Hoppa till huvudinnehåll

Jakten på min boda-buddy

trafik på gata i kampala
Här går trafiken som smort. Gata i Ntinda i Kampala. trafik på gata i kampala Bild: YLE/Liselott Lindström avgående trafik

"Jag litar fullständigt på min bodakille! Han är min man, he’s my man", sade min nya singaporianska bekantskap igår kväll. Hon brukar skicka honom till stan för att växla pengar, och hon kan alltid lita på att han kommer tillbaka med ugandiska shilling i motsvarande summa som de några hundra dollar hon skickade med honom.

I mindre utvecklade länder är trafiken oftast det absolut farligaste, trots att resenärer bekymrar sig mer för malaria och ebola.

Boda är det snabbaste – och farligaste – sättet att ta sig fram i Kampala, som är känt för att ha ett av världens mest stockade trafiksystem. En boda är alltså en moped som lätt kan slinka mellan de tröga bilköerna.

I mindre utvecklade länder är trafiken oftast det absolut farligaste, trots att resenärer bekymrar sig mer för malaria och ebola. Eftersom det sker så mycket olyckor gäller det att välja sin boda noga. Bäst är att gå till en av hållplatserna, där det står en grupp med mopeder. Om något händer dig eller du blir rånad kan du vara säker på att gruppens medlemmar inte ser på det med blida ögon. Men ännu bättre är ändå att skaffa sig en egen förare, en som du kan lita på i vått och torrt, som hämtar dig också mitt i natten och som inte dricker, räknade singaporianskan upp.

Det verkar som om alla utlänningar som har varit här en lite längre tid har en egen bodakille. Min första morgon här ringde min rumskompis sin förare Nico, som hämtade frukost åt oss. Själv har jag på två dagar hunnit med tre bodafärder, varav två lämnade en del att önska. Nu letar jag febrilt efter en egen bodakille.

Alla tre gånger jag åkt har jag kommit dit jag skulle utan större fara, men bara en av förarna körde lugnt och inte för fort. Honom åkte jag med igår kväll. Jag var lite skraj när jag närmare midnatt skulle ta mig hem från en restaurang som ligger sju kilometer bort, men mina kompisar försäkrade att de mopeder som väntar utanför restaurangen är att lita på, eftersom restaurangen vill värna om sitt goda rykte. Och det visade sig att de hade rätt.

Mest nervös var jag egentligen för att hitta hem, näst mest för att något skulle hända. (”This ain’t no Jo’burg, man”, lugnade sydafrikanen mig när jag berättade om mina bekymmer). Adresser är inget man använder i större utsträckning, utan det är landmärken och guidning som gäller. Men eftersom jag har varit i landet i bara två dagar och mest varit på jobb, har jag inte hunnit bekanta mig med omgivningen riktigt ännu. Det gjorde det svårt för mig att peka ut var bodaföraren skulle svänga.

Men han kände till min lättnad till Kigobe road, och precis när vi kört förbi mitt avtag kände jag igen gatan. Han väntade till och med på att vår portflicka, Shadia, skulle öppna porten innan han åkte iväg. (Och det brukar ta en stund, hon är lite av en sömntuta).

När jag kom in blev jag irriterad på mig själv. Varför hade jag inte talat med honom medan vi väntade vid porten? Tänk om han kunde ha varit my man? Nu får jag fortsätta jakten på den perfekta bodakillen.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes