Hoppa till huvudinnehåll

Frank Sjöman: När Sportmagasinet blev till

Göran Storfors och Frank Sjöman var Sportmagasinets första redaktörer år 1985
Göran Storfors och Frank Sjöman var Sportmagasinets första redaktörer år 1985 Göran Storfors och Frank Sjöman var Sportmagasinets första redaktörer år 1985 Bild: Yle göran storfors

Första gången jag såg namnet Sportmagasinet var sensommaren 1984 då Svenska Enheten vid Finlands Television, som det på den tiden så smidigt hette, sökte folk till sin planerade sportredaktion. En dryg månad senare var jag anställd och den 1 november började jag jobba där. Läs Frank Sjömans personliga betraktelse om hur det gick till då Sportmagasinet såg dagens ljus.

På sätt och vis var det att komma hem. Jag var fyra år när familjen flyttade från Helsingfors till Sverige men varje sommar tillbringade vi ett antal veckor i Finland. Soliga somrar hos glada släktingar, en ändlös rad av bullkalas, utflykter, Borgbackar, Högholmar och stadionbesök. Litet som Disneyland. Så jag hade egentligen i decennier haft tanken att det skulle vara kul att bo en lite längre tid i födelselandet. Ja, varför inte jobba där ett tag?

Dessutom hade jag helt utan baktankar, i slutet av 1970-talet läst finska på Stockholms Universitet, ”mest för att se om det gick”. Utan de kunskaperna hade jag nu inte skrivit de här raderna, utan de kunskaperna hade jag nämligen aldrig fått jobbet på Svenska Enhetens o.s.v. sportredaktion. Som så ofta en av livets många tillfälligheter!

Att sportredaktionen alls kom till var resultatet av ett av Svenska Enhetens ledning skickligt framförhandlat specialpaket. Pengar utanför YLE:s ordinarie budget, medel ur statskassan, öronmärkta för att användas för tre områden: en sportredaktion, ett nytt aktuellt nyhetsmagasin (OBS) och mera barnprogram.

Om jag minns rätt var paketet beviljat på tre år och sedan skulle en utvärdering göras. Så skedde, experimentet ansågs lyckat och kostnaderna för den trehövdade satsningen bakades in i den normala, utökade budgeten. Det är dock att gå händelserna i förväg så tillbaka till 1984, verklighetens då inte Orwells, även om…

"Ingen visste vad som krävdes för att producera ett halvtimmes magasinprogram"

Den första sportredaktionen bestod av fem personer. Raimo Piltz, regissör som plockats från finska sporten, var chef. Marianne Rokkanen, tidigare scripta på finska sidan, Göran Storfors från radion i Åbo och jag var redaktörer. Elianne Rehn anställdes som scripta/sekreterare.

En tämligen disparat skara där t.ex. Elianne aldrig tidigare jobbat med TV, där min erfarenhet begränsade sig till några studiodeltaganden i Sverige, där ”Gösse” väl ändå gjort någon TV men där egentligen bara Marianne och Raimo hade praktisk erfarenhet av hur man gör TV.

Ingen, och här menar jag verkligen ingen, visste dock vad som krävdes för att producera ett halvtimmes magasin i veckan.

Dock var vi medvetna om inriktningen. Pengarna var anslagna för att göra ett idrottsprogram av det slag som inte tidigare fanns inom YLE. Det skulle inte syssla med resultatredovisning. Det skulle skildra idrottslivet bakom kulisserna och det skulle i första hand vara finlandssvenskt.

Till den första sändningen hade vi på oss ungefär två månader. I teorin och med dagens mått en oerhört lyxig tidsrymd och i Magasinets historia sedan dess aldrig återkommen. Ändå var vi fullt upptagna. Upptagna med vinjettens utseende, med dess musik, med studiobakgrunder (vi hade minsann studio då) men framför allt med att lära känna varandra, försöka komma underfund med hur vi praktiskt skulle fungera, vad vi ville med Magasinet (åsikterna räckte till), vem som i stort skulle ansvara för vad och framför allt hur långtidsplaneringen skulle skötas.

Jag, som hade en bakgrund från ett förlag som gav ut årsböcker om idrott och var van vid att vartenda kommatecken, varenda siffra dubbelkollades, längtade naturligtvis efter en minutiös och planering, andra föredrog hastiga, gärna improviserade beslut.

Teknik och praktik

Vad de tekniska förutsättningarna beträffade var vi såväl priviligierade som hämmade. Vi hade något så sällsynt som en egen betakameragrupp. Mauri, ”Maistis” och Sirkka – tre sympatiska personer som stod enbart till vårt förfogande och som vi kunde skicka på vad vi ville men INTE NÄR vi ville. Eftersom Magasinet inte skulle syssla med färsk idrott så ansågs det räcka med vanliga arbetstider så de var alltså i princip (och långt på förhand) bokade enligt vanliga scheman, säg 9-17.

Här blev det ju hastigt problem. Även om vi inte nyhetsmässigt skulle bevaka sporten i Finland så är det ju ändå så, att det är på veckoslut och vardagskvällar som det tävlas och tränas. Det är då det är lättast att träffa idrottsmän och kvinnor. Det är då man har möjlighet att få de bilder som ska användas för att illustrera de ämnen man ska behandla.

Så vi hamnade ganska hastigt i den situationen att vi, under halva veckan dagtid, inte hade någon vettig användning för gruppen men i stället fick boka om och då betala extra för den obekväma arbetstid som kvällar och helger innebar. Lyckligtvis blev systemet efter hand smidigare och så småningom försvann vår grupp till den allmänna nyhetspoolen.

Ett annat problem, som dessvärre nog hängde med längre, var att programmet, som i åratal alltid sändes måndagskvällar, återigen i princip, skulle vara klart för sändning redan fredag eftermiddag/kväll. Översättarna till finska behövde ju också tid för sitt arbete. Och då hamnade vi åter i det läget att det mellan färdigt program och sändningsdag låg en helg där någon idrottshändelse kunde vara av den digniteten att det verkade korkat och oprofessionellt att inte i Magasinet beröra den.

Det var tyvärr inte bara en gång vi råkade ut för den otillfredsställande situationen. Emellertid löste sig efter ett antal krockar mellan teori och praktik också här problemen och Magasinet fick arbetsformer anpassade till bästa möjliga slutprodukt.

Studion slopades

Jo, en teknisk sak till som jag nästan hade glömt. På måndagarna hade vi i början bokad studio för att där banda programmen, göra inlednings- och mellanspeakar och däremellan sätta in inslagen och klämma på texter. TV-novis som jag var tyckte jag att detta med att uppträda i ”en riktig TV-studio” var fruktansvärt spännande. Helt i nivå med dem som gärna hoppar och vinkar när de inser sig synas i någon intervjubakgrund.

Så jag var besviken när Raimo beslöt att vi inte egentligen behövde någon studio. Vi kunde bl.a. för att spara pengar men också för att skilja oss från andra sportsändningar lika gärna göra våra programinledningar i vilken buske som helst. På den punkten hade han naturligtvis helt rätt.

Det första Magasinet: CIF, Ruuttu och motion

Vad fick vi då ihop till det första programmet? Vad får ni se där? Tja, till att börja med två tämligen nervösa programledare. Vidare då en presentation av Finlands Svenska Centralidrottsförbund (CIF), föregångaren till det nuvarande Finlands Svenska Idrott, samt en intervju med den dåvarande CIF-ordföranden Magnus Ståhlberg.

En intervju även med den 20-årige Christian Ruuttu som då spelade i Ässät och vidare första delen av motionsserien ”Böj och töj” där Marianne Linko och Berit Neumann-Lund demonstrerade hur man under enkla former kan motionera också i hemmet. Sen fanns där också ett kort sammandrag från den nyss avslutade Backveckan. Ett inslag som jag, med tanke på magasinets uttalade målsättning, inte begriper hur vi lyckades smuggla in.

Så började det, blygsamt skulle jag säga. Som tur var tog det sig. Yrkeskunskapen växte, ämnena blev mera ambitiösa, modet att med andra frågor än ”hur känns det” närma sig idrottskändisar ökade, vi blev bredare. Jag kollade och fann att jag under Sportmagasinets första år gjorde inslag från elva olika grenar plus reportage om knäoperationer, idrott i Dragsvik, Sveriges idrottsgymnasier och Arbis-kurser i självförsvar.

Och så såg ju programmen efter hand allt bättre ut för vilket huvudansvaret utan vidare går till Risto Salo, klipp- och redigeringskonstnären, som under våren 1984 blev vår egen och som garanterat är en av de tre bästa värvningar som den svenska sportredaktionen någonsin gjort. Alla som haft förmånen att jobba med ”Ritzi” har säkert sina egna minnen över lyckade slutresultat.

Mitt är, när vi skulle bildsätta en intervju med Tjeckoslovakiens dåvarande landslagstränare i ishockey Jan Starsi. Vad vi hade var träningsbilder. Litet tråkiga tyckte vi båda, hur vore det med musik? Und hast du mir gesehen - när vi var färdiga hade vi en 90-sekunders inledning, utan prat men med de tjeckoslovakiska spelarena perfekt svängande i takt till Bedrich Smetanas symfoniska poem ”Moldau”. När sådant åstadkoms, ja, då har man haft en bra dag på jobbet.

Frank Sjöman

Här kan du se det allra första Sportmagasinet:

Läs också

Nyligen publicerat - Sport