Hoppa till huvudinnehåll

Ständigt småkränkt av storebror

Tänk att vi finländare ska vara så känsliga för vad svenskarna tycker om oss. Det här kan rätt ofta jag höra mig säga till mig själv – som nyinflyttad i Sverige för drygt fyra månader sedan lyssnar jag snabbt till omdömen om mitt hemland, rättar till förutfattade meningar eller bekräftar stilla sådant som kanske inte gör mig glad, men som ibland kan vara sant.

En märklig upplevelse fick jag när jag nyligen såg den vänsterinriktade Teater Tribunalens pjäs Om kriget kommer – en fars om Sveriges förhållande till bland annat NATO och Ryssland. Överdrifterna var många och det var en och annan partipolitiker som fick sig och humorn var stundvis avancerad. Men då det gällde att gestalta en försupen polis som totalt gjorde bort sig, så var alla fördomar där. Polisen hette förstås Pentti och var sverigefinne. Förutom alkoholiserad var han både fet och ofräsch och det östes bara på med kiss- och bajshumor, ju längre polisen Pentti skönk ner i träsket där mänskan har förlorat all sin värdighet. Och det här var inte gjort med en ironi som skulle ifrågasätta svenskars fördomar om finländare – snarare så späddes de på.

Hemskt många skratt hördes inte under den här scenen i publiken, som antagligen lät den gå in genom det ena örat och ut genom det andra. Men jag blir ändå besviken och sorgsen över att man inte har kommit längre än så här. En teater som ger sig ut för att utmana rådande uppfattningar borde krävas på mera insikt.

Vi finländare bär på ett ständigt mindervärdekomplex som svenskarna är väl medvetna om. Och hur vi än försöker tala om Tove Jansson, finländsk design och om ett liknande välfärdssamhälle som Sverige, så vill många svenskar ändå leva kvar i sin uppfattning av det exotiska, ja lite efterblivna Finland. "Res till Helsingfors - det är som en tidsresa till 90-talet!" läser jag i en resetidning, och "Tänk att ni ännu tvättar mattorna på mattbryggor som på 50-talet", sade en svensk bekant till mig. Den exotiken kan vi gärna vara stolta över tänker jag. Men samtidigt är jag ständigt lite på vakt – hoppas det inte just nu i mitt viktiga samtal om det mångsidiga Finland kommer någon full finländare emot från Vikingterminalen– för då har hela samtalet gått i putten.

Slappna lite av, tänker någon. Ständigt kan man ju inte gå omkring som ambassadör - det räcker väl med att man är representant för sig själv! Men det är något som gör att jag känner en irritation över det bristande intresset för Finland, att svenskar med en lätt axelryckning kan konstatera att de aldrig har varit i Helsingfors och att det egentligen inte finns något intresse heller. Blicken vänds västerut och metropoler som Köpenhamn, Berlin och New York ger mera inspiration.

Det är klart att det kommer beröm också, inte minst för min finlandssvenska dialekt, som folk säger att är så underbar. Lite pluspoäng blir det också för att vi i Finland har ett bättre försvar, en bättre skola och dessutom kan våra politker samarbeta. Men där stannar det.

En del av det bristande intresset kan bero på att språkbarriären gör att en stor del av det finskspråkiga kulturutbudet, som kvalitativa nya finska filmer, inte lockar massorna här. Också Nordiska Rådets litteraturpristagare Kjell Westö uttryckte nyligen i en diskussion i SVT att han kan känna en sorg över att högststående finskspråkig litteratur och konst, som ofta innehåller avancerad humor, inte når ut till resten av Norden.

Kanske det är därför som polisen Pentti i Teater Tribunalens pjäs fortfarande är möjlig år 2014, då man i den offentliga debatten i Sverige är väldigt noggrann med att inte uttala något kränkande om någon etnisk grupp. Men storebror skulle ha all den råd, självkänsla och sociala kompetens som man under hundratals år har samlat på sig, att på allvar fundera på hur man vill framställa lillebror.