Hoppa till huvudinnehåll

När nattvakten kommer sjunger Shadia för sina barn

Barn spelar fotboll i afrika
Ryan och Rehma springer efter sin fotboll utanför skjulet där de bor. Barn spelar fotboll i afrika Bild: YLE/Liselott Lindström kampala

Shadia sitter i den nästan 30-gradiga skuggan och håller om sig själv när jag kommer hem från jobbet. Nej, hon fryser inte, hon är bara ganska trött, säger hon och ler lite.

Kvinna med barn på ryggen
Shadia lagar juice i mitt kök med Ryan på ryggen. Kvinna med barn på ryggen Bild: YLE/Liselott Lindström afrikanskt barn

Ni kanske minns Shadia från mitt senaste blogginlägg, där jag kallade henne sömntuta. Det var obefogat visade det sig.

Varför skriver jag om henne? För att hon representerar en ganska vanlig, arbetande afrikan, någon vi sällan får läsa om i medierna.

Shadia sopar undan röd sand så att det yr utanför mitt fönster när jag vaknar klockan halv åtta. Jag äter mysli med sojamjölk och mango, dricker kaffe och traskar iväg till jobbet.

Shadia sitter vid porten och rör frenetiskt i kassavagröten som kokar på de glödande kolen. Efter det obligatoriska good-morning-how-are-you önskar hon mig en bra dag.

Shadia kom till Kampala för fem år sedan som 21-åring i hopp om att tjäna pengar. I sin hemby nära gränsen till Kongo gick hon i skola många år, men fick aldrig något slutbetyg.

Hon är ett år äldre än jag, som i samma tider höll på att slutföra min kandidatexamen vid universitetet.

Till slut fick hon jobbet som portvakt.

Med barnen bor hon i skjulet bredvid porten till området där jag bor. Det är ungefär lika stort som min toalett.

Det kom ett barn, och sedan ett till. Nu är Ryan två och Rehma fem. Med dem bor hon i skjulet bredvid porten till området där jag bor. Det är ungefär lika stort som min toalett.

Klockan sex varje morgon stiger Shadia upp och börjar jobba. Hon måste vara tillgänglig tills nattvakten kommer när det blir mörkt, kring klockan åtta på kvällen. (Det var alltså honom jag borde ha kallat sömntuta).

Hon jobbar sju dagar i veckan nästan hela året, utom kring jul, då hon åtminstone senast fick tre dagar ledigt.

Hyra för skjulet behöver hon inte betala, men maten åt sig själv och barnen står hon för.

Det blir inte så mycket kvar i handen av de 120 000 ugandiska shillingarna hon får per månad. Från de kring 35 eurona måste hon också spara till barnens skolgång.

När jag kommer hem vid femtiden öppnar Rehma porten och skriker glatt ”Lisa is here!” och ger mig en stor kram. Shadia sitter vid kastrullen igen och rör med van arm om i den klibbiga matoken medan någon i FM-radion på hennes gamla telefon talar på luganda.

Från de kring 35 eurona i månaden måste hon också spara till barnens skolgång. För det är klart de ska gå i privat skola.

Rehma talar flytande engelska och kan redan skriva sitt namn och flera små ord på språket. Med sin mamma talar hon luganda, som är det främsta språket i Kampala.

När Shadia kom till staden insåg hon snabbt att hon måste lära sig språket, trots att hon talade två andra språk från sin hemby som modersmål.

Rehma går nu sista året i förskolan innan hon ska börja lågstadiet nästa år. Ryan ska om ett år gå första året i den treåriga förskolan.

Shadia räknar sedlarna och sparar för att ha råd att sätta barnen i privatskola. Det kostar 300 000 shilling per termin och barn, lika mycket som min endags kajakkurs i Jinja under veckoslutet.

De allmänna skolorna som är gratis har så dåligt rykte att inte ens de tusentals flyktingarna i Kampala vill sätta sina barn i dem.

Men det är klart att barnen ska gå i privat skola. De allmänna skolorna som är gratis har så dåligt rykte att inte ens de tusentals flyktingarna i Kampala vill sätta sina barn i dem, och då har de knappt råd att äta.

Shadia ser fram emot att ha båda barnen i skola, för då kan hon vila lite om dagarna också. Kanske hinna träffa sin pojkvän, Ryans pappa, ibland. Nu är hon oftast bara trött.

I skymningen tvättar Shadia de sista av barnens kläder utanför mitt fönster. Snart är arbetsdagen slut. Hon sitter på trappan till skjulet och väntar på att nattvakten ska komma. Ryan har redan somnat i hennes famn och Rehma sitter och lutar sig mot mammas knä.

Sedan, när nattvakten kommer, sjunger Shadia för sina barn.

Samtidigt lyssnar jag på musik från min bärbara dator och knappar på min smarttelefon medan jag skriver ner hennes historia.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes