Hoppa till huvudinnehåll

Berlinale 6: Helen Mirren och Potsdamer Platz

Helen Mirren
Helen Mirren Helen Mirren Bild: EPA/Tim Brakemeier woman in gold

Nya stjärnor varje dag; i går var det Robert Pattinson och Helen Mirren som stal showen på den röda mattan. Men bakom stjärnglansen görs det business, och jag funderar på hur staden har förändrats när jag jämför vyerna från Wim Wenders’ Himmel över Berlin och dagens glaspalats.

Jag måste börja med Helen Mirren, som självklart hör till min Top 3-lista när det gäller kvinnliga skådespelare som hållit på sedan 80-talet.

I Berlin spelar hon med i filmen ”Woman in Gold”, som berättar Maria Altmanns historia. Startpunkten är målningen med samma namn, den symbolistiska konstnären Gustav Klimts porträtt av Maria Altmanns moster, ett konstverk som kallats för Österrikes Mona Lisa och som naziregimen beslagtog 1938. Maria själv flydde västerut och skulle aldrig återvända, men på 90-talet gjorde hon ändå resan från Los Angeles tillbaka till Wien.

Filmen berättar Maria Altmans historia, och Helen Mirren är förstås ett utmärkt skådespelarval.

Adele Bloch-Bauer I (Goldene Adele)
Gustav Klimt: Adele Bloch-Bauer I (Goldene Adele) Adele Bloch-Bauer I (Goldene Adele) Bild: Neue Galerie New York adele bloch-bauer

När hon möter pressen får hon inledningsvis frågan hur hon egentligen gör sina val av roller.

- Ja jag brukade ha en regel, berättar hon, och den var att jag aldrig skulle göra en roll som baserar sig på en människa som är vid liv, och hur bra lyckades jag hålla det? Så nu har jag inga regler.

- De val man gör i vårt arbete handlar om så många olika saker, mänskorna du kanske arbetar med, historien som berättas, var filmen ska spelas in, allt sådant är viktigt. Men med den här filmen så, det var till en början bara historien som var så berörande och helt obekant för mej. Sedan när jag började jobba så fick jag dessutom chansen att lära känna Maria, en helt fantastisk kvinna som jag aldrig ens drömde om att kunna göra rättvisa.

Den riktiga Maria Altmann framför Gustav Klimts porträtt av hennes moster Adele Bloch-Bauer
Den riktiga Maria Altmann framför Gustav Klimts porträtt av hennes moster Adele Bloch-Bauer Den riktiga Maria Altmann framför Gustav Klimts porträtt av hennes moster Adele Bloch-Bauer Bild: EPA/ARMANDO ARORIZO maria altmann

Det ska bli intressant att se om filmen hittar till våra biografer, eller om man får vänta tills 2019 eller någonting när Yle Teema kunde tänkas få rättigheter att visa den. Nu har ju biograferna dessutom fått nya konkurrenter – under årets Berlinale är exempelvis Netflix starkt närvarande, och gör dealar om filmer framför näsan på de traditionella filmdistributörerna.

Stark dollar stör businessen

Det är ju det film i så hög grad handlar om. Business, vem som köper och säljer rättigheter, vem som råkar bli intresserad av vad, vem som har pengar och kontakter och networking och möten och det är så mycket hela tiden, bara det att som journalist försöka få egna intervjuer kräver vansinnigt mycket arbete – inte nog med att man ska jaga fram rätt produktionsbolag som sköter intervjuer, man ska också övertyga dem om att man är tillräckligt viktig, skriva mail skriva mail skriva ännu flera mail och är det många intervjuobjekt man jagar så hinner man knappt se några filmer.

European Film Market i Martin Gropius Bau i Berlin
European Film Market i Martin Gropius Bau i Berlin European Film Market i Martin Gropius Bau i Berlin Bild: EFM/Oliver Möst european film market

Under festivalen gör marknaden business inom ramen för den såkallade European Film Market, där ett 400-tal bolag och filmstiftelser fyller den vackra Martin Gropius Bau – normalt ett museum där den jättelika fina David Bowie-utställningen hade ett hem senast jag var i staden.

På EMF söker projekt och halvfärdiga filmer finansiering, färdiga filmer distribution, sådär som den kommande filmen ”Elvis & Nixon” där Kevin Spacey spelar Nixon som tar emot Elvis som önskar bli FBI-agent – en film baserad på en verklig händelse från 1970 och som nu visas upp för första gången för en noggrant utvald publik i Berlin.

Överlag är marknaden dock bekymrad – åtminstone den amerikanska delen av den.

Sedan fjolårets festival har eurons värde sjunkit med 18 procent jämfört med dollarn, den tidigare så lovande ryska marknaden har kollapsat, också i Sydamerika har dollarn blivit kraftigt starkare. Det innebär att de amerikanska produkterna har blivit väldigt mycket dyrare för övriga världen.

Då är förstås situationen omvänd för de som säljer i euron, och för amerikanska köpare som idag får mycket mer för sina dollar.

Om en vecka vet man mera om hur marknaden i slutändan har reagerat, men redan idag läser jag i branschtidningen Screen att filmbranschen verkar nöjd med omsättningen – trots valutaoron görs det lika mycket business som tidigare år.

Från hemlöshet till nöjescentrum

Men så var det Potsdamer Platz, Berlinale-festivalens nuvarande centrum.

Det är inte många år sedan festivalen flyttade hit till Berlins etablissemangnöjescentrum, bland glaspalats och skyskrapor och multiplexbiografer, och för mig känns det alltid lika egendomligt att se nöjesmyllret täcka alla spår av Berlinmuren som en gång gick just här. Och inte bara det; västsidan av muren var som ödemark. Den som har sett Wim Wenders fantastiska Himmel över Berlin kanske minns hur Otto Sanders´ ängel leder en gammal man över det öde landskapet.

I Wim Wenders' Himmel över Berlin vandrar rollkaraktärerna kring Potsdamer Platz mot slutet av 1980-talet, före murens fall.
I Wim Wenders' Himmel över Berlin vandrar rollkaraktärerna kring Potsdamer Platz mot slutet av 1980-talet, före murens fall. I Wim Wenders' Himmel över Berlin vandrar rollkaraktärerna kring Potsdamer Platz mot slutet av 1980-talet, före murens fall. Bild: Wim Wenders Stiftung 2014 wim wenders. der himmel über berlin

Själv minns jag det sk Rollheimersamhället (ett 50-tal hem på hjul) som hade slagit sig ner just här invid muren, och ännu i början av 90-talet´kämpade för att få stanna – naturligtvis en hopplös kamp eftersom den tidigare värdelösa marken efter murens fall blev Berlins mest eftertraktade.

När jag gjorde en intervju med gruppens talesman, 93 antagligen, klagade han på att det tidigare så öppna och tillåtande Berlin höll på att köras över av kommersiella intressen.

Intressant nog har jag hört samma fras användas mer eller mindre årligen genom 90-talet och 00-talet. ”Ännu är det spännande, men nu håller allt på att förändras”.

Potsdamer Platz i hjärtat av Berlin
Potsdamer Platz i hjärtat av Berlin Potsdamer Platz i hjärtat av Berlin Bild: YLE/Tomas Jansson potsdamer platz

Fortfarande 25 år efter murens fall kan jag höra den kommentaren. Den är sann, förstås, ingenting är som förr – och ändå finns mycket av den unika Berlinstämningen kvar. En spännande ekvation.

Wim Wenders´ år

På tal om Wim Wenders, som i år fyller 70.

Han är självklart den mesta regissören under årets festival. Inte nog med att han är här med en ny film, i tävlingsserien dessutom, men så är han också det namn som i år belönas för sitt livsverk under festivalen.

Wim Wenders
Wim Wenders Wim Wenders Bild: EPA/CLAUDIO ONORATI wim wenders

Honom ska jag återkomma till, också för att han tack vare filmer som Paris, Texas och (framför allt) Himmel över Berlin får plats på min personliga Hall of Fame. Då gör det inte ens så mycket att hans nyaste Every Thing Will Be Fine är en besvikelse – fast den får jag inte prata om ännu eftersom den inte haft sin officiella premiär.

Själv hade jag hoppats på att han hade gett djup åt en kvinnlig karaktär. För det har det ju varit tal om under årets festival, att det kommer att finnas ovanligt många spännande kvinnliga karaktärer på filmduken.

Tja, skulle jag säga. De stora kvinnliga huvudrollerna har tillsvidare rätt långt varit besvikelser, och i övrigt har jag sett osannolikt många klichéfyllda kvinnokaraktärer. Förförare och tröstare, snygga saker som mannen längtar efter.

Kanske det finns orsak att återkomma också till det.

Men nu ska jag träffa Pelle Heikkilä innan han lämnar Berlin, och höra vad han fick ut av networking-projektet Northern Lights.

Läs också