Hoppa till huvudinnehåll

Från dervishers dans till sprallig orkester

Wanha nutidsdans
Tero Saarinens Wanha med Riku Lehtopolku och Mikko Lampinen Wanha nutidsdans Bild: Esa Kyyrö wanha

Konstnärsprofessorn Jorma Uotinen ledde suveränt en dansdiskussion på Alexandersteatern i Helsingfors efter att Pori Dance Company framfört tre koreografier. Rosary av Ima Iduozee, Orchestra av Carl Knif och Tero Saarinens Wanha.

Nutidsdansensemblen Pori Dance Company , skapades i Björneborg 1989. Till en början bar den sin grundares namn, Tanssiryhmä Liisa Nojonen. Till mera kända koreografer som har samarbetat med P.D.C. hör Marjo Kuusela, Jenni Kivelä, Jorma Uotinen, Tero Saarinen och Carl Knif.

Från balettgossar till mogna nutidsdansare

Föreställningen på Alexandersteatern i Helsingfors bestod av tre dansverk som åtföljdes av en publikdiskussion. Före den inledde Liisa Nojonen publiksamvaron med att räcka över stora blombuketter och varma ord till Mikko Lampinen och Riku Lehtopolku, som nu tar över ledarskapet av P.D.C. Med genuin glädje talade en rörd Nojonen om vilken förmån det har varit för henne att få följa med de två dansarna ända sedan de som helt små gossar kom till hennes dansskola.

Rosary nutidsdans
Ima Iduozees Rosary Rosary nutidsdans Bild: Mirka Kleemola rosary

Till skapelseprocessens urkunder

Mikko Lampinen dansade med i kvällens första uppsättning, i koreografi av Ima Iduozee, som även han tillsammans med Anni Koskinen och Riikka Tankka framförde verket Rosary, en rituell dans för fyra.

Scenen badar en lång stund i mörker. Bara ett metalliskt, sågande ljud hörs om och om igen. Långsamt träder fyra bortvända skepnader fram. Som i en gemensam kropp, vända mot en ljuskägla i fjärran, gungar de från sida till sida. Med rökelse i luften ombildas den vaggande formationen till enskilda gestalter som upplöser sig till en ring ackompanjerade av en låg bas och ett meditativt brus.
Stampanden, kast med armarna och dubbeltramp blir till en suggestiv gemensam väv. I samband med ljudet av en mörk, hotfull trumma faller en av gestalterna ner i konvulsioner. Reser sig upp och snart faller någon annan ner. Emellanåt höjer alla sina ansikten upp mot skyn.

Ima Iduozee säger sig ha inspirerats till sitt debutverk av sufisk estetik och dervishernas begravningsceremonier. Genom att beskriva hur gruppen först kommer ihåg tillsammans och sedan övergår i vars och ens eget försök att uppnå extas vill Iduozee också lyfta fram frågan om dagens ritualer och traditioner. Övergångsriten är samtidigt privat och offentlig, intim och avlägsen. Med den vill Iduozee föra oss fram till människokroppens ursprunglighet och pånyttfödelsens skapelseprocess.

Stora ord, men Rosary är helt klart ett suggestivt och starkt verk. Endast en stor invändning hade jag och det visade sig att precis den samma kom sedan Jorma Uotinen med i samband med att han efteråt ledde diskussionen med publiken: i uppbygglig ton förde han fram att det trettiofem minuter långa verket kunde ha krympts ner med åtta minuter. Själv skulle jag ha kapat åtminstone tio minuter, eventuellt upp emot femton. För den som tittar på leder upprepningens utmattning ändå inte till extas.

Orkester fylld av humor

Carl Knifs samarbete med P.D.C. är ett par år gammalt. Hans Orchestra för fem dansare börjar med några ensamma notställ på scenen. Först in kommer dirigenten, därefter orkestermedlemmarna. Det hela artar sig till en mycket lekfull, bitvis mediterande dans med typiska Knifska element. Här har vi hans ”pekande armar” och bakåtgående rader samt variation i och med antal dansare på scen och noga uttänkta lyft och poser som tillsammans bildar raffinerade mönster där dansarna fungerar i fin dialog med varandra. Jacques Loussiers Trio i två jazzversioner av Bachs Brandenburger konsert 5 i D:minor och hans konsert i D:major för cembalo, BWV 1054 III. Allegro, fungerar utmärkt till. De understryker lättheten och lekfullheten.

Carl Knifs koreografi Orchestra med Pori Dance Company
Carl Knifs Orchestra Carl Knifs koreografi Orchestra med Pori Dance Company Bild: Esa Kyyrö orchestra

Carl Knif berättar i diskussionen efteråt att han ännu inte hade vågat ta sig an Bach som sådan. Knifs far fyllde ofta hemmet med jazzmusik och Knif tränade själv jazz i skolan. Med Orchestra vill han understryka P.D.C:s betydelse som pionjär för jazzdansen i Finland.

Nutidsdansens dynamiska rörelsespråk sammansmälter i Orchestra med jazzens mångskiftande karaktär på ett alldeles ypperligt sätt. Trots det skulle jag också här ha hållit mig till Uotinens tanke om att inte upprepa det som redan sagts. ”Less is more” gör det mesta ännu kraftfullare.

Saarinens Wanha

Kvällens tredje dansverk var en gammal goding, Tero Saarinens Wanha från 1996. Tero Saarinen, som nu arbetar för högtryck med Kullervo på Nationaloperan, var inte med under kvällen men hans upplägg att återbruka tidigare produktioner fungerade här mycket väl i Mikko Lampinens och Riku Lehtopolkus version.

Finurlighetspotensen är stark också i Wanha som inleds med att en knallhattsprydd gestalt ploppar upp i en ljuskägla som löper rätt över scenen. Kvick som en vessla dyker han upp än här än där ända tills en blir till två, som sedan iförda sina frackar och knallhattar dansar sig genom sin vänskap, sina förhoppningar, sin sorg, sina liv.

I synnerhet en sekvens där den ena knallhatten med enkla medel dansar sig allt mindre och så förmedlar sin bortgång, gör intryck. Det samma gäller när den andre helt nära golvet dansar fram en trehjuling alltmedan han klappar sig på sina snabbt pendlande ben.

Gästspel och dansvecka i april

Jorma Uotinen, som är hemma från Björneborg, har nyligen samarbetat med Aurinkobaletti på Manilla i
Åbo. I slutet av april kommer PDC att framföra en koreografi av Mikko Lampinens också där. I början av april kan dessutom Ima Iduozees Rosary samt ett par andra koreografier upplevas på Björneborgs teater i samband med att P.D.C. arrangerar en internationell dansfestival.