Hoppa till huvudinnehåll

Efter tio bortkastade låtar hittar man känslan

Hurula
Det tar tid och många försök att göra bra musik. Det vet Hurula. Hurula Bild: YLE / Petter Sandelin robert hurula

När Hurula skriver lidelsefull popmusik tar det länge. Ibland åker tio låtar i skräpkorgen innan han hittar något som ens är värt att sjunga.

Hurula är trött. Han ursäktar sig för att han glömt bort vår intervjutid. Sånt kan ju hända. Samtidigt nämner han att det här är den tredje intervjun i följd som han glömmer bort. Han har tänkt börja skriva upp saker.

Det kanske låter som om vi försöker måla upp ett dåligt första intryck av Robert Hurula. Det är inte vår mening. Han är precis lika drömsk och gäspig som man måste vara om man skrivit en rad som "Jag var 22 när jag lämnade Luleå, men jag bär den stan i mitt hjärta var jag än går."

Hurula har spelat i klassiska punkband som Masshysteri och Invasionen, men det var i och med den eterdränkta popskivan Vi är människorna som våra föräldrar varnade oss för som han fick ett stort genombrott och en helt ny publik.

- Det kan vara jävligt kul att det kommer sextioåringar och fjortonåringar på vissa spelningar. Plus att det är många som kommit fram och sagt att deras barn, som är tre eller fyra år gamla, gillar min skiva. Jag vet inte vad det beror på, men det är kul.

Sommaren är fylld med spelningar för Hurula. Finland finns också i tankarna, men inget är spikat.

Hardcorebakgrunden gör att det inte är helt lätt att kategorisera Hurula. Det är också något han själv råkar ut för.

- Det är oftast manliga punkare som kommer och säger "det här är punk" eller "det här är inte punk". Det är viktigt för dem att dela in vad som är vad. Jag orkar inte göra den indelningen, det får andra göra. Jag vill bara göra musik och tänka på det.

När jag skriver måste jag hålla på och krångla jättemycket innan jag känner att det är något som ens är värt att sjunga.

Varför blev skivan bra?

Hurula har själv svårt att säga vad det var som hände med Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för. Han kan egentligen bara sätta fingret på en sak som gjorde skivan bra: tid.

- Jag vet inte. Det tog väldigt länge innan skivan blev klar. Jag hade tid att vara noggrann och mer selektiv med låtar. Jag har varit noggrann tidigare också, men jag har inte haft lika mycket tid.

Det tog över tre år att få ihop skivan och det är mycket för Hurula.

- Det var först det sista halvåret som jag insåg att det kommer att bli en skiva. Då hade jag suttit med låtarna så länge att jag inte hade någon aning om vad folk skulle tycka. Jag hörde dem knappt längre.

Om det finns någon röd tråd genom skivan så är det att låtarna är självbiografiska. Stundvis är det väldigt personligt.

- Jag gjorde flera låtar som jag trodde att jag inte skulle släppa, eller i alla fall skriva om innan jag släppte dem. När jag skrev dem trodde jag att vissa saker var för personliga.

Skrivprocessen är lång och verkar vara lika plågsam som givande.

- När jag ska skriva så måste jag hålla på och krångla jättemycket innan jag känner att det är något som ens är värt att sjunga. Jag kan inte skriva vad som helst och sjunga det. Det skulle kännas konstigt.

Han planerar aldrig vad en låt ska handla om, den växer fram efter många försök.

- Det som är kvar har jag ofta känt mig fram till över tio bortkastade låtar.

Det som finns kvar är helt enkelt känslorna.