Hoppa till huvudinnehåll

Okänd soldat - kända krig

Okänd soldat, regi Edvin Laine
Okänd soldat (Edvin Laine, 1955) har satt sin prägel på den finska biopubliken och den finska filmhistorien. Okänd soldat, regi Edvin Laine Bild: Oy Suomen Filmiteollisuus, Edvin Laine väinö linna

År 2000 lades grunden för tv-traditionen att självständighetsfirandet till ära visa "Okänd Soldat". Klassikern som präglat generationer av åskådare och filmskapare. Och snart sextio år efter Edvin Laines skildring visar krigsfilmsgenren inga tecken på utmattning. Tvärtom.

I september slog nyheten ner som en bomb: ”Okänd Soldat” skall bli film. Igen. För tredje gången. Denna gång i regi av Aku Louhimies – mannen som de senaste tio åren främst ägnat sig åt urbana, socialrealistiska samtidsskildringar i stil med "Paha Maa", "Vuosaari" och "8 Pallo".

Frågan är inte så mycket varför just ”Okänd Soldat” lockar eller varför just Louhimies känner sig lockad – frågan är varför den inhemska filmbranschen fortsätter att leverera krigsskildringar. Och lika angelägen är frågan om hur länge dessa filmer kommer att fortsätta engagera publiken?

För om det finns filmer som väcker debatt i Finland så är det krigsskildringarna. Dem synar man nitiskt och hängivet - från de stora dragen intill minsta detalj. Vilka pansarvagnar rörde sig på vilka frontavsnitt, var drabbade man samman när och vem avporträtteras på vilket sätt?

Mer än en gång har det verkliga eller inbillade behovet av historisk exakthet kört över de konstnärliga ambitionerna. Något som fått flera filmer att närmast framstå som transportsträckor mellan granatkrevaderna och slutsignalen.

Akut traumabearbetning

Idag kan det ligga nära till hands att sucka lite lätt inför de ”hakkaa päälle pohjan poika”- rop som "Okänd Soldat" (1955) bjuder på, men då är det skäl att ta ett steg tillbaka och minnas att filmen kom bara några år efter krigsslutet. I ett skede då publiken fortfarande hade antingen förstahands- eller andrahandsinformation om livet vid fronten.

Det är helt enkelt uppenbart att skildringen av Koskela & co betyder något annat för en generation som personligen känt lukten av blod och kallsvettig skräck blandas med doften av kåda, än den gör för den som betraktar filmen som viken krigsfilm som helst.

Men även om "Okänd soldat" betraktas som ett extremt finskt verk vars nationella betydelse inte kan överskattas, så skall man inte glömma att historien under årens lopp också fått en hel del internationell uppmärksamhet.

När filmen 1956 premierades i samband med filmfestivalen i det krigsmärkta Berlin var det ingen tvekan om att man såg även filmens universella kvaliteter. Verket ansågs fungera som avskräckande exempel på krigets vansinne samtidigt som den gav utrymme för den lilla människans kamp.

Fascinerade är det även att höra François Truffaut konstatera att Edvin Laines film i hans tycke är den enda sanna skildringen av krigets brutalitet. Här nedan kan ni se intervjun från 1964 i sin helhet.

Närheten i tid fungerar således som en förklaring till krigsfilmens givna position under 1950-, 60 och 70-talen. Men vad hände sedan?

Individen i fokus

På den inhemska filmfronten bjöd 1980-talet fortfarande på flera stora krigsfilmssatsningar, bland vilka Rauni Mollbergs version av ”Okänd soldat” (1985) av naturliga skäl fick mycket uppmärksamhet.

Men det som är intressant att märka är att det efter Pekka Parikkas publikmagnet ”Talvisota - Vinterkriget” (1989) hinner förflyta tio krigsfilmsfria bioår innan Olli Saarela 1999 slår igenom på bred front med ”Vägen till Rukajärvi” – en ny sorts krigsskildring.

Här fick man en film som frigjorde sig från oket av detaljtrogenhet och vars tyngdpunkt försköts från konkreta sammandrabbningar till en kärlekshistoria som doftade lätt av Hollywood. En film där det brutala kontrasterades mot det sköna – våld och död ställdes mot vacker natur, vackra människor, vackra bilder och vacker musik.

Och allt detta kryddat med olika symbolnivåer och religiösa undertoner.

I en intervju som Laura Kosonen gjorde i samband med filmens segertåg konstaterar Saarela att han och manusmedarbetare Antti Tuuri (som också skrev manuset till Parikkas framgångsrika Talvisota) medvetet ville frångå den formula enligt vilken inhemska krigsfilmer dittills gjorts.

Kiinnostavaa on se, miten ihminen pärjää ja se, mikä tekee sodasta henkilökohtaisen. Sota on vittumaista, sehän on itsestään selvää. En silti tahtonut viihteellistää sodan henkeä esimerkiksi korostamalla luutnantti Perkolan ryhmän yhtenäisyyttä, kun sitä yhtenäisyyttä ei ehkä aina ollut.

Nya perspektiv

Under årens lopp har det dykt upp allt fler alternativa ingångar till krigstematiken. Taru Mäkeläs ”Pikkusisar” (1999) skildrade t ex en ung krigsänka som engagerar sig i att som sjuksköterska vårda de sårade.

År 2005 lyfte Ilkka Vannes ”Lupaus” fram lottornas situation och samma år tog Klaus Härö sig an krigsbarnens utsatthet i den prisbelönta ”Den bästa av mödrar”. För övrigt den första svensk-finska samproduktionen som kom att bryta den magiska gränsen med hundratusen åskådare - i både Sverige och Finland.

När det gäller kritikernas bedömningar och diverse utmärkelser gick det också bra för Sakari Kirjavainens ”Hiljaisuus - Tystnaden” som 2011 skildrade arbetet med att göra i ordning de stupades kroppar inför den sista hemresan.

”Hiljaisuus” belönades med fyra Jussi-statyetter och kan göra anspråk på att ha fört in den inhemska krigsskildringen på nya spår. Här är det inte avgörande vilket krig det handlar om eller vem som vinner vad – här handlar det om den sköra gränsen mellan liv och död. På ett konkret, symboliskt och existentiellt plan.

Påpekas bör att kriget kastat sin skugga över många andra genrer än den renodlade krigsfilmen. I otaliga filmer som ägnat sig åt den lidande finske mannen har man mer eller mindre explicit anspelat på de ärr som krigen gett upphov till hos generationer av män.

Ärr som har påverkat såväl relationen mellan fäder och söner som den enskilde individens syn på sin roll som man. Vare sig det handlar om mansrollen i
1950-talets Finland eller år 2014.

Det tabubelagda kriget

Om skildringarna av vinter & fortsättningskrigen har hunnit avhandlas i ett tjugotal filmer under sex decennier, så har det varit betydligt mera tunnsått med
skildringar av inbördeskriget. Detta krig har uppenbarligen varit ett känsligt ämne.

Den första filmen kom visserligen redan 1921 (”Sotapolulla”, i regi av Teuvo Pakkala), men sedan var det tyst under flera decennier. Under tjugohundratalet ökade plötsligt intresset explosionsartat och under drygt tio år har vi nu ställts inför sex studier i det emotionellt laddade kriget.

Under årets självständighetsdag visar man t ex Lauri Törhönens "Gränsen 1918" (2007) i tv - en film som bygger på en idé av Jörn Donner.

När Claes Olsson 2012 närmade sig temat gjorde han det med ett ovanligt berättargrepp som lät det dokumentära och det fiktiva gå hand i hand. I "Slaget om Näsilinna 1918" utgick han ifrån brev som unga pojkar skickat hem till sina anhöriga och bröt ställvis den fiktiva illusionen genom att låta aktörerna tala direkt till kameran.

Det är i samband med skildringarna av situationen 1918 som Aku Louhimies första gången dyker upp på krigsfilmsarenan. I filmen ”Käsky” (2007) lät han element av krigsdrama, thriller och kärleksfilm flyta ihop till en tämligen effektfull visualisering av krigets obarmhärtiga brutalitet.

En verklighet där mänskliga drag får stryka på foten till förmån för destruktivitet, maktbegär och hat.

Med siktet inställt på 2017

Oberoende av om det är erfarenheterna med att jobba med "Käsky" som fått Louhimies att intressera sig för våra krig så skall det bli intressant satt se var han väljer att lägga tyngdpunkten och hur gestaltningen kommer att se ut. Utgångspunkten lär för övrigt inte vara den klassiska versionen av boken, utan den kompletterade version som utkom 2000 med titeln "Sotaromaani".

Lika intressant som det skall bli att se hur Louhimies tacklar temat skall det bli att höra hur villig publiken är att ta emot ännu en tolkning av Linnas text. En text som en lyrisk Nils-Börje Stormbom recenserade i Hbl den 24.12.1956:

När det gäller naken verklighetsnärhet, intensitet, inflammerat äckel över krigets vanvett ingenstädes uttalat men allestädes närvarande, på kornet tagna soldattyper avklädda alla idealiserande slöjor finns det mig veterligen bara en jämförelsepunkt - På västfronten intet nytt.

Nu återstår således bara att vänta på premiären 2017. Ett år som man kan anta att kommer att kantas av ett antal krigsskildringar. Mer eller mindre traditionella. Fram till dess kan man med fördel fundera på frågan om huruvida det sist och slutligen är möjligt att göra krigsfilmer i avskräckande syfte? Den som ser "Okänd soldat", "Platoon" eller "Apocalypse Now" för tionde gången gör det knappast för att bli avskräckt...

Okänd soldat, regi Edvin Laine
Okänd soldat, regi Edvin Laine Bild: Oy Suomen Filmiteollisuus, Edvin Laine väinö linna

Edvin Laines "Okänd soldat" visas den 6.12 kl. 14 på TV1.
Lauri Törhönens "Gränsen 1918" visas den 6.12 kl. 22.30 på MTV3.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje