Hoppa till huvudinnehåll

Olle och Robban på ”Östersjön”

olle mattsson använder en sjöfartssimulator
Skepp ohoj! Olle Mattsson rattar färjan genom skärgården. olle mattsson använder en sjöfartssimulator Bild: Yle/Parad Media efter nio

Vem har inte drömt om att få köra ett riktigt stort fartyg? Att stå på kommandobryggan och blicka ut över havet. Känna havsdoften och vinden piska i ansiktet. Olle Mattsson och jag skulle få göra just detta. I Åbo.

I smått futuristiska lokaler nere i Åbo hamn finns Aboa Mares anläggning. Inrymt i huset finns simulatorer där blivande sjökaptener och befäl tränas. Vi hade fått berättat för oss att det här var de mest realistiska träningsförhållandena som finns. På land.

Ivrigt startade vi vår simulator dag med att åka från Helsingfors tidigt på morgonen. Under färden funderade vi mycket kring hur realistisk en simulator faktiskt kan vara. Det vi fick se och uppleva kom att vida överstiga våra förväntningar.

olle mattsson och tony karlsson använder en sjöfartssimulator
Olle Mattsson och Tony Karlsson båtar genom skärgården. olle mattsson och tony karlsson använder en sjöfartssimulator Bild: Yle/Parad Media efter nio

Bakom en tråkig dörr fanns ”Dödsstjärnan”

Vi välkomnades av kapten Tony Karlsson, ansvarig utbildare. Tony ledde in oss i det som skulle vara vår ”utbildningslokal” för dagen. Bakom en helt vanlig, på gränsen till tråkig dörr, öppnade sig en värld som fick oss att stå stumma av förundran. För ett ögonblick kändes det som att vi klivit rakt in i en science fiction-film. Det var som att vi befann oss på Dödsstjärnan.

En exakt kopia av en kommandobrygga till ett stort passagerarfartyg bredde ut sig framför oss. Själva kontrollpanelen inrymde tre stolar, ett stort antal knappar, vred och spakar. Framför konsolen fanns det skärmar som gav oss en imponerande vy. Hav, kobbar och öar.

– Vi är på väg in i Mariehamns hamn nu.

Tony berättade att framför oss väntade en hamnbassäng och en vändmanöver med ett fartyg som mäter 218 meter i längd. En fickparkering där inget får gå fel. Våra ögon tindrade likt barnens på julafton. Kort efter att Tony frågat om vi hade några frågor insåg både Olle och jag att en sak förstod vi inte.

Ratten hade försvunnit!

– Det finns ju ingen ratt!

Tony förklarade att det här fartyget styrdes uteslutande med små vred och spakar. Rodren styrdes från ett litet runt vred, mindre än min egen handflata. Med Tony stående invid oss bar det iväg.

Kursen, hastigheten och vinden. Det var mängder av information som matades åt oss hela tiden. Olle satt först vid kontrollerna och lyssnade intensivt på Tonys instruktioner. Jag tog ett steg åt sidan och koncentrerade mig på radarn. Tony växlade mellan att instruera Olle vid spakarna och mig vid radarn. Obegripliga prickar och linjer som metodiskt fick sina förklaringar genom Tony.

Halvvägs in i hamnen bytte vi och jag fick sätta mig vid kontrollerna. Med Tonys hjälp lyckades vi vrida fartyget och stanna till alldeles invid kajen. I ärlighetens namn var det Tony som skötte själva parkerandet och vi stod som hans ivriga fan klubb och betraktade det otroliga vi såg framför oss.

Otrolig realism

knappar och spakar
Realistiska reglage. knappar och spakar Bild: Yle/Parad Media spakar

Både Olle och jag hade av någon anledning förväntat oss att simulatorn kanske skulle hacka lite, ha lite kornig bild och att realismen i det vi gjorde därmed skulle komma att avta. Vi hade fullständigt fel.

Upplösningen var fenomenal. Detaljrikedomen imponerande och det kändes på riktigt som att vi stod på en kommandobrygga. Efter det korta besöket i Mariehamn berättade Tony för oss att förutsättningarna nu skulle komma att ändras.

Hela havet stormar

Med sin walkietalkie gav han instruktioner åt kontrollrummet. Framför oss ändrades allt plötsligt. Havets lugn var som bortblåst och ersatt av något som inte kan beskrivas annorlunda än en rejäl höststorm.

– Det är nu ungefär tre meter höga vågor och snart kommer ni att hålla i er!

Olle och jag skrattade åt Tonys kommentar. Så realistisk är ju inte simulatorn att golvet börjar gunga. Igen hade vi fel. Väldigt fel. Efter bara några minuters koncentration på det som hände framför oss på skärmarna stod vi båda och höll i oss så att knogarna vitnade. Det gungade rejält. Rättare sagt, vi upplevde att rummet gungade.

Ubåt föröver!

I den kraftiga sjögången fortsatte Tony tala om hur fartyget nu skulle hanteras. Hans rörelser över kontrollerna var lugna och säkra. I takt med att vi tyckte att det gungade mer och mer satt Tony lugnt och höll koll på allting. Alla fartyg, öar och ubåtar. Jo men visst! Rakt föröver syntes plötsligt en ubåt.

– Nu har kontrollrummet roligt med er, sade Tony.

Kontrollrummet kan alltså hela tiden, med hjälp av kameror, se vad som händer i simulatorn. De kan också lyssna på vad besättningen som tränar säger. Vidare kan kontrollrummet också förena samtliga husets simulatorer till ett enda stort scenario. Med andra ord är det möjligt för en besättning som tränar på ett fartyg att träna tillsammans med en annan besättning i realtid.

Vi fick öva i simulatorn i två timmar. En mycket liten tid. Tony berättade att det finns besättningar som kommer och tränar i veckor. Det är numera standard att träna en besättning via simulator i veckor innan det riktiga fartyget för första gången sjösätts för sin första provtur.

Våra två timmar tog slut alldeles för snabbt. Upplevelsen av att ha fått testa den här simulatorn kommer dock att finnas kvar mycket länge!

Lås också: Blir man lycklig av pengar?

Efter Nio, måndag 15 december kl. 21:00 i Yle Fem och på Arenan.