Hoppa till huvudinnehåll

Ödet förde dem samman - Gerts och Liisa förlorade sina familjer i tsunamin

Liisa Suonsivu från Esbo och Gerts Friman från Mariehamn är ödeskamrater. Båda förlorade sina familjer i flodvågen annandag jul för tio år sedan. De träffades för första gången ett halvt år efter tsunamin i en terapigrupp som Röda Korset ordnade.

Hemma hos Gerts och Liisa i en bostad i centrum av Mariehamn står det skidor och kappsäckar i tamburen. De är på väg till Lappland över julen. Dit åker de varje år då årsdagen för tsunamin närmar sig.

– Det är alltid smärtsamt med bemärkelsedagar och årsdagar, säger Gerts.

Liisa och Gerts reser mycket och försöker hålla sig aktiva. På väggarna i bostaden hänger tavlor från olika resor som Liisa och Gerts gjort tillsammans. En föreställer Eiffeltornet i Paris, en annan är från Italien.

På en byrå står fyra fotografier i ram. Till höger finns bilden av Liisas barn Tytti, 5, och Tuukka, 7. Till vänster finns fotografier inramade på Gerts barn Kajsa, 4, och Jesper, 3.

– Jag tänker på dem varje dag, ibland på hurudant livet skulle ha varit om allt hade gått såsom det borde ha gått. Jag tänker på hurudana barnen skulle vara nu. Den äldre av mina barn skulle snart vara myndig, säger Liisa.

SoMe bild till tsunamins 10-årsprojekt.
SoMe bild till tsunamins 10-årsprojekt. Bild: Yle some

Gerts instämmer. Ibland funderar han på hurudana de skulle vara nu. Men oftast minns han dem i den ålder de var då flodvågen tog dem. Kajsa kommer alltid att vara en liten fyraåring för Gerts.

– Hon var nästan som en liten vuxen med alla sina härliga funderingar.

Julsemester i paradiset

Både Liisa och Gerts semestrade med sina familjer i Khao Lak endast några hundratals meter från varandra den där ödesdigra morgonen.

Gerts hade rest till Khao Lak för att fira jul tillsammans med sin sambo Yvonne och deras två små barn Kajsa och Jesper. Med på resan var också Yvonnes äldre barn Lucas och Sarah som klarade sig oskadda.

– Det var en alldeles vanlig dag, vi sov lite längre och åt frukost. Vi hade varit på utflykt dagen innan så vi bestämde oss för att ta det lugnt på stranden, berättar Gerts.

Yvonne, barnen och han gick ner till stranden med sina handdukar. Plötsligt såg de något skymta vid horisonten och började springa upp mot land, men kom ifrån varandra ganska snabbt.

gerts friman, liisa suonsivu, tsunami
Gerts för ett ljus till graven. gerts friman, liisa suonsivu, tsunami liisa suonsivu

Liisa och hennes man Risto hade bestämt sig för att hoppa över frukosten eftersom de hade frukt på hotellrummet.

– Jag tittade ut genom fönstret och sade åt min man att det såg ut som om en båt skulle komma in genom fönstret. Risto hann knappt svara före det smällde och vattenmassorna jämnade hotellet vid marken.

Liisa hamnade i ett virrvarr av bilar, betongrör, elstolpar och annat bråte och flöt upp på en liten bit land. Gerts hamnade också under vattnet som hade förvandlats till en tjock brun sörja.

– Det var som att hamna i en tvättmaskin. Jag fastnade och rev mig loss om vartannat. Jag drog in vatten i lungorna och svävade upp mot ytan. Jag kände mig varm och trodde att jag var död men plötsligt var jag upp på ytan igen.

Liisa hade samma känsla, hon minns att hon funderade medan hon drev omkring i vattnet på hur svårt det är att dö.

– Jag borde också ha dött, säger Liisa. Det handlade bara om tur. Om simkunskapen skulle ha spelat en roll skulle mina barn ha klarat sig. De var båda duktiga på att simma.

Liisa fick skador i ryggen och sår som inflammerades. Hon flyttades först till ett sjukhus i Bangkok och därifrån till Jorv sjukhus i Esbo. Gerts svåraste skador var på benen, också han flögs hem för att för sjukhusvård.

Sorgen har mognat

Liisa och Gerts tackar släkt och vänner för allt stöd de har fått. Med deras hjälp har de lyckats få grepp om vardagen igen. För Gerts har kollegerna haft en stor betydelse. Han är rektor vid Kyrkby högstadium i Jomala på Åland.

– Det har varit positivt med all liv och rörelse som finns i skolan.

Gerts har också pratat och varit väldigt öppen ända sedan början. För honom har det varit terapi att prata.

Den största trösten har de ändå fått från varandra. De träffades första gången på sommaren ett halvt år efter tsunamin i en terapigrupp som Röda Korset ordnade för personer som förlorat hela sin familj i tsunamin. De började skriva till varandra efter träffen och för några år sedan förlovade de sig.

– Vi är inte gifta ännu, säger Gerts med betoning på ännu. Det finaste med det här är att vi har träffat varandra. Vi försöker tänka positivt och göra det bästa av situationen. När den ena är trött så stöttar den andra.

– Det känns bra att prata med någon som har gått samma öde till mötes och vet hur det känns, säger Liisa.

gerts friman, liisa suonsivu, tsunami
Liisa och Gerts ser ljust på framtiden. Varje dag är mer än vad de tänkt sig. gerts friman, liisa suonsivu, tsunami liisa suonsivu

Liisa bor i Esbo men tillbringar mycket tid i Mariehamn. Hon har ett eget företag och kan jobba hemifrån. Då hon är i Esbo besöker hon gravgården där hennes familj är begraven.

Också Gerts besöker gravgården ofta. Idag för han ljung och ett ljus till graven innan de åker iväg till Lappland.

– Sorgen har kanske mognat lite. Det är inte längre öppna sår som tidigare. Petar man lite gör det ännu ont. Det kommer det att göra resten av livet.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes