To the Lighthouse, The Waves. Vad såg hon? Det är ingen växtlighet kring floden. Är det boskapsdjuren som ätit upp den?

Men där är byn, Rodmell, och där, i regnet, ett lågt, vitaktigt hus. Monk's House. Virginias och hennes man Leonards hus på landet. Där de tog igen sig efter det hektiska Londonlivet. Virginias hälsa var bräcklig, hon måste ha lugn och ro och rutiner, men verkade ständigt längta efter motsatsen. De köpte Monk's House år 1919 och flyttade hit permanent efter att deras hem i London hade bombats 1940. Leonard bodde här till sin död 1969.

Monk's House har rötter på 1600-talet, berättar en av de frivilliga som ställer upp som museivakter. Det är ett litet hus, trångt, lågt till tak. Enkelt, med få bekvämligheter. Böcker. Grönmålade väggar. Och massor med konstverk av Virginias syster, bildkonstnären Vanessa Bell och hennes partner Duncan Grant – som bodde i det ävenså dekorerade, trånga huset Charleston inte långt härifrån, som vi besökte för fem år sen.

Månne det inte var förfärligt kallt om vintrarna? undrar vi, stengolv och dragiga fönster. Men så var de ju också sjuka hela tiden och folk dog, unga också, döden var ständigt närvarande.

I Virginias sängkammare, som har ingång endast via trädgården, ramlar vi in i Lawrence Yates, en av de frivilligas, läsning ur Mrs Dalloway.

Monk's House har 15 000 besökare från hela världen per år. Det låter mycket, för det är ett väldigt litet museum, inte minst för att hela övre våningen är reserverad för fastighetsskötaren som bor här.

The Hours, Stephen Daldrys film från år 2002 där Virginia Woolf – tolkad av Nicole Kidman med överdimensionerad näsattrapp – är en av huvudkaraktärerna är inte filmad här, filmteamet kom inte ens hit och tittade, berättar de frivilliga damerna.

Men den här trädgården är underskön, och där: Virginias lilla skrivstuga på gården, med utsikt över kullarna. Stora träd, yppig blomning, och där ligger Virginia och Leonard begravda. Luften är mild, som bara i England.

Nej. Så här såg floden inte ut i The Hours. Men så har jag inte bara sett den alltför många gånger utan också förläst mig på förlagan, romanen med samma namn av Michael Cunningham, och också i övrigt frossat i allt jag har kommit över om de s.k. Bloomsberries: den radikala gruppen engelska författare, ekonomer, kritiker, konstnärer och historiker som verkade, diskuterade, älskade, skvallrade och bröt konventionerna under 1900-talets första decennier i London, och som Virginia Woolf var en del av.

Här hoppade hon i. Klättrade hon över räcket? Hopplösheten måste ha varit obeskrivlig. Det är ett dramatiskt dåd, verkar underligt aggressivt mot Leonard, som ska ha varit så god, som satt där hemma, högst en kilometer därifrån. Men kanske man i det skedet inte tänker på hur man gör det, man tar till det närmaste, enklaste? En tung sten i kappfickan. Hennes käpp blev liggande på stranden. Kroppen återfanns tre veckor senare. Men Leonard visste.

Berörande bilder av Virginia

"I de mötandes ögon, i trippandet och trampandet och trängseln, i larmet och slamret: hästdroskorna, bilarna, bussarna, lastkärrorna, plakatbärarna som sviktade under sin börda, mässingsorkestrarna, positivhalarna; i jublet och klangen och det tunna gälla ljudet från ett flygplan högt uppe fanns det hon älskade: livet, London, detta ögonblick i juni." (ur Mrs Dalloway, i översättning av Else Lundgren 1991)

Eller nej, oktober är det ju. Men soligt, ljuvligt.

Och nästa dag går vi på en utställning på National Portrait Gallery. Virginia Woolf – Art, Life and Vision med fokus på porträtten, bilderna – både de målade och fotografierna. De föreställer Virginia och hennes vänner, släktingar och inspirationskällor. Det är utomordentligt och intimt. Käppen som blev på stranden står också utställd, och avskedsbreven till Leonard och Vanessa.

Här finns bilder på syskonbarnen och Virginias mamma Julia, förlagan till mrs Ramsay i To the Lighthouse. Hon dog vid 49 års ålder, men ser ut som en åldring på bilderna. Och vännerna, festerna. De är så levande!

Men plötsligt förstår jag också dammigheten. Det var ändå länge sen det här. Det som var vilt och vågat på den tiden är det inte längre. De här människorna tillhörde överklassen eller så gott som. De hade pengar, tjänstefolk. De hade möjlighet att skriva och tänka, resa, att skapa konst. I motsats till många andra. Tur för oss efterlevande förstås, men att inte alla engelsmän idag är helt sålda är ju förståeligt.

Men för mig är utställningen underligt berörande. Vad är det jag suktar efter riktigt? Har det något med Familjen att göra?

Virginia och hennes syskon och halvsyskon som små djurungar på sommarnöjet i vackra, men snett sittande kläder. Vanessa och hennes tre barn, som hon tog hand om på något sätt oortodoxt men med vad som verkar ha varit stor kärlek, medan hon ägnade sitt liv åt sin konst och sitt partnerskap med den homosexuelle Duncan Grant (som förövrigt målade jättefula tavlor).

Eller är det det här med vänskapen? Män och kvinnor tillsammans som jämlikar? Deras försök att skapa något nytt? Inom konsten, men också ett nytt sätt att vara i världen. Mjukt, tillåtande, och därför sårbart.

Det är inte lätt att leva, men de här höll stilen. Och nu är de alla borta.

Läs (och lyssna på) en intervju med Lisbeth Larsson om boken "Promenader i Virginia Woolfs London".