Hoppa till huvudinnehåll

Tiina Grönroos: En riktigt tjatig mamma

Tiina Grönroos är redaktör och arbetar för Svenska Yle
Tiina Grönroos är redaktör och arbetar för Svenska Yle Bild: YLE/ Ilmari Fabritius tiina grönroos

Aj,aj, aj! Nej, nej, nej. För snart nitton år sedan blev jag mamma. Ungefär ett år senare blev jag en tjatmamma.

Det var aj aj här och det var nej nej där.

Som tur var lärde sig min dotter prata innan hon tog de första stegen. För annars skulle hennes föräldrar heta pap pap och aj aj.

Nej var nog mitt vanligaste ord när jag kommunicerade med mitt lilla barn. Åtminstone kändes det så. Ett bestämt nej när hon skulle äta sand hemma på gården var ganska logiskt och förståndigt, men många av mina vänner funderade nog om det var någon idé att ständigt säga nej, nej, nej när mitt barn ville peta på alla små porslinsfigurer, skålar och fina vaser som fanns hemma hos oss. Alla de här prylarna fanns på soffbord, fönsterbräden och andra platser som är lättillgängliga för en människobörjan på knappt en meter.

- Skulle det inte vara lättare att flytta de där porslinsgrejerna högre upp eller helt och hållet plocka bort dem medan barnen är små, undrade mina närmaste

Men nej, jag var lika envis som ettåringen och fortsatte mitt eviga mantra, nej, nej och nej, alternativt aj, aj, aj.

Belöningen kom när vi var på besök hos andra. Mina barn (jo mellan mina nej, nej, nej och se men inte röra, hann jag vara så pass mottaglig att jag fick ytterligare ett barn) försökte aldrig dra loss tapeten hos andra. De hoppade inte heller studsmatta i värdparets säng. De lät allt pynt på bord, bokhyllor och fönsterbräden vara i fred.

När barnen blev äldre växte ordförrådet, både för dem och för mig.
- Är ni snälla och...
- Hörde ni inte just vad jag bad om...
- Hur många gånger ska behöva tjata om...
- Nej vet ni ungar, nu är mamma riktigt...

Några gånger efter att ha bränt propparna riktigt ordentligt bäddade, plockade eller röjde jag allting själv, men för det mesta vann jag det kalla kriget.

Samtidigt har jag ibland drabbats av dålig mamma-ångest. Varför håller jag på och tjatar, gnäller och gnatar i det oändliga? Tänk så mycket mer harmoniskt med en mamma som bara ler. Och det sägs att det är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete.

Ändå har jag fortsatt tjata.

Orsaken till att jag fortsatt tjata är att jag verkligen vill att mina barn ska klara sig på egen hand, utan en morsa som går an som en kommendant i ett fångläger. Jag finns inte där förevigt och gapar och skriker när jag hittar en hög skitiga strumpor under sängen.

Nåja, dags för slutklämmen. Jag är måhända ganska hård vad gäller uppfostringsmetoder. När jag blir riktigt trött på allt tjat och ryter till springer katten och gömmer sig. Dagens unga mammor tycker garanterat att jag är ett monster. Det tyckte i tiderna mina barn också.

Men idag skördar jag frukterna av många års gnäll.

-Hör du mamma är du snäll och plockar bort dina papper från köksbordet så vi kan duka.

Jag lydde genast.

Läs också: Skohögar och ogjorda läxor - hjälper tjat?

Mer om tjat och gnat i Familjeliv på lördag 6.12 kl.9:03 i Radio Vega.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP