Hoppa till huvudinnehåll

Det skymmer på flyktinglägret

Vi kör förbi flera kilometer av små lerhyddor med halmtak vid den röda sandvägens kant på väg tillbaka till kontoret. Bakom dem skymtar Kyangwalis gröna kullar, och på dem fler lerhyddor.

Tuppar gal och getter bräker. Här på Kyangwalis flyktingbosättning vid Lake Albert i Uganda nära gränsen till Kongo bor kring 35 000 flyktingar. De flesta av dem är kongoleser, men här finns också rwandier och sudaneser.

Jag kommer tillbaka till mitt rum. Går för att värma vatten på gasplattan i hyddan med halmtak i hörnet av Flyktinghjälpens inhägnade område. Jag blandar det med regnvatten för att inte kvällstvätten ska få mig att tappa andan när jag häller kallt vatten över huvudet.

Väntar på maten, snart kommer riset och fisken. Det är oftast ris och fisk som gäller – projektchefen Tonny äter det både till lunch och middag varje dag. Här finns inte mycket frukter eller grönsaker att få tag på – någon kanske säljer tomater eller bananer. Att följa någon kostcirkel är inte att tänka på.

Det är det inte heller för de barn som med uppsvullna magar ivrigt vinkade när vår bil körde förbi. Mzungu, habari! Ett av dem fanns vid tältlägret för nykomlingar som ännu inte har blivit tilldelade någon bit land i Kyangwali. Av dem, nykomlingarna, finns det inte så många här. De flesta skickas till en annan bosättning – hit kommer främst de som redan har släktingar här.

Barnens röda plastboll flyger in över stängslet. Jag stiger upp för att än en gång kasta bollen tillbaka. Mzungu anataka kusaidia! skriker barnen glatt efterföljt av ett Thank you madam! Syrsorna har börjat spela, som de alltid gör på kvällen. Lite längre bort hör jag grodorna som kväker. De ber om regn.

Allaahu akbar. Allaaaaahu akbaaaar, hörs det ur megafonen från moskén alldeles nära mitt fönster. Den väcker mig varje morgon klockan tjugo över fem.

För barnen som spelar fotboll är kvällsböneutropet ett tecken att gå hem, snart blir det mörkt och det är inte många av dem som har någon lampa eller ljus hemma. Ett barn skriker, ännu en tupp gal.

Den stora generatorn i närheten brummar. Kyangwali hör inte till det nationella elnätverket, så all el produceras med generatorer. Just den här distribuerar antagligen el åt dem som visar filmer om kvällarna, borta på marknadsgatan.

Syrsorna spelar allt intensivare, lukten av bränt skräp sprider sig. Månen har plötsligt gått upp och spänner upp en stjärnklar himmel omkring sig. Södra korset lyser klart.

Jag tänker på 18-åriga Rachel och hennes några veckor gamla bebis. Hon och hennes man har säkert tänt lampan i sin lilla lerhydda nu – de har en liten solpanel på halmtaket.

Rachel kanske sjunger för babyn Israel – sånger om Kongo, som hennes mamma brukade göra när hon var liten. Rachel föddes i transitflyktinglägret på gränsen mellan Kongo och Uganda.

Hon har aldrig varit utanför Kyangwali efter att hon kom hit som spädbarn. Inte ens till Hoima, den närmaste staden. Och nu har hon en son, också han med flyktingstatus från födseln.

Obwoyia har säkert bundit fast alla sina getter nu, och de sex barnen börjar gå till sina egna hyddor för att sova. Kanske sitter han med sin fru en liten stund ute vid det stora trädet på mitten av deras gård – gården där han har bott i 15 år och hoppats att få komma till något annat land.

Till Sydsudan kan han inte återvända – han finns fortfarande på SPLA:s förrädarlista och på flykt har han varit lika länge som jag har levt. Han tänker inte på framtiden, men hoppas nog ändå att kanske just i morgon ska vara dagen då han får ett jobb som motsvarar hans ingenjörsexamen vid universitetet. Kanske just i morgon ska vara dagen då de får veta om att de får komma till något annat land.

Men han har hoppats det så många gånger redan att han kanske ändå inte gör det just i kväll.

Har Mutoni månne lyckats få lilla Isaac att somna redan? Han tycker om att springa omkring. Men det får han inte göra så mycket.

Han vet inte om det ännu, men han är albino, och det kommer att göra det mycket svårt för honom att leva ett normalt liv. Mutoni födde honom här i Kyangwali efter att ha flytt undan förföljelse i Rwanda. Här var det meningen att hon skulle få leva i fred, men när Isaac var riktigt liten dök det upp män vid hennes dörr som ville köpa honom.

Albinobarn är värdefulla sa de - i Tanzania kan man få en nätt slant. Mutoni vägrade sälja sitt barn, och snart därefter slogs hennes dörr in på natten.

Efter det har hon levt under polisövervakning bakom murar och lås, och kan knappt röra sig utanför området. Hon kan gå till WFP:s rislager som ligger utanför Flyktinghjälpens kontor. Men inte längre.

Hon är på flykt i flyktinglägret.

Jag tänker på Alex, Flyktinghjälpens engelsklärare, med det större än stora leendet. Alex, som nu kan sova lugnt om nätterna, även om mardrömmarna från Kongo ibland gör att han vaknar kallsvettig under sitt myggnät i lerhyddan.

Men han vaknar och är lättad, här är han säker. Kanske han tänker på Helen just nu, kvinnan han vill gifta sig med. Men han måste vänta att hon blir klar med sina sjukskötarstudier först. Alex drömmer om att studera till lärare och öppna en skola där han kan undervisa och Helen kan vara skolsköterska.

Alex somnar nog med ett stort leende.

Jag tänker på mig själv, på att jag ännu ska vara här en vecka, utan el i rummet eller tillgång till rinnande vatten, med ris och bönor eller ris och fisk att äta varje dag. Utan en kall öl, utan mango, utan mina kompisar och med ett internet som kanske fungerar ibland.

Jag har det bra.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes