Hoppa till huvudinnehåll

Ballet Boys – blod, svett & dans på tårna

Filmhistorien är full av unga människor som drömmer om att bli dansare. Som är beredda att betala priset för framgång. I svett. Veckans dokumentär visar hur verkligheten ser ut. Och musiken framhäver hur den känns.

Lukas Bjørneboe Brændsrød, Syvert Lorenz Garcia, Torgeir Lund är fjorton år och bästa vänner. De ser ut som vilka tonåringar som helst, men medan deras jämnåriga varvar skola med fritid drar de på sig tighta trikåer och svävar ut över golvet. Med lätta steg. Målmedvetet.

Kenneth Elvebakks dokumentär följer pojkarna under flera år och tar till vara en stor del av de element som skapar dramatik inom ramen för fiktiva dansfilmer. Vi har svettiga sessioner i spegelförsedda träningssalar, kamratskap med ett stänk av konkurrens, tvivel, misslyckanden och grandiosa finalnummer.

Mellan danserna hör vi killarna reflektera över dansandet, vänskapen och framtiden – hur långt är man beredd att gå för att uppnå det man vill? Och hur kan man vara säker på att man verkligen vill?

De fysiskt tunga träningspassen och inblicken i hur hårt baletten tär på kroppen visar tydligt att ingenting är självklart, kroppen måste kunna ta lika mycket stryk som själen måste vara beredd att investera i jakten på drömmen om framgång.

Men även om det hela är en kamp så präglas dokumentären av naturliga skäl mera av den positiva energiexplosion som vi känner igen från "Billy Elliot" (2000) än den självutplånande disciplin som genomsyrar "Black Swan"(2010).

Säg det i toner

Musiken är ständigt närvarande i dokumentären och då inte enbart i form av det pianoackompanjemang man är van vid från skildringar av balettvärlden. Här varvas klassiska toner från träningssituationerna med nykomponerad musik av Henrik Skram, en norsk kompositör som från första början valt filmmusiken som sitt gebit.

henrik skram, kompositör
henrik skram, kompositör Bild: jan.ahlstedt@gmail.com henrik skram

Skram är noga med att påpeka att det finns stora skillnader mellan att jobba med musik för fiktionsfilm och för dokumentärer. Många dokumentärskapare är måna om att manipulera så lite som möjligt med hjälp av yttre faktorer som musik, men Kenneth Elvebakk valde en annan väg.

- Det som skedde var att han valde att använda ett sk ”score” – en temamusik. Musik som kunnat fungera i en äventyrsfilm om en ung hjälte. Han ville dra in en ung publik i ett filmspråk på musiksidan som de känner till och som man blir suggererad av. Antingen skall man göra så eller så skall man inte använda musik alls, säger Skram som blir väldigt irriterad när han hör klichérepliken ”bra filmmusik är den som man inte lägger märke till”.

Från opera till film

Henrik Skram växte upp i ett hem präglat av dans och musik eftersom mamma är balettdansös och pappa operasångare, men det var tidigt klart att han själv ville satsa på musik och då specifikt filmmusik. Barndomens många timmar på operan fick honom att inse att det som intresserade mer än det som hände på scenen var det som hände i orkesterdiket. I mörkret.

- Film är ju vår tids opera, konstaterar Skram som efter en kort tystnad tillägger: Och dessutom är jag intresserad av det som kan framhäva det subtila.

När jag försynt undrar om han i samband med Balettpojkarna haft nytta av den inblick i balettvärlden han fått via sin mor så medger han att det antagligen är så.

- Jo, jag har säkert en viss förståelse för dans och dansar gärna själv. Dessutom är det en tacksam form att skriva musik till. Dans är ju musik i sig själv.

En längre intervju med Skram kan man höra i Filmmagasinets filmmusikspecial som sändes den 9.1 (repris måndag 14.1 kl. 22.15).

I det programmet berättar Skram och den svenske kompositören Matti Bye om sitt arbete med filmmusik. Hur gör man om regissören man jobbar med inte är musikalisk? Hur ser arbetsprocessen ut överlag och vad innebär begreppet "remote session"? Ett utdrag ur programmet kan du höra via länken till höger.

Den filmatiska dansen

Så vad är det då som gör dans till något så fascinerande på film, vare sig det handlar om fiktion eller fakta? Är det tävlingsmomentet? Kampen med den egna kroppen? Den tydliga dramaturgi som redan i sig är en rörelse framåt och uppåt – från träning till perfektion?

Antagligen handlar det om allt detta. I kombination med suggestiv musik och sensuella rörelser. När det gäller fiktionsfilmen ingår för det mesta även ett spel med ”underdog”-tematiken. Killen från förorten som skall visa att han duger, den snälla tjejen som skall visa att hon har en vild sida, den ojämna truppen som lever upp till mottot ”tillsammans är vi starka”.

Och även om dansen har en individuell sida så finns det få yttringar som så skickligt skapar en känsla av gemenskap och kraft. Vare sig det handlar om en masscen i en Bollywoodfilm eller om det bara är Lukas, Syvert och Torgeir som svävar fram tillsammans i en spegelförsedd träningssal. Med lätta steg. Målmedvetet.

Magiskt. Det är vad det är.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje