Hoppa till huvudinnehåll

Finlandiakandidaterna i fokus

Anna Dönsberg, Marit Lindqvist och Lena Linderborg om Finlandiakandidaterna 2014  i Bokmagasinet
Anna Dönsberg, Marit Lindqvist och Lena Linderborg om Finlandiakandidaterna 2014 i Bokmagasinet Anna Dönsberg, Marit Lindqvist och Lena Linderborg om Finlandiakandidaterna 2014 i Bokmagasinet Bild: YLE bokmagasinet

När professor Anne Brunila i egenskap av enväldig jurydomare delade ut Finlandiapriset till Jussi Valtonen konstaterade hon att det finländska bokåret varit synnerligen högklassigt, och att det följaktligen var mycket svårt att fatta beslut om vinnaren.

I Bokmagasinet tar vi pulsen på de verk som var kandidater till Finlandiapriset i år: vilka teman skriver man om, kan man avläsa några gemensamma nämnare mellan de sex utvalda verken och skulle vi ha valt annorlunda?

Vi kan i alla fall konstatera att det under de senaste åren visat sig vara något av en trend att skriva tjocka och brett upplagda romaner – många av de nominerade verken är berättelser som rör sig över flera generationer och/eller där historiska smärtpunkter belyses via enskilda människoöden.

Jussi Valtonen: He eivät tiedä mitä tekevät (Tammi 2014)

En stor samtidsroman där olika samhällskonflikter inverkar på människors relationer. Valtonen ställer frågor om vart utvecklingen är på väg och vem som leder den.

Amerikanen och neurobiologen Joe möter finska Alina och flyttar till Finland år 1994. De får en son, Samuel, tillsammans men äktenskapet håller inte och Joe flyttar tillbaka till USA och bättre arbetsmöjligheter. 20 år senare har han bildat familj och förlorat kontakten till sin son.

Sonen förlorar fotfästet i tillvaron efter att ha fått lysande betyg i studentskrivningarna. Han får jobb i ett företag där man utför djurförsök och snart ansluter han sig till djurrättsaktivister. Under tiden har Joe blivit måltavla för djurrättsaktivisters terrorhandlingar och misstankarna går till sonen.

Centrala teman i romanen är den manipulation som sker på informationsnivå. Frågan är vem som får veta vad och vem som kontrollerar flödet. Mediebolag övertar vetenskapliga artiklar så att tillgången till de senaste rönen kostar och bolag för kampanjer i skolor där ungdomar blir reklampelare för produkter utan att deras föräldrar får veta någonting.

Jussi Valtonen ger en satirisk bild av det inkrökta finländska samhället, men visar också på det amerikanska samhällets avigsidor. Han drar paralleller mellan människors oförmåga att kommunicera på ett personligt plan och vår oförmåga att förstå invecklade samhälleliga problem. I båda fallen är vi alltför fjättrade av vår egen åsikt eller känsla. He eivät tiedä mitä tekevät öppnar upp för tankar kring vår egen tid på ett för litteraturen ovanligt sätt.

(Text: Anna Dönsberg)

Sirpa Kähkönen: Graniittimies (Otava 2014)

Klara har följt sin man Ilja från de rödas fångläger till frihetens rike i öst. De skidar till Petrograd utan att berätta för någon därhemma vart de tagit vägen. Men livet i det socialistiska paradiset är inte så enkelt som man kunde vänta sig. Ilja dras med i fabriks- och partiarbetet, men Klara känner sig utanför. Tills hon får i uppgift att sprida revolutionens budskap på landsbygden. Där ser hon att folket sliter ont, men intalar sig att det bara är ideologiska barnsjukdomar hon lider av.

Vännerna blir Klaras och Iljas nya familj och Klara tar hand om gatubarn och nödlidande föräldralösa som det kryllar av på Petrograds gator. Revolutionen producerar föräldralösa barn genom att sätta teorin framom praktiken, kollektivet framom individen. Vi producerar mer föräldralösa barn än vi producerar samovarer, filttossor eller tegel, tänker Klara

Men oftast säger ingen vad man tänker. Det är för farligt. Och när Petrograd blir Leningrad övergår hoppet om det nya jämlika samhället slutgiltigt i tystnadens rike. Där man alltid måste akta sina ord för att skydda både sig själv och sina närmaste.

Sirpa Kähkönen skildrar det lilla livet med dess begränsningar och motgångar i ett samhälle där maktens hjul, som rullar över folket, kastar så långa skuggor att varken föregående generation eller de kommande är skyddade när utrensningarna börjar. I ett samhälle präglat av paranoia är de outtalade orden den enda kommunikationen människor emellan.

(Text: Anna Dönsberg)

Heidi Jaatinen: Kaksi viatonta päivää (Gummerus)

Hedi Jaatinens roman Kaksi viatonta päivää är en beskrivning av hur missbruk och utanförskap går i arv. Titeln anspelar på ett stugveckoslut då Sistinja och hennes familj får låna chefens stuga. Under två dagar är allt bra då varken Sistinja eller Ake dricker och raden av spritflaskor hålls okrokade vid stugknuten. Men sedan kommer den tredje dagen och slagen. Efter den utflykten ser mor och dotter inte varandra på lång tid.

Men hur kom vi dit? Tidsplanen växlar och Heidi Jaatinen skildrar hur bristen på anknytning till en vuxen gör en människa sårbar. Hur en flicka som längtat efter sin mamma hela sitt liv, som vuxen kan lämna sin egen dotter vind för våg.

Det är svårt att hela en människa och om omständigheterna inte ändrar så upprepas mönstret av känslolöshet och likgiltighet. Jaatinens romanfigurer kan inte känna empati mer än glimtvis, för det man aldrig mött kan man inte känna igen.

Ställvis är romanen alltför ordrik och språket poetiskt belastat. Men alldeles tydligt känner Jaatinen sitt ämne och skildrar det med inlevelse.

(Text: Anna Dönsberg)

Olli Jalonen: Miehiä ja ihmisiä (Otava)

År 1972 var ett skottår, det var året för de 20:e olympiska spelen som gick av stapeln i München i Västtyskland och Lasse Virén tog guld i såväl 5 000 meter som smått sensationellt i 10 000 meter efter en snubblande start. 1972 var också året då Urho Kekkonen drev igenom en undantagslag som gjorde att han kunde fortsätta som president för en tredje period utan omval och utan motkandidater.

År 1972 fyllde Olli Jalonen 18 år, och i intervjuer har Jalonen konstaterat att han i romanen Miehiä ja ihmisiä använder sig av sina egna minnen och erfarenheter från sommaren 1972.

I Miehiä ja ihmisiä möter vi den 17-åriga jagberättaren som står på tröskeln mellan ungdomen och vuxenlivet – jagberättaren har gått ut första klassen i gymnasiet och för att betala av pappans skulder har han tagit sommarjobb på den lokala plåtfabriken där han umgås med frispråkiga, förfriskade (ibland) och tilltufsade män som försöker inviga den oskuldsfulla ynglingen i såväl spritens som sexets hemlighetsfulla värld.

På plåtfirman Kaikki-Putki ky lär vår yngling också känna Reijo, som har ett känsligt och sårbart hjärta men ett klent förstånd. Mellan jagberättaren och Reijo utvecklas en vänskap som i hög grad påminner om relationen mellan George Milton och Lennie Small i John Steinbecks klassiska roman Möss och människor.

Anspelningarna till och parallelliteterna mellan Jalonens och Steinbecks berättelser är uttalade – en av Reijos favoritromaner är just Möss och människor, en bok som han stulit från det lokala biblioteket.

Miehiä ja ihmisiä bjuder på hela känsloregistret: under några korta sommarmånader upplever jagberättaren ett antal uppsluppna upptåg liksom svidande nederlag – och i uppgörelser med såväl svikna vänner som oförstående och direkt elaka medmänniskor blir han en inkännande och ansvarsfull medmänniska.

(Text: Marit Lindqvist)

Finlandiakandidater 2014
Finlandiakandidater 2014 Bild: YLE/Marit Lindqvist finlandiakandidater 2014

Tommi Kinnunen: Neljäntienristeys (WSOY)

Debutanten Tommi Kinnunens roman spänner över tre generationer och utspelar sig i författarens hemtrakter i Kuusamo från slutet av 1800-talet fram till år 1996.

Berättelsen börjar med ett porträtt av den starka, självständiga och -rådiga barnmorskan Maria som inte bryr sig om vare sig spott eller spe: hon drar sig inte för att grensla en cykel som en karl och att uppfostra och sörja för dottern Lahja på egen hand.

Marias dotter Lahja föder också ett barn utanför äktenskapet och väljer att inte gifta sig med barnets far, utan hittar en man i Onni som visar sig vara både en omtänksam äkta man som en ömsint och (styv)far – men han bär på en hemlighet som gör livet i den äktenskapliga sängen till en pärs och plåga.

Den tredje generationen i berättelsen representeras av Lahjas svärdotter Kaarina som bokstavligen har svärmors ögon i nacken vart hon än går och vad hon än gör, och som försöker balansera mellan familjemedlemmarnas olika behov och krav.

Förutom att Kinnunen skildrar livet i Kuusamo via några ytterst starka och självständiga kvinnor kan man också säga att huset som står i korsningen där fyra vägar löper samman är ett slags huvudperson: huset som barnmorskan Maria lät bygga och som brann ner till grunden under Lapplandskriget, huset som Onni återuppbyggde med egna händer på samma plats och som blev högre än alla andra hus i trakten - ett hus som bågnar och knakar av återhållna lidelser, förträngda oförrätter och själarnas olidliga ensamheter.

Ett centralt tema i romanen är utanförskap – på samma sätt som i Olli Jalonens roman Miehiä ja ihmisiä finns här ett spår av tragik som emanerar ur undanträngda familjehemligheter och som till syvende och sist handlar om hur vi bemöter dem som är ”annorlunda”.

(Text: Marit Lindqvist)

Anni Kytömäki: Kultarinta (Gummerus)

Vid sidan av Tommi Kinnunen är Anni Kytömäki debutant och på samma sätt som Kinnunens roman omspänner Kytömäkis roman Kultarinta en längre tidsperiod som delvis sammanfaller med den tid som Kinnunen skildrar, dvs. 1903-37 och belyser på sitt sätt ett historiskt skede via en familjs levnadsöde i tre generationer.

I centrum för handlingen har vi Erik Stenfors, en man som kommer från välbärgade förhållanden med släktrötter i skogsbruk och -industri. Erik är dock totalt ointresserad av att gå i sin godsägande fars fotspår - istället för att avverka skog vill han bevara och vårda skogen. Som ett tecken på detta låter han också göra ett stort skogsområde till fridlyst naturskyddsområde.

Om huset är den centrala punkten och platsen i Tommi Kinnunens debutroman är skogen och naturen den plats som genomsyrar hela berättelsen – sällan har man läst en roman som så ingående och intagande låter naturen breda ut sig i texten: både den konkreta naturen och den mytiskt laddade naturen. (Noteras bör att författaren Anni Kytömäki till sin utbildning är fältbiolog.)

Kärleken till naturen är ett centralt spår i berättelsen, och minst lika stark är historien om Eriks kärlek till Lidia, en kvinna med fötterna stadigt i arbetarklassen och kampen för ett rött Finland. Erik, som inte har någon annan ideologi än skogen och marken, försöker envetet hålla sig utanför konflikter och flyr hellre fältet än fäktar illa.

Erik och Lidia får en dotter, Malla, som likt sin far har en mycket stark dragning till naturen.

Lidia insjuknar i tuberkulos och tillbringar flera år på sjukhus innan hon dör en för tidig död. En olycka driver far och dotter isär – Erik blir intagen på sanatorium pga. djup depression och oförmåga att ta hand om såväl sig själv som sin dotter, medan dottern Malla motvilligt installeras hos fosterföräldrar i ett Österbotten präglat av starka högervindar och liten förståelse för dem som tänker och lever annorlunda.

Kultarinta är en imponerande debutroman med ett märgfullt och mustigt språk som lägger sig som mossa kring själen.

(Text: Marit Lindqvist)

Bokmagasinet söndagen 21.12.2014 kl. 16.20 och i repris tisdagen 23.12 kl. 23.03. Redaktörer är Anna Dönsberg och Marit Lindqvist.

Gäst den här veckan är tv-journalisten, författaren och bokbloggaren Lena Linderborg.

Läs också