Hoppa till huvudinnehåll

Berlinale 3: "Jag älskar öknen"

Skådespelaren Nicole Kidman och regissören Werner Herzog på presskonferensen för filmen Queen of the Desert
Skådespelaren Nicole Kidman och regissören Werner Herzog på presskonferensen för filmen Queen of the Desert Skådespelaren Nicole Kidman och regissören Werner Herzog på presskonferensen för filmen Queen of the Desert Bild: EPA/Tim Brakemeier queen of the desert

Werner Herzogs nya film Queen of the Desert är bildmässigt ett mästerverk, men storymässigt 80-talistisk och övertydlig. För perfekt, utan vassa kanter – liksom huvudrollsinnehavaren Nicole Kidman. Men när hon möter media talar hon med sin australiensiska accent, ger ett mycket varmare intryck och berättar om sin längtan ut ur sin egen ”comfort zone”.

-Jag vill alltid undersöka nya historier, resa till nya länder och skuffa mej själv ut ur min comfortzone istället för att bara sitta hemma och ta bilen till en filmstudio. Så när Werner prata om att spela in i Marocko var jag direkt med och fråga om jag får ta mina barn med mig, berättar Nicole Kidman.

Det handlar om Werner Herzogs film Queen of the Desert som berättar den engelska överklassdottern Gertrude Bells historia; om att bli uttråkad hemma och ta emot mammans ”skräm sedan inte bort männen med din intelligens”-råd, flytta till Teheran i början av 1900-talet, söka sig ut i öknen och förvandlas till västerlandets bästa beduinkännare med kontakter till lokalbefolkningen som ingen annan hade. En kvinna med integritet, även om hennes två olyckliga kärlekshistorier får en central plats i berättelsen.

Filmen är inspelad långt från någon studiomiljö. Bilderna är hisnande vackra, sandstormarna och snön och ösregnet är verkliga och närheten till naturen är genuint gripande.

– Ingen annan än Werner skulle hitta på att filma i en verklig sandstorm, skrattar Kidman –

Men i övrigt är berättandet överdrivet pompöst, övertydligt och tidvis ofrivilligt komiskt patetiskt. Att Nicole Kidman nästan filmen igenom spelar med en viskpratande röst gör inte saken bättre. En perfekt film, men rätt livlös och helt utan vassa kanter.

Och hur löd frågan?
Och hur löd frågan? Damian Lewis, Nicole Kidman, Werner Herzog och James Franco på presskonferens Och hur löd frågan? Bild: Yle/Tomas Jansson damian lewis

”Jag ville bada i öknen”

Presskonferensen med ensemblen lär ändå bli festivalens mest fotade, tack vare Kidman förstås som vart hon än tittar möts av tiotals kameralinser.

Men om hon sällan lyckas blåsa liv i sin Gertrude, är hon högst närvarande under sitt möte med media.

Nicole Kidman i filmen Queen of the desert
Till Iran, till Iran, skall jag rida på en dromedar Nicole Kidman i filmen Queen of the desert Bild: EPA/QOTD Film Investment Ltd. queen of the desert

- Att faktiskt få spela in där handlingen de facto utspelar sej kändes som ett privilegium, det betyder så mycket för inspelningarna och atmosfären, speciellt i en film som den här där naturlandskapet också är ett inre landskap.

- Och Nicole var fantastisk, bygger Werner Herzog på.

- Det är ju hon som ska bära alla scener eftersom hon är med i alla utom i den allra första, och nu har jag insett att jag inte alls är gjord för att bara regissera män, såsom jag har trott. Jag inser nu att jag borde ha börjat mycket tidigare med kvinnliga huvudpersoner”.

Nicole Kidman fick också en plötslig önskan uppfylld.

- När vi spelade in i öknen sa jag att jag måste få ta ett bad, just precis där, i öknen.

- Det fanns inte i manuset men det bara måste vi ordna för henne så nu finns det med i filmen, tillägger Herzog

Gamen som inte var tam

Werner Herzog är känd för att fylla sina inspelningar med extrema situationer. Nu var det öknen, ridning med kameler, och gamen. James Franco berättar:

- Det stod nog i manuset att jag och Nicole skulle möta en gam på toppen av en byggnad, men jag utgick från att den var tränad, och under kontroll. Men det var den inte, och den hann till och med nappa tag i Nicole...

Franco spelar Gertrudes stora kärlek, Damian Lewis hennes andra – en gift brittisk officer som naturligtvis inte ska vara för fysisk.

- For the record så hade jag en lång lång kyss-scen med Nicole, men den klipptes bort!, skrattar Lewis med lekfull upprördhet.

Och så är presskonferensen över. Utanför väntar svarta bilar, och en mängd fans som har väntat i kylan på att få sig en titt av den stora stjärnan.

Någonstans där bakom finns Nicole Kidman, på väg till den svarta bil som ska föra iväg henne från presskonferensen
Någonstans där bakom finns Nicole Kidman, på väg till den svarta bil som ska föra iväg henne från presskonferensen Någonstans där bakom finns Nicole Kidman, på väg till den svarta bil som ska föra iväg henne från presskonferensen Bild: YLE/Tomas Jansson berlinale 2015

Min personliga dag 2…

fortsatte där den första slutade, med att jag enögd försöker balansera mellan hälsa och saker jag ”måste göra”. När det dagligen finns ett dussin filmer som jag gärna skulle se, och som jag vet att jag aldrig får en chans att se någon annanstans än här, är det svårt att hålla sig till 2-3 filmer. Inte ens fast jag vet att redan det antagligen är för mycket.

Den lyckliga selfiejägaren och Nicole Kidman
Den lyckliga selfiejägaren och Nicole Kidman Den lyckliga selfiejägaren och Nicole Kidman Bild: EPA/KAY NIETFELD berlinale 2015

Min strategi är alltså en slags motpol till den som är allmänt rådande.

I början av festivalen är alla journalister stormhungriga på film och får köerna efter pressbiljetter att på förmiddagen (när det ännu finns biljetter) bli lika långa som den betalande publikens biljettköer.

Mot slutet av festivalen brukar den hungern vara mättad, då hoppas jag att jag själv är kry för en slutspurt.

Tills dess får jag och alla andra vänja sig vid att det kan bli trångt, som det ju måste bli när sisådär 3.700 journalister finns på plats.

Den lyckliga selfiejägaren och James Franco
Den lyckliga selfiejägaren och James Franco Den lyckliga selfiejägaren och James Franco Bild: EPA/KAY NIETFELD berlinale 2015

När festivalens öppningsfilm hade sin pressvisning (till dem behövs inga biljetter) var vi en tresiffrig mängd journalister som inte rymdes in. Är du inte ute i riktigt god tid till de attraktiva filmerna, lämnas du stående utanför.

Detsamma gäller presskonferenserna. Efter ”Queen of the desert” – där jag lyckats få en kantplats i salongen på ett sätt som underlättar en snabb exit – fick jag smålunka till konferenssalen för att säkert rymmas in. Den gången hann jag i tid, men jag antar att ett hundratal blev utanför.

Kidman skapade ändå inte samma presskonferenskaos som Angelina Jolie för några år sedan, då samlade redan presskonferensen innan hennes fullt hus.
Vem vi lyssnade på då minns jag inte. Men jag minns att ingen lämnade salongen efter samtalet, alla var ju där mest för att säkert få plats när Jolie skulle komma...

Finland som en del av Skandinavien

När man köar eller väntar kan man använda tiden exempelvis till att läsa tidningar.

I Berlintidningen Der Tagesspiegel kommenterar en manlig journalist diskussionen jag tog upp igår – det här med jämställdhet i filmbranschen, och hur någon föreslår kvotering.

- Då ska man väl också kvotera publiken och förutsätta att den går på filmer som fått kvoterade understöd, i alla fall köpa biljett och fast gå på restaurang om man inte bryr sig om filmen i fråga.

Intressantare är det kanske att notera hur ”the hollywood reporter” lyfter fram några skandinaviska namn och filmer som gästerna vid den jättelika branschträffen European Film Market kan hålla i minnet.

Här har också Finland (som internationellt räknas som en del av Skandinavien) fått plats, genom skådisen Emmi Parviainen (ungt löfte som platsar i årets Shooting Star där tio unga utvalda framtidsnamn får networka med internationella producenter) och filmen Mielensäpahoittajat (Kverulanten).

Jag skulle kanske ha valt annorlunda.

Nordisk lördag

I morgon ger jag Norden huvudrollen.

Pelle Heikkilä och Viktor Idman
Den finlandssvenska skådespelaren Pelle Heikkilä på väg uppåt? Pelle Heikkilä och Viktor Idman Bild: Aarne Tapola / Viirus viktor idman

Den också Finlandsbekanta isländska regissören Dagur Káris nya film får sin premiär, och så tänkte jag höra något om Elmer Bäcks stämningar inför onsdagens galaföreställning eller Pelle Heikkiläs tankar inför sitt networkande i Berlin.

Mår jag bättre får jag improvisera fram ytterligare biobesök.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje