Hoppa till huvudinnehåll

Myten om mörkrets hjärta lever

Byborna i Kikundi  befinner sig i ett plattläge. Odlar de ingenting får de inga inkomster, men försöker de odla bränner markägaren ner deras hus och förstör deras skördar. Foto: Yle/Smältpunkt/Liselott Lindström
Så här ser ofta den västerländska sinnebilden av den afrikanska vardagen ut Byborna i Kikundi befinner sig i ett plattläge. Odlar de ingenting får de inga inkomster, men försöker de odla bränner markägaren ner deras hus och förstör deras skördar. Foto: Yle/Smältpunkt/Liselott Lindström Bild: Yle/Smältpunkt/Liselott Lindström smältpunkt

“Fruktansvärt, de äter ju människor där!”, “Ska du dit och bygga hyddor?” och “Är du inte rädd för ebola?” är bara några kommentarer jag fått när jag berättat att jag ska åka till Uganda i ett halvt år. Uganda verkar för många yngre vara en vit fläck på kartan, medan äldre främst förknippar landet med Idi Amin och hans despoti.

Myten om Afrika som mörkrets hjärta, som Joseph Conrad skrev i sin bok med samma namn för över 100 år sedan, verkar ännu prägla människors tänkesätt i det globala nord. Många känner Afrika som en kontinent där människorna lever i extrem fattigdom i små hyddor och förgås antingen i bestialiska sjukdomar eller i ofattbara konflikter och som behöver vår hjälp. Conrad beskrev oftast afrikanerna som objekt och Afrika som en antites till Europa, och kanske är det den traditionen som fortsätter än i dag. Inom nyhetsförmedlingen går kriterierna ofta så att en död på din trappa motsvarar tio döda i ditt land vilket motsvarar tiotusen döda i Afrika.

Framgångshistorier om Afrika känns inte "autentiskt afrikanska"
När Hbl publicerade ett resereportage om Burkina Faso som inte handlade om fattigdom, misär och död, kom det genast en ilsken insändare där skribenten undrade hur tidningen täcks publicera något sådant när det sker så mycket hemskheter i landet. Insändarskribenten var så van att få höra bara en historia om Afrika att en annan, positiv, historia väckte bestörtning.

När den Nigerianska författaren Chimamanda Adichie under sina studier i USA skrev en berättelse om medelklassen i Nigeria, fick hon feedbacken att historien för all del var bra, men inte ”autentiskt afrikansk”. Varför vill vi inte höra historier om skönhet framgång och företagsamhet från Afrika? Samtidigt är det beklämmande att se att nivån på konstruktiv Afrikaanalys är i klass med den här kolumnen i Helsingin Sanomat, där budskapet var helt vettigt, men rubriken och texten utstrålade naivitet. Skribenten hade märkt att “afrikanerna är helt vanliga människor, precis som vi.”

Liselott Lindström vid Victoriasjön
Jag vid Victoriasjön 2010 Liselott Lindström vid Victoriasjön Bild: Yle/Liselott Lindström agenda uganda
I början av januari bär det av till Uganda, ett land som har en tragisk närhistoria med massmorden under Amins regim, som har hårda lagar mot homosexuella, och som har haft utbrott av ebola (innan den epidemi som nu härjar i Västafrika). Men Uganda är också ett land som kallas Afrikas pärla tack vare sin gröna natur, som har varit relativt lugnt mellan oroliga grannar som Rwanda, Demokratiska republiken Kongo och Sydsudan, och som därför har tagit emot tiotusentals flyktingar från de länderna.

Adichie säger att det är farligt om det bara finns en historia, så i den här bloggen hoppas jag kunna berätta också en andra, en tredje och kanske en fjärde historia om Uganda. Det kommer att handla om vardag, om människor, om Kampalas infernaliska trafik (om jag får tro alla som har erfarenhet av den) men också en del om den ”traditionella” historien om Afrika, eftersom jag kommer att jobba med informationsarbete för Finlands flyktinghjälp där. Men jag hoppas kunna berätta den historien så att den kommer närmare er.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes