Hoppa till huvudinnehåll

"Vetenskap är som poesi"

Marcus föreläser på mediespråk 2015
Marcus Rosenlund föreläser på Mediespråk 2015 Marcus föreläser på mediespråk 2015 Bild: Yle/Pia Abrahamsson pia med flera

Vad är det som gör att det rationella och exakta också kan väcka förundran och hänförelse? Jag pratar med Topeliuspristagaren Marcus Rosenlund som berättar om sin resa till Chile.

Vi stannar vid stunden då han stod på ett berg mitt inne i en öken och beskådade stjärnhimlen.

- Poesi är en bra term i det här sammanhanget, säger han, Det är en känsla som inte går att beskriva på ett rationellt sätt. Med vetenskapens exakta instrument kan man säga ett och annat om stjärnorna, hur de fungerar, fusionsenergi och så vidare och du kan mäta ljusets hastighet . Men när du står uppe på ett berg, mitt i Atacamaöknen, värdens torraste öken och ett av de få ställen som har en verkligt mörk himmel som är oinfekterad av ljusföroreningar, så nog är det den poetiska ådran som börjar bulta och inte längtan efter det rationella, det som går att beskriva.

En andlig upplevelse

Marcus berättar om hur det är när man bara står där under stjärnhimlen och tittar på vintergatan och det enda man kommer på att säga är WOW! När du inser hur liten du är i allt det här stora, när det inte går att föreställa sig hur stor rymden. Det är poesi.

Jag frågar Marcus på vilket sätt det här då skiljer sig från en religiös, nej låt oss säga en andlig upplevelse.

- Nå jag är ju en av de mindre religiösa människor du kan träffa, säger han, men nog är det säkert det närmaste man som ateist kan komma en spirituell upplevelse. Den här otroliga insikten man drabbas av när man inser att allting hänger ihop.

Marcus konstaterar att han tycker om vetenskapen för att den ger redskap att förstå saker.

Han var inte särskilt bra på matematik i skolan men efter skolan började han titta på böckerna på nytt och studera dem på ett sätt som passade honom. Och då plötsligt kom upplevelsen.

Känslan av förundran

- Den där känslan av AHAA - det är nästan som en kvasireligiös upplevelse. Wow, det är så här det är! Jag kan tänka mig att det är samma sak som man upplever i kyrkan när man står där med människor som tror på samma sätt som man själv och man fylls av känslan av gemenskap. Jag upplever den här känslan av att tillhöra något mycket större, hela universum.

Alla atomer i min kropp har någongång tillhört en döende jättestjärna någonstans som har exploderat och spritts ut. Och miljarder år senare har de här atomerna på något sätt samlats och bildat mig. Och jag inser att jag har en kedja av generationer bakom mig som sträcker sig åtminstone fyra miljarder år bakåt.

Att jag har varit i famnen på min mamma som har varit i famnen på sin mamma som har varit i famnen på sin mamma ända ner till de encelliga varelserna i urhavet. Det är väldigt stort när man på riktigt inser det här och ser sin plats i det hela.

Jag tycker att det är förvånansvärt att det inte skrivs mera poesi om det här, om fysik och om rymden.

Rymden som tidsresa

Marcus har i sin artikel skrivit om nästa generations superteleskop E-ELT som man alltså har börjat bygga på berget Cerro Armazones.

Det kommer att bli så känsligt att vi kommer att kunna se så långt bakåt i tiden som det överhuvudtaget är möjligt att se.

Ända till bara några hundra miljoner efter Big Bang, då de första stjärnorna tändes och vätedimman som genomträngde universum lättade, berättar Marcus.

Det att titta ut i rymden är ju en automatisk tidsresa, Man tittar på vintergatan som sträcker sig över himlen och där nånstans finns vintergatans centrum och det ligger tiotusentals ljusår borta härifrån.

Då tittar man ju tiotals tusen år bakåt i tiden.

Jag konstaterar att ingen hjärna kan begripa det där. Det blir en diskussion om mysteriet med en nyfödd varelse som ju både är celler som delar sig och dna och ett under. Var går då skilnaden mellan tro och vetenskap?

- Jag ser ju inte det som så att vetenskapen måste förklara allting fast jag säger inte att den inte kan göra det nån dag. Men för mig är det inte huvudpoängen. Vetenskapen finns inte för att tränga ut alla mysterier, den finns inte här för att ta livet av den här fascinationen, den finns inte här för att göra det platt och tråkigt att se en mästerligt målad tavla. Vetenskapens uppgift är att beskriva verkligeten och att inspirera oss till att forska i alla de häftiga mysterierna och fördjupa dem och göra dem bredare och större på något vis.

"Det handlar om känslor"

Så frågar jag om vetenskap och känsla, och då tycker Marcus Rosenlund att vi kommer till pudelns kärna.

- Alla saker som är värda att förstå och värda att veta är ju sådana som du på någon emotionell nivå kan koppla till. Jag menar, det som är verkligt. Jag förstår inte nödvändigtvis alla stora och fina ekvationer men jag tycker de är vackra, det är nästan som alvers språk.

Och vetenskapen har inte heller alltid full koll, konstaterar Marcus Rosenlund. Ännu Einstein och Newton trodde att universum var mer eller mindre ett stort urverk som gick att kontrollera.

Men sen kom kvantfysiken och i den händer det saker som på riktigt inte borde kunna hända, som inte rationellt kan förklaras.

Men det betyder inte att vi inte en vacker dag kommer att kunna förklara det.

Men det som är verkligt så det är verkligt oavsett om vi tror på det eller inte, vi behöver inte tro på gravitationen för att den skall fungera.

gästerna poserar
Marcus Rosenlund och Karin Kairavuo gästerna poserar Bild: Yle/Pia Abrahamsson marcus rosenlund och karin kairavuo

Här kan du höra Marcus Rosenlund diskutera om vetenskapen och livet med Karin Kairavuo som är mamma till Mattelandet, ett resurscentrum för matematikundervisning.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap