Hoppa till huvudinnehåll

Kvanthopp i Chile: Spökstaden

Landsväg i Chile
Landsväg i Chile Bild: Marcus Rosenlund antofagasta

I många år hade jag en dröm. En vacker dag, lovade jag mig själv, ska jag åka till stället på jorden med den absolut bästa utsikten mot universum, ett avlägset berg i en ännu mer avlägsen del av den oändliga Atacamaöknen, och så ska jag sitta där om natten och äta lakrits – det måste vara någonting mörkt, för man vill ju undvika all sorts ljusförorening – och bara gapa av hänförelse.

Jag ska titta på Södra korset och de Magellanska molnen, det lilla och det stora, (de är inte moln på riktigt utan galaxer, Vintergatans små satellitgalaxer) och annat på stjärnhimlen som man bara ser från södra halvklotet.

Och jag ska bara njuta av den torra, kalla nattliga ökenluften och jag ska lyssna på viskandet från vinden som susar kring Antu, Kueyen, Melipal och Yepun, de fyra stora teleskopen där uppe på bergstoppen, Cerro Paranal; den stackars vinden har inga träd att susa kring där i Atacamaöknens sterila, torra Marslandskap.

Ett av teleskopen i Paranal, Chile.
Kueyen. En av de fyra systrarna. Ett av teleskopen i Paranal, Chile. Bild: Marcus Rosenlund naturvetenskap

Med andra ord: världens största och mest kraftfulla teleskop som drivs av ESO, Europeiska sydobservatoriet, en europeisk astronomisk organisation där också Finland är medlem, som har flytt sin ljusförorenade hemkontinent och hittat en hemvist för sina teleskop där nere i söder under Stenbockens vändkrets, i den chilenska öknens kristallklara, kruttorra och turbulensfria luft.

Och det på riktigt nattsvarta nattmörkret. Det börjar bli en alltmer exotisk lyx i en ständigt belyst värld.

Dit har jag velat åka i flera år, åtminstone sedan det enorma teleskopet VLT stod klart 1998. Det består alltså av fyra stora enskilda teleskop uppflugna på Cerro Paranals topp. Jag nämnde redan deras namn: Antu, som kommer från den chilenska ursprungsbefolkningen mapuches ord för solen; Kueyen som är månen; Melipal är Södra korset och Yepun, så kallade mapuchefolket Venus.

Ruiner i Pampa Union, Chile.
Antu, Kueyen, Melipal och Yepun. Det vill säga VLT, Very Large Telescope. Ruiner i Pampa Union, Chile. Bild: Marcus Rosenlund antofagasta

Vamos!

De ser inte ut som mytiska figurer ur någon sydamerikansk indiansaga. Eller jag vet inte; fanns det någon saga om en enorm fågel som lade väldiga, cylinderformade ägg med en yta av korrugerad aluminium, höga som femvåningshus? Nej, jag tror inte det.

Men de är i sitt rätta element här, de kunde vara mapuchegudar. Antu, Kueyen, Melipal och Yepun har ögon skarpare än kondorens, som ser långt ut i universum, så långt bort att varken mapuchefolket eller självaste solen och jorden ännu existerade då ljuset från de mest avlägsna stjärnorna inledde sin resa som en dag skulle sluta i en av de stora åttametersspeglarna uppe på Cerro Paranal.

Strandvägen i Antofagasta, Chile.
Antofagasta. Strandvägen i Antofagasta, Chile. Bild: Marcus Rosenlund antofagasta

Och vet ni vad – efter många år av funderande och dividerande kom jag slutligen i väg på min resa. Min dröm blev verklighet. Men resan dit var lång och innan jag tar er med upp på berget så ska jag berätta om någonting jag såg på vägen när jag körde genom öknen längs med Ruta Panamericana i min lilla hyrda Citroën.

Jag hade alltså tagit flyget från Madrid i Spanien till Chiles huvudstad Santiago de Chile och därifrån vidare med inrikesflyg till Antofagasta i norra Chile, cirka 1200 kilometer norrut från Santiago.

Spökstaden som till och med spökena övergav

En lokal kollega till mig hade tipsat mig om att då jag kör genom öknen så ska jag hålla utkik efter skyltar med texten Ex-Pueblo på. Ex-Pueblo betyder ungefär före detta by eller stad. Och det är exakt vad de är.

Jag är inte den första drömmaren som har sökt mig hit ut till öknen. Min dröm gick åtminstone i uppfyllelse. Alla var inte lika lyckosamma.

Drygt 100 kilometer söder om Antofagasta ser jag skylten. Ex Pueblo Pampa Union. Framme till höger skymtar något som ser ut som byggnader. Jag saktar in och viker av asfaltsvägen in på en sandväg som leder in på det som en gång var en gata. Huvudgatan i den stolta staden Pampa Union, som under sina glansdagar inhyste uppemot 80 000 människor.

I dag är den en spökstad. Nej, inte ens spökena har stannat kvar här under den gassande solen som så här under det södra halvklotets midsommar gassar från zenit.

Ruiner i Pampa Union, Chile.
Före detta butiksfasad i Pampa Union. Ruiner i Pampa Union, Chile. Bild: Marcus Rosenlund antofagasta

Det här området räknas som världens torraste, det regnar i genomsnitt 15 millimeter per år här. På vissa ställen har det inte regnat alls på mer än 500 år.

Här finns faktiskt ingenting, åtminstone inte nu längre, bara husruinerna som kantar gatan som jag tyst för mig själv döper till Boulevard of Broken Dreams. Vad det nu heter på spanska.

Chiles vita guld

En "Ex-pueblo", före detta by, är något av det ödsligaste och mest tröstlösa som finns. De här sedan länge övergivna städerna växte upp i den nordchilenska öknen under salpeterboomen i början av 1900-talet.

Salpetern, Chiles vita guld, hade upptäckts i Atacamaöknen i början av 1800-talet och exporterades till Europa, till en början som råvara för krut. Och krut behövde ju européerna, speciellt när första världskriget bröt loss. Men salpetern användes senare också som gödsel.

Staden Pampa Union 1925.
1925. När den ljusnande framtid ännu var deras. Staden Pampa Union 1925. pampa union

Hela städer växte upp runt gruvorna. Pampa Union var en av de största, den inhyste som mest 80 000 människor. De jobbade i de omkringliggande gruvorna, gruvor med namn som Arturo Prat, Anibal Pinto, La Cecilia, La Candelaria, Edwards och Concepción.

De dyrbara råvarorna transporterades bort med järnvägen som drogs hit från Antofagasta.

Det här var en tid av en aldrig förr skådad ekonomisk boom, inte bara för Chile: större delen av Sydamerika växte sig till en ekonomisk stormakt tack vare sin blomstrande råvaruexport. Många européer emigrerade hit, precis som under guldruschen i Kalifornien 70 år tidigare.

Evert Taube befann sig vid den här tiden i Argentina där han skrev flera av sina största hittar. Fast Taube hade redan åkt hem då toppen på boomen nås, under 1920-talet.

Det var roligt så länge det varade

Men plötsligt slår den stora depressionen till och till råga på allt uppfinner tyskarna konstgödslet som på nolltid konkurrerar ut den mycket dyrare Chilesalpetern. Lika snabbt som boomen inleddes drygt 50 år tidigare är den över.

Med omedelbar ekonomisk ruin som följd för gruvsamhällena som på några år töms på folk.

Ruiner i Pampa Union, Chile.
"Boulevard of Broken Dreams" Ruiner i Pampa Union, Chile. Bild: Marcus Rosenlund antofagasta

En gång fanns här butiker, teatrar och skolor, men också bordeller, krogar och spelhålor. Det var trots allt ett råbarkat gruvsamhälle, långt borta från de glittrande storstäderna. Fast det fanns faktiskt elektrisk belysning här. Men nästan över en natt var allting borta, dött och tyst.

Pampa Union blev en spökstad bara cirka 20 år efter att den byggdes, och i dag har den för länge sedan plundrats på allting av värde, allt trävirke och all metall är borta, det är bara de taklösa stenskeletten som återstår av byggnaderna. Och begravningsplatsen finns kvar. Men inga blommor läggs på de här gravarna.

"You can run, but you can't hide"

Flera ex-pueblor användes som koncentrationsläger av Pinochetregimen på 70-talet. Och man förstår den grymma logiken bakom det här: du kan springa ett tag och rentav komma undan, men vakterna bryr sig knappast ens om att springa efter dig, för under Atacamaöknens stekande sol kommer du inte värst långt utan rejäla vattenransoner.

Jag tittar ut över den oändliga öknen som fortsätter så långt ögat kan se, det är som att stå mitt på en öppen havsvidd av sand och sten, och konstaterar att vi nog är bra dumma när vi där hemma i Finland klagar på att det regnar ibland om somrarna. Må så vara att regnet är irriterande när man har garden party, men det hämtar i alla fall liv med sig. Om allt annat tryter så kan vi åtminstone odla jorden.

Den här jorden är död, fullständigt steril. Nasa testade instrumenten ombord på sin Marskrypare Curiosity här, de som var avsedda till att leta efter spår av liv. De hittade ingenting i den här sanden.

Atacamaöknen i Chile.
Utsikten kan man inte klaga på. Att odla är svårare. Atacamaöknen i Chile. Bild: Marcus Rosenlund antofagasta

Hasta la vista, Pampa Union

Jag kommer att tänka på vad de gamla indianerna sade om oss västerlänningar, att sedan då det sista trädet är fällt, den sista floden är förgiftad och den sista buffeln är fälld, eller någonting ditåt, då kommer den vite mannen att märka att man inte kan äta pengar.

Den globala uppvärmningen hotar förvandla allt större delar av världen till någonting som åtminstone under långa perioder påminner om Pampa Union. Kanske det här inte är en bild av framtidens Finland, men södra Spanien? Texas?

Atacamaöknen i Chile.
Atacama. Torraste öknen i världen. Atacamaöknen i Chile. Bild: Marcus Rosenlund antofagasta

Känns det här för ångestfullt så kan man ju åtminstone fundera på kortare sikt, ur ett nationalekonomiskt perspektiv: "Lägg inte alla ägg i samma korg". Jag tänker osökt på parallellen mellan Finlands gyllene Nokia-era och Chiles salpeterboom.

Nåja, hur som helst. Också här lekte det en gång barn, barn som väntade på att pappa skulle återvända från salpetergruvan. Jag spetsar öronen för att försöka höra deras skratt mellan husruinerna.

Men nej, jag hör ingenting. Bara vinden. Jag återvänder till min hyrda Citroën och kör vidare mot min egen dröm, mot Paranal där Antu, Kueyen, Melipal och Yepun väntar på mig uppe på sin bergstopp.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap