Hoppa till huvudinnehåll

Helena von Alfthan: Jag vill inte vara en skön snubbe

Journalisten Helena von Alfthan.
Journalisten Helena von Alfthan. Bild: YLE/ Albert Häggblom von alfthan

Personlighet är överskattat i arbetslivet tycker Helena von Alfthan. Kompetens och ett bra uppförande borde väga tyngre än att vara en skön snubbe.

Granska arbetslivet med oss

mittjobb logo
mittjobb logo mittjobb
  • Svenska Yle granskade arbetslivet tillsammans med publiken.
  • I sociala medier användes #MittJobb.
  • Granskningen pågick 19.1 - 17.2.2015.
  • Svenska.yle.fi/mittjobb finns alla artiklar samlade.
Jag önskar det skulle bli ett slut på personlighetskulten i arbetslivet. Det är ett enda tjat om bra typer och vilken personlighet som passar var.

Jag vet inte hur många gånger jag läst om företag som hellre anställer en bra typ och lär dem jobbet än tvärtom. Senast såg jag det här uttalandet i en artikel om ett företag som reparerar mobiltelefoner.

”Våra arbetstagare är sköna snubbar, som vi har lärt att reparera. Det är mycket lättare att lära en människa att reparera än att lära den att bli en skön snubbe” säger grundaren Jussi Lehmuskallio i en intervju i Kauppalehti

Jag läser artikeln med samma förvirring som alla andra gånger det talas om personlighet i arbetslivet. Vad menar de egentligen? Det enda som kommer fram är att företaget vill satsa på kundservice, men hurdan ska en anställd vara för att passa för kundservice?

Ska vi verkligen ha ett arbetsliv där jobben går till de som är vackra, eller karismatiska eller bra på att slänga sig med den senaste jargongen? Samtidigt som veckotidningarna försöker pumpa in lite mera självförtroende i de tystlåtna med prutthurtiga artiklar om att introverta minsann också är värdefulla.

En bra typ, det kan betyda så många olika saker. Det kan handla om en person som är utåtriktad och socialt kompetent. Men det kan också betyda en människa som helt enkelt är ärlig och snäll. Ibland talas det om att hitta rätt typ för rätt jobb, att introverta passar framför datorn som kodare medan vi utåtriktade och pratglada hellre ska stå och sälja något.

Men jag skulle vilja skrota hela diskussionen om hurdan man ska vara som person på sitt jobb. Eller åtminstone rikta om den till att handla mer om uppförande och ditt arbetsjag än din grundpersonlighet. Det ligger något väldigt otäckt i att dina chanser i arbetslivet ska påverkas av något medfött du inte kan påverka.

Jag undrar hur det går till när en kvinna söker jobb på ett företag som söker efter en "bra kille". Att definiera en människas personlighet är alltid en tolkningsfråga. För några år sedan var det väldigt pop med personlighetstester som gav processen en air av vetenskap. Men de är också bara en tolkning. Och är det en tolkningsfråga så finns det alla chanser till missbruk.

Ska vi verkligen ha ett arbetsliv där jobben går till de som är vackra, eller karismatiska eller bra på att slänga sig med den senaste jargongen? Samtidigt som veckotidningarna försöker pumpa in lite mera självförtroende i de tystlåtna med prutthurtiga artiklar om att introverta minsann också är värdefulla.

Det borde vara en självklarhet att de som är introverta ska ha alla chanser i arbetslivet. En självklarhet att ett företag letar efter en bra arbetstagare, inte sköna snubbar.

Men det som kanske stör mig mest är den här tanken på att kompetens skulle vara lättare att lära ut än hur man är den där sköna killen. Varför skulle det inte gå att lära en arbetstagare rätt beteende på en arbetsplats? Bara någon slags vilja att anpassa sig finns så borde det inte vara ett problem.

Jag tycker att talang och personlighet är överskattade. Visst, alla har en viss grundpersonlighet som det inte går att rucka på. Men en människas personlighet är till en stor del flexibel och föränderlig.

Mitt arbetsjag består till en stor del av sådant som jag har lärt mig under årens lopp. Som att vara noggrann, alltid hålla deadlines och inte störa kollegerna (för mycket) med alla otroligt skojiga anekdoter som bubblar i mitt huvud.

Kanske jag har helt fel och det faktiskt borde vara så att de som anställer folk skramlar ihop ett gäng som passar ihop och gillar varandra och liksom är sköna killar. Men jag vill hellre tro att det som gör att jag får jobb är något jag själv kan påverka.

Som inte beror på andra människors godtyckliga tolkningar eller något medfött som bara finns där.

Läs också

Mitt jobb