Hoppa till huvudinnehåll

Markus Haakana: Hur fritt är ditt fria val?

Markus Haakana
Markus Haakana Bild: privat markus haakana

Som tidigare hemmapappa är det för mig ganska olustigt att följa med diskussionen om hur familjeledigheterna ska fördelas. Det känns unket, instängt och konservativt, men unkenheten maskeras ofta i debatten till en fråga om maximal valfrihet.

Det stämmer att vårt nuvarande system med familjeledigheterna ger familjerna rätt mycket valfrihet, kanske mer än de flesta ens vet om. Endast fyra månader är vikta för mamman. Med resten får man göra precis som man vill. Handen upp den som var säker på detta.

Men som en twittrare skrev under en TV-debatt här nyligen: om kvinnorna i dag tar ut över 90 procent av ledigheterna, kan man då tala om ett fritt val? Andelen är så överväldigande att det måste finnas fler än en faktor som ligger bakom. Det måste alltså finnas en mängd mycket vägande skäl som får vågskålen att kantra såhär dramatiskt till kvinnornas - ja nackdel eller favör, välj själva. Bäst att börja med argument nummer ett:

Pengar

I Finland är de flesta familjer gifta med banken. Lånen ska amorteras i vått och torrt. Här skiljer vi oss från Sverige, där man i praktiken endast betalar räntorna. Det ger familjerna större flexibilitet och möjligheter att dela jämnare på ledigheterna.

Att vara vårdledig är ekonomiskt en riktigt dålig affär för vem som helst. I många hushåll är det mannen som förtjänar mer och därmed är frågan avgjord. Men måste det innebära noll månader vårdledighet? Allt eller inget? Räknar man hur mycket man netto går miste om under en period på, säg tre månader? Och räknar man vidare hur länge det tar innan det gapet tagits igen efter ledigheten?

I en familj där marginalerna är små, där det handlar om att kunna betala hyran eller inte kunna kan det vara svårt. Men i familjer med något mått av överskott borde saken kunna diskuteras. Klarar vi oss med X euro mindre i tre månaders tid? Kan man spara ihop inför denhär tiden? Blir beskattningen gynnsammare totalt sett? Jag misstänker att de här diskussionerna inte förs speciellt frekvent. Annars skulle siffrorna se annorlunda ut.

Men alla gör förstås precis som de vill.

Pengar handlar det också om i de fall där den ena föräldern är privatföretagare. Av någon orsak kryllar det av dessa privatföretagare i diskussioner, där familjeledigheternas ojämna fördelning försvaras. Jag är helt medveten om att de finns, men är de så här talrika – och är de alla män? Är det ingen som tänker på de kvinnliga privatföretagarna och deras möjligheter att snarast återvända till sina företag? För de måste väl finnas?

Hans är viktigare än hennes

Det är det här jag ser många drag av i diskussionen: Man tänker att föräldraledigheten är en orimlig uppoffring, då den också innebär att man presumtivt halkar efter i karriären. En orimlig uppoffring för mannen alltså. För kvinnan kan det väl inte vara det, eller? Att hon halkar efter i motsvarande grad är liksom bara tingens ordning. Hans karriär är viktigare än hennes. Men om det är ett fritt val,så...

Återstår det mest privata, och därför också det mest obekväma: Vem vill vara hemma med barnen? Också här är det i de flesta fall mannen som har ett aktivt val att göra, medan kvinnans val, ja, det var liksom inte så mycket med det då efter att han fick välja först.

Det här valet är lite för enkelt. I ena vågskålen har du en (skälig eller god) lön, intressanta arbetsuppgifter, en arbetsgemenskap, karriärutveckling, vuxet sällskap, resor, konferenser, kurser. I andra vågskålen lite fickpengar, snor, bajs, matkassar och tvätthögar och ett dagsällskap som du kan prata till men inte riktigt med.

Eller som Ted Forsströms sketchfigur (ungefär) formulerade saken: Tänka att få vara borta från kärringen och barnen – och ha betalt för det! Det är kanske inte så ofta just de här hänsynen som lyfts fram, oviljan att vårda sina barn. I stället blir det just ekonomin man motiverar det med. "Vi har valt att göra så här". "För oss är det den enda möjliga lösningen". Ja, och så var det dethär: "Hon vill stanna hemma."

Män kan

För så är det. Problematiken med hemmapappor handlar inte alls bara om bekväma pappor, som vill ha det på sitt sätt, komma hem till en varm middag och lattja med barnen medan mamma diskar. Många mammor kan vara nog så ovilliga att tumma på sin ledighet med barnet, vare sig av kärlek till barnet eller för att det kanske känns bekvämt på andra sätt. Om det stämmer att mammor inte alltid ges en chans att välja, så gäller också det omvända: jag tror (trots denna svada) att det finns gott om pappor, som hade valt annorlunda, om de hade getts ett val.

Ett fritt val

Det finns också en underlig benägenhet att helt omyndigförklara manssläktet, då det gäller barnvård och hushållsarbete. Jag vet kvinnor som inte släpper sina män i närheten av vare sig dammsugare eller tvättmaskin, helt enkelt för att de skulle göra det "på fel sätt". Och då dessa män nu inte ens kan hantera dessa enkla husgeråd, hur skulle man kunna anförtro ett livs levande barn åt honom?

Jag skojar inte. Sånt här finns. Och till alla som tänker så kan jag bara säga: jag hoppas det känns värt det. Jag hoppas att ni efter fem decennier av tvätt, disk och matlagning inte känner ett minsta sting av bitterhet, inte den minsta ånger över att inte ansvaret delades jämnare när det fanns en chans. "Titta Kurre: det står 40 på lappen här och blusen är vit. Då ska du tvätta den med annat vitt som det står 40 på". För män kan. Om de måste. Eller får en chans.

Genuin vilja behövs

Men nu ska jag inte prata om hemsysslor, även om de kommer som en bonus åt vilkendera föräldern som nu råkar vara hemma med barnen. I grund och botten tror jag det handlar om vilja. Om det finns en genuin vilja hos båda föräldrarna, kan allt annat ordnas. Om viljan saknas, är det lätt att komplettera med andra, mer "rationella" argument.

Också forskningar som bl.a. Institutet för hälsa och välfärd gjort pekar på just attityderna som det främsta skälet till den ojämna fördelningen av ledigheterna. Mammorna måste alltså vilja ge över det ansvar de haft till att börja med, lita på att det går bra – och det kan vara nog så tufft. Och papporna måste axla det här ansvaret. Det är ingen turistresa, inte ett dugg mer än för mamman. Det kan förvandla en alldeles sunt funtad ung far till en gnällig kärring på kort tid, men det är en lärorik upplevelse, som ökar förståelsen mor och far emellan mer än någonting annat. En relativt god försäkring mot skiljsmässa sägs det också vara just därför.

Det är också oerhört berikande, för någon längre tid än såhär kommer du, farsan, aldrig att få tillsammans med ditt barn. Efter det är det kört: dagis, skola, hobbyer, jobb tar över, och om några år vill de inte veta av dig (och inte andra vuxna heller). Det går inte att backa. Ni måste skapa er relation tidigt. Annars riskerar du att bli en statist, en åskådare. Och det vill du kanske inte?

Och barnen då? Ja, dem ska vi inte glömma. Jag har fört tidningsdebatter med folk som uppriktigt menar att det kan vara rentav skadligt för barn att inte vårdas av sin mamma, gärna hemma och gärna ända upp till tre års ålder. Till dem vill jag säga: Ni har fel. Vad barn behöver är närvarande föräldrar, både mammor och pappor. Att vara hemmapappa är förstås inte det enda sättet att vara eller bli en närvarande förälder, men det är en förbannat bra grund.

Men alla gör förstås precis som de vill.

Läs också:
Våga släppa ansvaret, mammor!
Hemmapappan fortfarande ett undantag

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP