Hoppa till huvudinnehåll

Lampenius höjdpunkt: Krasnaja Poljana dagen efter

Leif Lampenius
Leif Lampenius Bild: Yle skid-vm 2013

Yle Sportens medarbetare väljer sina favoritögonblick från sportåret 2014. Leif Lampenius minns dagen efter det finländska OS-guldet.

De kom i en strid ström, de starka ögonblicken, under den minut av den 19 februari då OS-lagsprinten i Krasnaja Poljana i rasande fart tecknade ned sitt sista kapitel.

Det hur ankaret Jauhojärvi med trängsta möjliga marginal uppe i backen tog det utrymme han hade chans och rätt till.

Den tyska kraschen som följde.

Kriukov som nere i svängen knappade in men ändå inte gjorde det.

Den sista, vilda men exakta, vanvettigt mäktiga parstakningen som bara inte kunde ge annat resultat än det önskade.

Det långa målgångsglidet, där den uppskattade lagkaptenen liksom sträckte sina starka men trötta händer mot det stora som i tjugo års tid utgjort det förborgade glödet i hans själ.

Och så all den delade glädje som omedelbart var framme - känsloskriken som inte ska försvinna ur idrotts-Finlands medvetande.

Bild: EPA/ARMANDO BABANI os i sotji

Härliga stunder, läckra minnen. Som ganska många gärna tänker tillbaka på. Även mina allra djupaste personliga idrottsögonblick i år har att göra med OS-guldet i sprintstafett - och i kalendern stod det då 20.2. Dem fick jag vara med om uppe på serviceområdets kaféterrass. Under mina 28 år som sportjournalist har jag aldrig tidigare haft möjlighet till något liknande. Nämligen en helt egen intervju med en OS-segrare genast följande dag, i skönaste ro, långt borta från all uppståndelse. Nu blev det två sådana, först kom succéynglingen Iivo Niskanen, sedan Jauhojärvi.

Vi som var där var beredda på att samtalen skulle bli laddade. Men det skulle de gärna få bli. Det var här och nu, i en solfylld rymd av kaukasisk smältsnödoft, och himlen måste ha varit mycket blå. Närmare tävlingsidrottens innersta väsen, i en sådan stund då det får handla om fullbordan, har jag aldrig känt mig finnas.

När det blev alltför känslosamt med Sami höll vi paus, med kameran stängd. Vi tittade på varann och lät minuterna rinna iväg. Pausen innehöll inte många ord, men desto betydelsefullare sådana. Jag såg på landslagsveteranen som varit bara 20 år gammal när han tretton år tidigare liksom hade kommit att bli hjärtat i det nya landslaget. Och om möjligt ännu tydligare än innan kände jag att ingen människa kan vara mer värd en sådan här krona på karriären än han är.

Medan vårdagen sakta tickade fram mot eftermiddag där vid kaféet fick vi också beröras av det hur idrottare och servicemän från olika landslag kom fram till Jauhojärvi för att på varierande vis framföra sitt uppriktiga grattis. En del av dem grät också de en skvätt. Det var ju förvisso en de internationella skidåkarnas egen talesman som nu satt där som olympisk segrare. I fyra år hade ”Musti” haft förtroendet som längdåkningsrepresentant i FIS´ idrottarkommission - tillsammans med amerikanskan Kikkan Randall.

Hela OS led mot sitt slut. Ytterligare en dag senare tecknade jag ned följande skrift, som den intresserade gärna kan ta del av:
http://svenska.yle.fi/blogg/leif-lampenius/2014/02/21/tornedalingar-och-ratoromaner

Leif Lampenius

Tidigare favoritögonblick i serien:
Kristian Karlssons höjdpunkt
Anki Karhus höjdpunkt
Marianne Nymans höjdpunkt
Janne Karinkantas höjdpunkt
Antti Koivukangas höjdpunkt

Läs också

Nyligen publicerat - Sport