Hoppa till huvudinnehåll

"Jag skulle nog ha gett upp!"

Viveka och Hans Rabehl i soffan
Viveka och Hans Rabehl har svetsats ihop under sin kamp mot cancern Viveka och Hans Rabehl i soffan Bild: Yle/Pia Abrahamsson hans och viveka rabehl

Viveca Rabehl fick diagnos på sin cancer år 2004 efter en lång tid av olika symtom som inte togs på allvar.

Det var en mycket ovanlig form av magcancer och Helsingfors universitets centralsjukhus HUCS avslutade operationerna år 2004 som resultatlösa.

Hon fick veta att hon inte hade länge kvar att leva och var själv nästan färdig att ge upp. Men det var inte hennes man och vännerna.

De sökte mera kunskap om cancern i artiklar och på nätet och beredde sig på att kämpa vidare.

Humbug?

Beskedet att inget annat fanns att göra än att försöka förlänga den kvarvarande tiden kom som en chock för familjen.

Men med hjälp av vänner hittade Viveka och Hans Rabehl en ny behandling, specialiserad på just denna form av cancer, i Uppsala i Sverige.

Paret besökte kliniken och fick grönt ljus. Det enda som behövdes var en betalningsförbindelse från kvinnokliniken.

Men den vårdande läkaren sade nej. Enligt hans åsikt var den nya vårdmetoden "humbug". Andra läkare som de vände sig till konstaterade att de inget kunde göra om den vårdande läkaren motsätter sig operation.

Viveka och Hans beslöt sig ändå att ta risken och med hjälp av familj och vänner och genom att belåna sitt hus skrapade de ihop den summa som behövdes för Vivekas första operation.

Den fjorton timmar långa operationen lyckades, prognosen var god och Viveka var glad.

Hon tog på nytt kontakt med den vårdande läkaren i hopp om att få operationen betald med då konstaterades hon ha handlat på eget bevåg och sålunda inte ha möjlighet till ersättning.

Brev till presidenten

Efter att ha stött på patrull i olika instanser blev Viveka till slut så förtvivlad att hon skrev till presidenten som svarade men inte heller kunde göra något.

Tarja Halonen och hennes make beklagade situationen och konstaterade att deras händer är bundna.

Senare hörde Viveka ett radioprogram där presidenten uttyckte sin oro över den utveckling inom cancervården som leder till att en del patienter måste betala sin vård själva.

Ännu ett försök

I maj 2006 gjordes en röntgenundersökning där man kunde konstatera att Viveka inte hade några metastaser så det var fritt fram för den andra operationen som hör till vårdmetoden.

Då ansökte Viveka på nytt om en remiss men också denna gång i onödan. Svaret var ett definitivt nej. Så Rabehls tog mera lån och fick igen hjälp av sina närmaste. Sammanlagt kom vården att kosta 120.000 €

Samtidigt som då Viveka opererades för andra gången så låg det en kvinna från Finland inne för samma vård. Det visade sig att hon kom med remiss från cancerkliniken som ju ligger nästan granne med kvinnokliniken.

Denna kvinnas läkare hade tolkat vårdmöjligheten i Uppsala annorlunda än Vivekas läkare och skrev på en betalningsförbindelse. Flera andra patienter hade också kommit med remiss från cancerkliniken.

- Hur ska man som patient veta till vilken läkare man borde gå, frågar sig Hans Rabehl. Vi kom till fel hus helt enkelt!

Processer

Viveka kom hem efter den andra operationen och allt såg lovande ut. Paret Rabehl fick juridisk hjälp och inledde en process mot HUCS.

Rättegången inleddes 2007 och det tog sex år av processande innan äntligen Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) år 2013 dömde Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt att betala Viveka Rabehls operationskostnader i Sverige.

Det har nu gått elva år sen diagnosen. Då fick Viveka veta att hon har mellan ett halvt och två år kvar att leva.

- Det har varit en process, ett pendlande mellan hopp och förtvivlan och många tårar har jag fällt, säger Viveka som nu går på kontroll årligen.

- Man kan ju inte säga något om framtiden, men just nu är det bra. Under de här elva åren har barnen fått växa från knappt tonåringar till unga vuxna som är klara att flytta till egna hem
och det känns ju bra att ha fått vara med i den processen.

Vivekas och Hans förhållande har djupnat och de är lyckliga över sin tid tillsammans.

De konstaterar att det de har lärt sig är att aldrig nöja sig med vad en enskild läkare tycker utan kämpa vidare, ta reda på nya fakta och själv engagera sig i sin vård.

- Åtminstone ger det mental styrka!

Hör Viveka och Hans Rabehls berättelse här

Här kan du höra Michael Luther, tidigare överläkare vid Vasa centralsjukhus och numera kommunalpolitiker, och Camilla Koskinen, universitetslärare i vårdvetenskap, diskutera hur man prioriterar inom vården i dag.

Patienter borde inte sättas mot varandra, men då pengarna inte räcker till allt så måste man fatta beslut.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP