Hoppa till huvudinnehåll

Brutna revben, punkterade lungor: Patricia överlevde tsunamin

Syskonen Patricia och Niclas Häggblom
Syskonen Patricia och Niclas Häggblom Syskonen Patricia och Niclas Häggblom Bild: Yle/Roger Källman niclas häggblom

Semesteridyllen förvandlades till en mardröm för Patricia Häggblom som år 2004 firade jul i thailändska Khao Lak. Brodern Niclas spelade en nyckelroll i att Patricia överlevde sviterna av tsunamin.

Patricia brukade vanligtvis fira jul hemma med familjen. Det här året hade hon och hennes sambo ändå bokat en resa till Thailand.

- Vi flög ner på julafton och kom till Khao Lak på kvällen den 25:e, sov en natt, steg upp och åt frukost. Vi såg fram emot två veckor av ledighet och sol, säger Patricia.

Det skulle bli något helt annorlunda. Efter frukosten gick de ner till stranden. Plötsligt såg Martin något konstigt vitt skum, långt ute till havs. Paret hade varit i Khao Lak tidigare och Martin sade att det inte finns några klippor eller rev som det kan slå upp skum på.

- Han gick ner till vattnet och tittade. Då han kom till vattenbrynet så drog sig vattnet plötsligt tillbaka, på någon sekund försvann det en kilometer ut, säger Patricia.

Folk sade att det måste vara tidvattnet, men det var alltför snabbt för att vara det. Martin sade att de nog kommer att bli rätt så blöta om vattnet återvänder lika snabbt som det försvann. Han gick upp mot Patricia som fortfarande satt i sin solstol.

- I samma sekund förbyttes paradiset till ett fullständigt inferno. Det var som att ha ett jetplan ovanför huvudet, så högt var ljudet då "vågen" kom dundrande in i över 100 kilometer i timmen, säger Patricia.

Folk började springa uppåt land. Martin ryckte med sig Patricia och de rusade hand i hand upp mot hotellet. De hann till parkeringen, där kom vattnet ifatt dem och de kastades omkull.

- Det var som att vara inuti en tvättmaskin - man visste inte vad som var upp eller ner, säger Patricia. Vi slog i saker och fick bland annat en bil över oss.

Det sista Patricia kom ihåg var att hon inte längre kunde hålla andan under vattnet. Sedan slogs hon medvetslös.

Var det en bomb?

- Jag vaknade upp efter en kort stund, 800 meter längre bort, på en väg som gick genom byn. Jag var helt sönderslagen och funderade om det var en bomb som hade exploderat.
Då ropade Martin hennes namn och kom rusande mot henne. Men lyckan att se varann blev kort. Patricia började känna svåra smärtor: hon kunde inte gå ordentligt och hade svårt att andas.

Martin manade på Patricia att fortsätta gå och han drog henne med sig mot högre mark. Så började folk skrika "Second wave!". En andra våg var på kommande.

Från en platå ovanför Khao Lak såg de på hur vattnet likt en centrifug drog med sig allt i dess väg: människor, fordon, byggnader, växtlighet.

SoMe bild till tsunamins 10-årsprojekt.
SoMe bild till tsunamins 10-årsprojekt. Bild: Yle some
- Folk samlades där uppe, oskadda och skadade. Ingen pratade till en början, det var en väldigt konstig stämning säger Patricia. Ingen förstod vad som hände, själv hade jag aldrig ens hört talas om vad en tsunami är.

Patricia fick allt mer svårt att andas. Ett kanadensiskt par undersökte henne och förklarade att hon behövde läkarvård. (Det visade sig senare att hon hade nio brutna revben och lungorna hade punkterats. Hon hade också en blödning i levern)

- Jag var jätterädd för att gå ner från berget, så de fick bära ner mig och förklarade att jag kommer att dö där uppe, så vi måste göra ett försök att ta oss till sjukhus.

Man visste att det i Phuket fanns ett bra internationellt sjukhus. Det var bara det att vägen till Phuket var borta! I stället lyckades man ordna en transport till Phang Nga, där man under primitiva förhållanden konstaterade att Patricia hade inre skador och måste föras vidare.

- Där separerades jag och Martin. De kunde bara ta mig med sig och jag fördes till Surat Thani. Jag hoppades att jag skulle föras till ett riktigt sjukhus, inte till ett fältsjukhus, säger Patricia.

Oron växer hemma i Finland

Hemma i Finland hörde Patricias bror, Niclas Häggblom, nyheten om tsunamin. Han försökte kontakta sin syster och då han inte fick tag på henne blev han förstås orolig.

- Jag var 100 procent säker på att eftersom Patricia inte svarar så är det något som är fel, säger Niclas.

Han följde med nyhetssändningarna och läste rapporterna på webben. Den första informationen som kom var motstridig. Man sade att de flesta hade klarat sig och det inte var så allvarligt. Bilderna i TV och på webben berättade en helt annan historia.

Niclas säger att han "tusen gånger" var på väg att åka iväg till Thailand för att hitta sin syster. Men istället kom han att utföra ett intensivt detektivarbete på webben och per telefon och fax.

- Jag visste att vänner till Patricia och Martin också var i Thailand och försökte nå dem. Jag ringde runt till alla sjukhus. På nätet kom det upp listor över överlevande och jag hoppades få se deras namn där. Då namnen aldrig dök upp blev jag mer och mer orolig.

En gumma med mobiltelefon

Ett dygn efter tsunamin låg Patricia på fältsjukhuset i Surat Thani och hade stark dödsångest. Hon kunde knappt andas och var säker på att hon skulle dö av sina skador.

- Då kommer det en liten thailändsk gumma fram till mig där jag låg. Hon sträckte fram en mobiltelefon och jag lyckades slå numret hem.

Patricia ringde till sin mamma. Hon sade att hon levde och att hon trodde att Martin levde - han levde igår i alla fall. Hon förklarade att hon inte trodde att hon skulle överleva där hon var. Det fanns inga mediciner där och hon måste komma till ett riktigt sjukhus.

- Så la jag på, för jag hade ingen kraft att prata.

En hjälpsam guide

Med det beskedet inleddes arbetet Niclas och de andra där hemma att få sina anhöriga flyttade nånstans där de kunde få vård. Via Patricias arbetsgivare kom Niclas i kontakt med en thailändsk guide, Tanin Rittavirun, som kom att spela en avgörande roll i räddningsoperationen.

- Jag ringde till honom och förklarade att min syster ligger på ett fältsjukhus och håller på att dö. Vi hade då ordnat med försäkringsbolaget att hon skulle tas väl om hand, bara hon kom till Bangkok, säger Niclas.

Tanin ställde upp och lovade hjälpa. Han höll Niclas och de andra underrättade om läget och började också göra efterforskningar för att hitta Patricias sambo Martin.

Från det amerikanska sjukhuset kom klartecken att Patricia kunde tas emot. Problemet var bara det att på grund av sina punkterade lungor så kunde hon inte flyga till Bangkok, utan måste ta ett tåg.

- Man hade sagt att det bara var mellan 15 och 18 timmar innan hoppet för mig skulle vara ute. Inom den här tiden måste jag få penicillin för mina infektioner.

Tågresa från Suratani till Bangkok skulle ta 13 timmar. Trots att landet var i kaos efter katastrofen så lyckades det och Patricia kom till Bangkok. Ett massivt mediauppbåd väntade på perrongen för att få en bild av Patricia, som var bland de första västerlänningarna som evakuerades från katastrofområdet.

Var är Martin?

Då Patricia väl tagits in på sjukhus så växte hennes oro över var Martin fanns. Levde han?

- Ni sa att ni jobbade på att han ska komma, men jag var helt övertygad om att du (Niclas) ljuger för att jag inte skulle bli upprörd. Du hade det rätt så jobbigt då du ringde mig för jag frågade jämt och ständigt efter Martin, säger hon.

Så fick man tag på Martin. Han var skadad, inte lika illa däran som Patricia, men blåslagen och med infektioner. Niclas förklarade att man ordnat med plats på ett flyg till Bangkok, men det krävdes en del övertalning att få Martin att åka dit.

- Jag fick känslan av att han ville åka hem direkt, säger Niclas, som förstår hur Martin tänkte.

Turisterna hade börjat slussas hem med direktflyg. Till slut gick Martin med på att flyga till Bangkok, men det var nära att han backade ur då han insåg att han skulle åka med ett militärflygplan från 1940-talet!

Efter en tid i Bangkok fick Patricia och Martin åka hem till Sverige. Det blev ett kärt återseende med familjen - inte på Arlanda, som först utlovats - utan på sjukhuset dit de fördes.

Det tog ett halvt år innan Patricia var fysiskt återställd. Hon och Martin har också fått terapi för att behandla det psykiska traumat som katastrofen innebar. Under åren som gått har de gjort flera resor till Thailand och till Khao Lak, för att få nya och bättre minnen från stranden där de var nära att dö i vattnet.

- Det går ju aldrig över och vi tänker på det varje dag, Martin och jag, men jag har försökt plocka något positivt ur att ha varit med om århundradets värsta naturkatastrof, säger Patricia.

Hon har börjat föreläsa om hur man klarar av utmaningar genom att sätta upp målbilder. Fastän det kan kännas hopplöst så klarar vi människor av otroliga saker.

- Fastän vi var nära före så förde det här mig och dig ännu närmare, säger Niclas till sin syster.

Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten