Hoppa till huvudinnehåll

Revolt, tomrum och sprickor i lyriken

Tatjana Brandt och Anna Dönsberg i Bokmagasinet
Tatjana Brandt och Anna Dönsberg diskuterar lyrik i Bokmagasinet. Tatjana Brandt och Anna Dönsberg i Bokmagasinet Bild: YLE/Marit Lindqvist tatjana brandt

När den svenska poeten Ann Jäderlund gav ut sin andra diktsamling Som en gång varit äng väckte den debatt eftersom hon skrev poesi som framför allt manliga kritiker hade svårt att förhålla sig till. Under mellankrigstiden ville de finlandssvenska modernisterna väcka debatt på den litterära scenen med tidskrifter som Ultra och Quosego. I dag väcker den politiska och samhällsengagerade lyriken debatt, framför allt i Danmark och Sverige.

Litteraturvetaren Tatjana Brandt doktorerade nyligen med en avhandling om pauser, brott, sprickor, de blanka raderna, de metaforiska tomrummen och döden i Ann Jäderlunds och Agneta Enckells 80-talspoesi.

I avhandlingen, som bär titeln ”Livet mellan raderna – Revolt, tomrum och språkbrist i Agneta Enckells och Ann Jäderlunds tidiga poesi”, analyserar Brandt Jäderlunds och Enckells poesi med fokus på det som talet stannar inför, dvs. pauserna, brotten, sprickorna, de blanka raderna, de metaforiska tomrummen och döden.

Med hjälp av bl.a. den bulgariska lingvisten, filosofen, psykoanalytikern och feministen Julia Kristevas och den ryska litteraturhistorikern Michail Bachtins språkteorier analyserar Tatjana Brandt poeternas slitningar mellan språk och språkbrist, mellan uttryck och språkets och kulturens makt över det som överhuvudtaget kan sägas.

I inledningen konstaterar Brandt att 80-talspoesin förföljts av ”ett dåligt rykte om obegriplighet, läsarfrånvändhet och akademiskt hårklyveri. Till stor del handlar problemen om att man inte ser kontexten och därför missar både samhällskopplingen och det brottargrepp som poesin tar på samtidens ideologiska överbyggnad.”

Brandt skriver också att där 70-talets poesi gisslade de härskande politiska maktstrukturerna fokuserar 80-talspoesin på att leta efter strukturer i ”det egna jaget, det egna språket, i identitetens relation till kulturen. Den egna rösten upplevs som indoktrinerad av ärvda ideologier och patriarkala strukturer för att den är underkastad språket, tiden och platsen. Poesin under den här tiden börjar därför ofta kretsa kring negativa mönster och kring ett letande efter språkets gränser. Till och med döden får i den här kontexten en latent frigörande potential.”

På Helsingfors Universitets webbplats kan man ladda ner/läsa avhandlingen i sin helhet: https://helda.helsinki.fi/handle/10138/144089

När Ann Jäderlund gav ut sin andra diktsamling Som en gång varit äng väckte den debatt eftersom hon skrev poesi som framför allt manliga kritiker hade svårt att förhålla sig till.

Sveriges Radio kan man lyssna på ett program från 2011 om den s.k. Jäderlund-debatten där Ann Jäderlunds beskyddare litteraturkritikern Åsa Beckman och motståndaren litteraturkritikern Tommy Olofsson medverkar. Ann Jäderlund själv medverkar också i programmet.

Ultra och Quosego språkrör för modernisterna

Nydanande poesi väcker känslor och debatt – så skedde också på 1920-talet när modernisterna trädde fram på den litterära parnassen.

I de egna tidskrifterna Ultra (1922) och Quosego (1928-29) publicerade man artiklar om såväl litteratur och teater som musik, man översatte texter av kolleger från när och fjärran och man gav givetvis stort utrymme åt författare från de egna leden.

I höstas gav Svenska litteratursällskapet ut modernisttidskrifterna i faksimiltryck med en inledande essä av Clas Zilliacus, prof. emeritus i litteraturvetenskap, som placerar tidskrifterna i ett historisk och litteraturhistoriskt sammanhang, samt en essä från år 1971 om Quosego författad av Olof Enckell.

Faksimilutgåva av Ultra och Quosego
Faksimilutgåva av Ultra och Quosego Bild: SLS tidskrifter

Clas Zilliacus konstaterar att mellankrigstiden var de unglitterära tidskrifternas förlovade tid både i Europa och i Amerika – boomen var både internationell och programmatiskt internationalistisk, man ville göra skillnad på det litterära fältet i sitt hemland samtidigt som man ville öppna upp för litterära strömningar utifrån.

Tidskrifterna var ofta kortlivade, vilket låg i deras natur – avsikten var att göra ett kort och kraftfullt inlägg i debatten, eller för att citera Clas Zilliacus: ”Tanken var att det är bättre att bränna av en hagelsvärm mot kristallkronan, och sedan göra snabb sorti, än att gå grötlunk mot medelåldern.”

Ultra – tidskrift för ny konst och litteratur var en flerspråkig tidskrift som utkom med sju nummer under hösten 1922. Förgrundsgestalter var poeterna Elmer Diktonius och Hagar Olsson, författaren Lauri Haarla, teaterkritikern Raoul af Hällström, Lauri Alfred Salava, antikvarisk bokhandlare, lyriker och förläggare.

I första numret finns en programförklaring där skribenten bl.a. noterar att:

”Vår tidskrift vill vara en valplats för denna strid mellan ungt och gammalt, för så vitt den gäller konst och litteratur. Vi tro att konsten i detta nu har en större betydelse för hela mänskligheten än knappast någonsin förr. Ty nu är konsten inte längre en lyxartikel, den är inte en blomma i knapphålet, vilken bäres och beundras av dem som ingenting annat ha att göra: nu har den blivit ett livsbehov, den har blivit det levande vatten, som människan behöver till att fukta sitt bröd med.”

Projektet sjösattes med löften av Diktonius om bidrag från namnkunniga medarbetare ute i Europa, som Henri Barbusse, Yvan Goll och D H Lawrence. Löftena kom dock på skam, däremot medverkade Diktonius själv flitigt i tidskriften både med egna texter och med översättningar av bl.a. Walt Whitman och Franz Werfel.

I brist på originalmaterial gjordes stora världen närvarande med andra medel, noterar Clas Zilliacus: under höstens lopp presenterade man en hyfsat rik flora översättningar och introduktioner av författare som t.ex. svenskarna Harry Blomberg och Pär Lagerkvist, den danska poeten Emil Bønnelycke, den tyska dramatikern Georg Kaiser - och en tredelad serie om kinesisk lyrik inte att förglömma.

Förutom texter om litteratur ingick också ett flertal artiklar om aktuell teater både på hemmaplan och i Tallinn, samt ett antal texter om musik signerade kompositören Ernest Pingoud.

Tidskriften Quosego tog vid där Ultra slutade, och ställde ”modernismens ultimatum till den äldre skaldekonsten” för att citera Ragnar Granit, som var en av bakgrundskrafterna när det begav sig. Quosego försökte nämligen bredda perspektivet genom att föra in vetenskapliga texter av bl.a. Granit, som sedermera kom att bli en av världens ledande forskare inom nerv- och sinnesfysiologin. År 1967 tilldelades Granit Nobelpriset i fysiologi eller medicin tillsammans med amerikanarna Haldan Keffer Hartline och George Wald.

I essän ”Vägen till Quosego” konstaterar Olof Enckell att där Ultra strävade efter en kontinental orientering fokuserade Quosego i hög grad på företeelser på inhemsk botten: ”Huvudaccenten i Quosego faller på de skönlitterära bidragen av tidskriftens främsta medarbetare och på essayerna om de stilbrytningar, eller förvandlingar, som den nya dikten och konstens strävade till i sina försök att bildligt uttrycka den moderna tillvarons existentiella komplikationer.”

Redaktör och ansvarig utgivare för Quosego – tidskrift för ny generation var Cid Erik Tallqvist, som minns tidskriften i ett minnesprogram från år 1954:

Olof Enckell noterar att Tallqvist de facto endast redigerade ett provalbum och det andra albumet daterat oktober 1928, de övriga numren togs om hand av Rabbe Enckell och Kurt Reuter.

Medarbetare i tidskriften var bl.a. Rabbe Enckell, Elmer Diktonius, Hagar Olsson, Gunnar Björling, Henry Parland och Kerstin Söderholm.

Tidskriftens första nummer utkom i maj 1928, och det fjärde och sista numret ett knappt år senare i april 1929. Ett femte häfte planerades, men torkade in.

Orsaken till att Quosego upphörde att utkomma var i första hand ekonomiska, men Enckell konstaterar att tidskriftens kortlivade historia fungerade som ett ”friskt väder” som satte igång häftiga stormilar och rensade luften: ”Quosego-företaget kom att beteckna på samma gång kulmen och slutet på 1920-talets ofta hårdhänta litterära fejder. Kretsen kring Quosego skingrades i den meningen att var och en efter ingången av 1930-talet gick sin egen väg i sin strävan att förnya och berika den svenska vitterheten i Finland.”

Politisk och samhällsengagerad poesi

De senaste åren har den uttalat samhällsengagerade och politiskt ställningstagande lyriken tagit plats i det offentliga rummet på ett märkbart sätt, framför allt i Danmark och Sverige.

När den dansk-palestinska poeten Yahya Hassans debutsamling utkom i Danmark trycktes den i hisnande 11 000 exemplar – upplagan tog slut samma dag som den släpptes.

En käftsmäll i det danska välfärdssamhällets nylle, så skulle man kunna beskriva Yahya Hassans diktsamling med samma namn. Det är en misshandlad och föraktad röst som kommer till tals och som vägrar samarbeta med allt och alla. Diktarjaget misshandlas av en hustyrann till far och upplever rasism från myndigheternas sida. Hans palestinska föräldrar lever på socialbidrag och lämnar planerandet för framtiden åt Allah som nog har en plan för alla.

I ett samhälle med en infekterad invandringsdiskussion är en diktsamling av det här slaget en julklapp till rasisterna. Men vem kan vänta sig välanpassade medborgare av barn som aldrig erbjuds annat än en plats i marginalen? Läs och spegla egna värderingar ...

I höstas var den svenska poeten Ida Börjel nominerad till Augustpriset med diktsamlingen Ma, som borrar in sig i förlustens landskap, i en förfluten tid när ”Jorden; moderjorden / fanns, Pangaea / fanns och Gondwana / bröts ur Pangaea / ur Pangaea Laurasien”.

Det poetiska landskapet präglas av sönderfall och förvirring, kaos och brist(ningar).

Boken är tjock och har silverkantade sidor som en psalmbok – texten följer en kapitelindelning från A till Ö, som anger ett uttalat släktskap med t.ex. den danska poeten Inger Christensen, som Börjel citerar ur samlingen Alfabet (1981) där Christensen bygger upp texten i två system: dels den alfabetiska ordningen, dels ett matematiskt system enligt Fibonaccis talföljd.

Börjel citerar också den svenska prosaisten Birgitta Trotzig som skrivit ett flertal texter som kretsar kring frågor om förödelse, förstörelse, krig och sammanbrott, liksom den franske poeten Jacques Roubaud som i diktsamlingen Någonting svart skriver om förlusten av sin hustru, fotografen Alix Cléo Roubaud.

När Börjel skriver om katastrofer, krig, kriser, övergrepp och orättvisor, ja, mänsklighetens samlade tillkortakommanden och handfallenhet inför ondskan och likgiltigheten i världen, trycks texten upp på höger sida med blank vänstersida - men när Börjel landar i bokstaven M och X landar texten på vänster sida: de mer personligt hållna texterna som handlar om förlusten av ett barn skrivs in i och utifrån hjärtats plats till vänster.

I tidskriften Fokus (nr 43/2014) karakteriserar Ida Börjel sin diktsamling såhär:

”Ma är ett rekviem, ett försök att beskriva ett traumatiserat tillstånd. Ett försök till genomlyssning av världen genom en förtvivlan. Inspirationen till boken kom från något som börjar i något som inte får hända, att förlora sitt barn. För mig blev det en årslång tystnad då jag inte kunde skriva eller läsa, som sedan växte till frågan »är det möjligt att skriva utifrån det som hänt?«. Då läste jag Inger Christensens klassiska diktsamling Alfabet och min bok blev till en början ett svar till den. Hon skriver i termer om vad som finns, en bejakande form, jag skriver i förlustens tempus – vad som fanns.”

Lyssna på utdrag ur Ma på webbplatsen podpoesi.nu

Bokmagasinet i Radio Vega söndagen 4.1.2015 kl. 16:20 med repris tisdagen 6.1.2015 kl. 22:15.

I programmet medverkar Tatjana Brandt, som skrivit en doktorsavhandling om Ann Jäderlunds och Agneta Enckells tidiga poesi, samt Lisen Sundqvist, som är redaktör för utgåvan ”Ultra & Quosego”.

Programvärdar är Anna Dönsberg och Marit Lindqvist.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje