Hoppa till huvudinnehåll

Charlotte Sundström: Varför är just lucia så skrämmande?

Redaktör Charlotte Sundström.
Redaktör Charlotte Sundström. Bild: Yle charlotte sundström

I och med luciadagen lyfter vi fram en gammal lussebulle från 2014 av Charlotte Sundström:

"Julgubbekonceptet måste förändras". "En julgubbe som får vara som han är". Det här är inte rubriker vi läst. Däremot har vi läst att lucia ska få vara en pojke eller har blått hår. Och att luciakonceptet bör förändras.

I somras gjorde jag ett program för Radio Vega om så kallad romance-litteratur. Det uppmärksammades i en kolumn i Österbottens Tidning där kolumnisten räknade upp böcker av Murakami och Knausgård som exempel på god litteratur. Skribenten var mycket skeptisk till att Radio Vega ägnar nästan en timme åt romantisk litteratur och exemplifierade med slaskigt skriven prosa.

Programmet handlade i själva verket om välskrivna romaner förlagda till historisk miljö, om kvinnors läsning och om läsning som en kvinnligt kodad sysselsättning. Romantiska böcker läses av kvinnor och till dess konventioner hör att en kvinna möter en man och stor, evig kärlek uppstår. Nästan alltid är det en ung, tilldragande kvinna i huvudrollen. Hon är aktiv och får för det mesta som hon vill – prinsen och halva kungariket, om man så vill.

Finlands lucia Elin Andersson med följe uppträder i Stora Smedjan
Finlands lucia Elin Andersson med följe uppträder i Stora Smedjan Bild: Yle/Cecilia Wikman finlands lucia 2013

Flickor med makt väcker känslor

Vad har det här med lucia att göra? Jo, lucia väcker ganska likartade reaktioner som romance-litteraturen. Det superfeminina kombinerat med aktörskap, med makt och en central position väcker känslor. Ibland negativa sådana.

Den traditionella lucian är mycket ung, underskön, midjeslank med långt, tjockt hår. Hon sjunger vackert och finns till för att sprida ljus och glädje i mörkret. Hennes roll är den omvårdandes, hon ska vara tålig, tålmodig, lyssnande och inkännande.

Men hon ska inte vara detta i det fördolda, i marginalen, såsom vi är vana - utan i centrum. Hon är ledaren för sin skara av tärnor och kanske också för några stjärngossar.

Lopporna klia

Det här, tror jag, kan för många vara obekvämt, kanske rentav obehagligt. Det finns de som vill göra narr av lucia. Dra ner henne i mörkret och smutsen. Sankta Lucia, lopporna klia ...

Många vill göra lucia till något alldeles annat än lucia. Till en äldre kvinna eller en korthårig punkare kanske. Men helst av allt, har jag på känn, borde hon vara en man. Det vore väl behagligast så, att låta makten, ledarskapet återgå till dem den rätteligen tillhör?

Dissa femininitet?

Naturligtvis förstår jag att de allra flesta vill ha den traditionella lucian, av alldeles vanliga normativa och konservativa skäl. Men det är inte alltid så okomplicerat det här med jämställda eller queera eller icke-normativa perspektiv. Tar vi de här perspektiven, utesluter vi lätt kombinationen flicka och makt. Vi styr bort fyraåringen från prinsesslekarna och sätter ett svärd i handen på flickan, utan att tänka på att det är kvinnlighet vi då dissar. Och det var väl ändå inte meningen?

Ljusklara hägring

I morgon, lördag kröns hon, Finlands lucia. Hon ska skrida ner för domkyrkans trappa i Helsingfors. Hon ska sjunga skönt, lysa klar och leda sina tärnor i omtanke och omvårdnad om nästan.

Fina luciagestalter i kulturen:

Kulla Gulla av Martha Sandwall-Bergström – Kulla Gulla är en vacker, blond flicka som vårdar och tar hand om andra, först som föräldralös inhysing på ett torp, sedan i ledande position som patrons dotterdotter.
Buffy the Vampire Slayer – en liten, blond brud med makten, ansvaret och plikten att rädda världen.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt