Hoppa till huvudinnehåll

Maria Sundblom-Lindberg: "Förälder är en hederstitel"

Maria Sundblom-Lindberg, familjeterapeut och programledare för Cirkus familj
Maria Sundblom-Lindberg, familjeterapeut och programledare för Cirkus familj Bild: Yle cirkus familj

Tåren blöter fräknen våt. Någon har slarvat med orden. Kallat hennes lillebror för halv. Det fick ett ganska helt hjärta att gå sönder. Jag tröstar med att fyrkanstfamiljer inte alltid vet hur ont det tar när de säger halv, hel och styv. Att människor som inte upplevt hur det är att komma ur olika frön men växa upp i samma växthus kanske tror att fröet betyder mer än att dela allt från första stund.

Att riktig familj bara är mamma-pappa-barn och den familj som uppstår efter separationer, nya partners, mera syskon och många mommon och fammon under julen är en plastvariant, en B-upplaga och mindre sann. Men det sista säger jag förstås inte. Däremot kan jag känna det ibland och så kan det visserligen också vara. Att det nya är lite sekunda. Lite sönder och kanske slarvigt hoplimmat av nyförälskade vuxna som inte haft tid att vänta in de nyseparerade barnen som bara vill att allt ska vara precis som förr. Men ibland var förr väldigt trasigt och en biologisk mamma är inte alltid synonymt med engagemang.

Den biologiskt intakta familjen är inte alltid bättre fast den är bäst och förälder blir man inte när ett barn föds. Förälder är en hederstitel som man får efter trogen tjänst med trotsatttacker, läxläsning, kramar, hopplös nattning, handbollskörning, fredagsmys, tjat och tydliga gränser där och när de behövs. Det är nyfamiljens räddning. Att man kan bli fostrare fast man inte var med vid förlossningen. Att man kan börja tycka om varandra fast man sällan gör det från start. Men då måste mammas pojkvän lägga tidningen åt sidan och pappas nya vän sluta snacka om ”mina och dina” barn. Vad man kan kräva av barnen är jag mera osäker på.

”Jag vill vara allas barn men jag har bara en mamma och pappa”, förklarar den äldre när vi diskuterar vem vi är och vad vi ska kalla varandra inför andra. ”Om du dör mamma vill jag ändå bo här, också. Kanske pappa och Henka kan bli homon och flytta ihop?” försöker den yngre med liberal människosyn i baksätet. För familjen är viktigast för oss som en gång förlorat den. Vi vänjer oss inte med att vara utan varandra, men det måste bara accepteras för barn behöver mammor och pappor lika mycket.

Vår gemensamma tid är så helig så när andra slarvar bort sina helger med onödiga bråk och splittrat program så sitter vi i ringen och tar varandra i hand. För tiden är limmet där blodet inte är det självklara kittet. Skrattet är närheten när fysisk kontakt ännu känns lite obekväm.

Det finns människor som tycker att omgifte är synd. De är synd om dem. Att det inte förstår att man inte blir en bättre människa i ensamhet. Att ens brustna tillit knappast blir hel av sig själv. Att man inte sonar ett alltför tidigt giftermål, ett dåligt omdöme, en psykisk sjukdom eller skammen i att bli lämnad genom att aldrig mera ge och ta emot kärlek av en annan vuxen. Tvärtom tror jag på en Gud som hurrar varje gång vi vågar älska på nytt. Och när vi älskar andras barn och barnbarn som våra egna gör Hon ivrigt vågen.

Text: Maria Sundblom-Lindberg
präst, parterapeut och programledare för Cirkus Familj onsdagar kl. 22 och söndageftermiddagar i Yle Fem eller på Arenan.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP