Hoppa till huvudinnehåll

Annika Löfgren: Hur jag hamnade i hobbyträsket

Annika Löfgren
Annika Löfgren Bild: YLE annika löfgren

Hos oss brukar vi himla med ögonen åt föräldrar som orkar stiga upp i svinottan på veckosluten för att skjutsa sina barn till gymnastiktävlingar och handbollsturneringar. Medan jag läppjar på min andra kopp kaffe och slöläser tidningar i timmar och barnen leker, så säljer de där föräldrarna bullar i kala skolkorridorer och hejar på sina hurtiga barn. På nätterna syr de paljetter på flickornas gymnastikdräkter.

Våra barn ska minsann inte ha hobbyer som upptar hela familjens alla kvällar och veckoslut, tänker jag. Barn behöver slötid, och de behöver ha tråkigt för att bli kreativa. Och familjen behöver vara tillsammans, laga mat i lugn och ro och föräldrarna behöver ha en egen hobby. Jag har inget emot fotboll eller gymnastik i sig, men idrottsföreningarna som ska göra proffs av alla sexåringar så att de har träningar minst sju gånger i veckan - nej tack för oss. Hobbyer ska vara avkoppling och vi älskar det spontana och skyr det inrutade.

Så tänkte jag. Så tänker jag kanske fortfarande, men så är det inte längre hos oss.

I november insåg jag plötsligt att vi har bokat sportlovsresa för hela familjen och våra barn har aldrig stått på slalomskidor. Så jag nappade de två sista platserna i skidskolan. Och simskola måste de gå i, för man måste kunna simma och jag är en usel simlärare. Och scoutingen är ju så härligt kravlös, där måste de fortsätta.

Men terminen har knappt hunnit börja när tredjeklassisten står där med ett helt nytt krav. Hon som tränat gymnastik en gång i veckan vill öka till minst fyra. De flesta av hennes kompisar tränar mycket och jag försöker smått förtvivlat avgöra om det är fråga om egen vilja eller något slags tro om att man ska träna mycket för att räknas. När vår säng förvandlas till en trampolin och vardagsrummet till en gymnastiksal inser jag att hon har ett behov att röra på sig lite mer. Inga barn klättrar mera i träd på fritiden, så det är väl bättre med ledd träning då. Barn med många hobbyer klarar sig bättre i skolan, minns jag plötsligt att jag läst.

Så sitter jag då där och googlar träningstider. När jag till min förargelse märker att gymnastikföreningens alla träningar är kvällstid - aldrig på dagen efter skolan - och när vi räknat pengar (för det rör sig om hundratals euro) så kommer vi fram till att barnet ska få träna tre gånger i veckan. Plus simskolan, skidskolan och scouterna.

”Ska du eller jag hämta idag”-sms:et som vi föräldrar skickade till varandra i vårt spontana liv förut, sådär halvfyratiden på eftermiddagen, har bytts mot en elektronisk familjekalender. Vissa dagar har blåa och gröna markeringar, medan andra aggressivt blinkar rött. De dagarna kräver alldeles speciell koordination för båda barnen har hobbyer samtidigt i olika delar av staden.

Hur hamnade vi här? Vi som skulle ha gemensam stressfri familjetid på kvällar och veckoslut.

Det känns så bakvänt att barnen ska vara ensamma hela eftermiddagarna för att sedan skjutsas runt på kvällar och veckoslut. Skolorna har visserligen klubbar, men bor man inte riktigt nära skolan kan det vara svårt att få tiderna att passa. Och den målinriktade idrottsverksamheten i föreningar drivs ofta av vuxna (hurtiga föräldrar!) som har andra jobb på dagarna.

Jag slutar inte drömma om en skola där barnen på eftermiddagarna kunde hålla på med allt de vill: gymnastik fem gånger i veckan för den som vill bli proffs, piano, musikteori och kör för den som älskar musik. Fotboll och konstklubbar. På kvällen kunde hela familjen pusta ut tillsammans i stället för att köra runt och vinka av varandra.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP