Hoppa till huvudinnehåll

"Tusen bitar" blir till ett porträtt

Björn Afzelius, Tusen bitar
Med öppen blick möter den hemlighetsfulle Björn Afzelius betraktaren på planschen till dokumentären "Tusen bitar". Björn Afzelius, Tusen bitar Bild: Oy KinoScreen Illusion ltd 6512 0093 000

Under en period var Björn Afzelius den artist som sålde flest skivor i Sverige. En artist som älskades av publiken i allmänhet och av kvinnorna i synnerhet. Samtidigt var han den som fick mest stryk av kritikerna. Om och om igen.

För den som var ung på 1970-talet leder namnet Björn Afzelius (1947-99) snabbare än tåget mot Hoola Bandoola Band, Globetrotters och proggmusikens gyllene era. För den som var ung på 1980-talet leder associationsspåren ungefär lika snabbt i riktning mot Mikael Wiehe och diverse skolkörers mer eller mindre lyckade arrangemang av ”Sång till friheten”.

Oberoende av hur mycket förhandsinformation man har med sig i bagaget när man bänkar sig inför dokumentären ”Tusen bitar” så blir man antagligen både överraskad, rörd och upprörd av det porträtt som möter en.

Inte för att det är vare sig formmässigt revolutionerande eller innehållsmässigt uttömmande. Inte heller för att det får en att känna att man kommit människan bakom framgången särskilt nära, utan för att det säger mycket om vad som driver en artist. Och mycket om det drev som pressen har potential att piska igång.

Ensam tillsammans

Titeln ”Tusen bitar” fungerar på flera plan. Den musikaliska hänvisningen är naturligtvis uppenbar, men därtill är Magnus Gerttens och Stefan Bergs porträtt uppbyggt ungefär som en mosaik – man får en bit här och en bit där och av dessa förväntas man skapa en egen bild av vem människan Afzelius var.

Några djupintervjuer med honom själv bjuds det inte på utan man får nöja sig med korta nedslag i gamla arkiv i kombination med nya kommentarer av de som levde i hans närhet. I första hand kollegan Wiehe, mångåriga kärlekspartnern Marianne Lindberg de Geer, de två döttrarna och några vänner.

Visst kan man irriteras av att filmskaparna framhåller att sångtexterna fungerar som nycklar till hans personlighet utan att bjuda på några större ansatser till textanalys, men trots detta räcker fragmenten till för att skapa en suggestiv bild av en hemlighetsfull person som ingen egentligen kände.

En pojke vars mamma tog livet av sig och en man som varvade otaliga kvinnor i jakten på den förlorade tryggheten. Som drömde om kärlek, solidaritet, rättvisa, mål och mening.

Idel överraskningar

För en som vuxit upp med bilden av Afzelius & Wiehe som en sammansvetsad enhet i stil med Ulvaeus & Andersson är det redan i sig en överraskning att inse att det inte alls var någon självklarhet att de agerade som en duo. Att det handlade om två ganska olika artister som råkade förenas av en samhällssyn som kom att genomsyra allt de gjorde.

Mikael Wiehe, Björn Afzelius
Mikael Wiehe, Björn Afzelius Bild: Oy KinoScreen Illusion ltd björn afzelius

Inte heller är det givet att man känner till att den ena hälften av duon var ett sexobjekt som lägrade kvinnor till höger och vänster – åtminstone inte om man missat Hoola Bandoola-tiden och snarast förknippar dem med trubardurbilden av hyggliga farbröder med världsförbättrarambitioner.

Det är inte heller sagt att man är beredd på det musikaliska bombardemang av minnen som riktas mot en under filmens lopp. ”Sång till friheten” och ”Tusen bitar” är säkert bekanta för många, men man väntar sig kanske inte att varannan melodislinga skall få en att nynna med. Men så kan det gå när man inser att den var hans! Och den också! Och den...

Pressen med pressen

Det som får ”Tusen bitar” att bli mer än ett porträtt av just Björn Afzelius är skildringen av pressens bemötande av honom. Det bemötandet visar nämligen obarmhärtigt tydligt hur lätt det är att falla in i något slags kollektiv jargong där det är acceptabelt att tävla i elakhet.

Åtminstone när det gäller vissa stjärnor. Som Michael Jackson, Britney Spears, Tom Cruise och Björn Afzelius. Eftersom alla gör det måste det ju vara okej? Eller hur?

Vid flera tillfällen skämtas det om att Wiehe fick kritikerna på sin sida medan Afzelius fick publiken på sin. Han skämtar själv om att han ”fick stryk” i pressen och det talas om hur han blev ett slags ”spottkopp” för den.

Det skämtas om allt detta, men det är naturligtvis inte ett dugg roligt.

Faktum är att en av filmens mest berörande scener ställer en kritiker inför en gammal intervju som radar upp elakhet efter elakhet. Scenen är inte berörande på grund av det som sägs utan på grund av det som inte sägs – här finns ingen ansats till ursäkt, inget ”jag var ung och dum”.

Vilket gör att tankarna går till Anna Odells ”Återträffen” – vad göra när mobbaren inte inser vidden av sitt beteende? Eller när det stora flertalet agerar tysta medlöpare genom att köpa dessa elakheter?

Läser man de reaktioner som dokumentären gett upphov till i kulturkretsar så inser man dock glädjande nog att den verkar ha tryckt på rätt knappar. Bengt Ohlsson skriver i Dagens nyheter (27.09.2014) att han i mitten av åttiotalet själv "sågade Afzelius så att spånet yrde" och reflekterar sedan kring vad det berodde på.

Ingen vill tänka på sig själv som en del av ett drev. Drevet är alltid de andra. När jag ser liveupptagningarna funderar jag över vad det var hos Afzelius som provocerade oss kritiker så mycket. Kanske var det hans enastående uttryckslöshet. Trettio år senare är det så uppenbart att det är en sabbad människa som står vid mikrofonen. En säregen kombination av snudd på autistisk träighet, och texter som envist vägrar att göra sig till för oss, att hoppa genom brinnande ringar eller spela svåråtkomlig.

Någon vecka innan Ohlsson var Marcus Birro ute med en minst lika personligt hållen text i Expressen. Den 19 augusti frågar han sig varför en människa måste dö för att få sin rättmätiga uppskattning och avslutar sedan sin text med ett några rader som kan göra anspråk på beteckningen "ord och inga visor".

Skulden är tung över alla de uppburna kulturpåvar som år ut och år in tog heder och ära av Sveriges kanske ömtåligaste och ärligaste artister.
Björn Afzelius blev bespottad för det han borde blivit hyllad för. Han vågade visa sig taffligt sårbar och fick betala straffet. Det är häpnadsväckande läskigt när man tänker på det.

Läs också