Hoppa till huvudinnehåll

Berlinale 7: Bakom stjärnvimlet – dokumentärer, serier och Pelle Heikkilä

Så nära men inte riktigt ännu. Pelle Heikkilä några tiotal meter från den legendariska röda mattan.
Så nära men inte riktigt ännu. Pelle Heikkilä några tiotal meter från den legendariska röda mattan. Så nära men inte riktigt ännu. Pelle Heikkilä några tiotal meter från den legendariska röda mattan. Bild: YLE/Tomas Jansson Pelle Heikkilä,berlinale 2015

Det är stjärnnamnen som syns överallt, Kidman och Binoche och Bale och Portman och allt vad de heter. Men Berlinale bjuder på väldigt mycket annat än stjärnglans. Dokumentärer som kan bli årets mest omtalade och tv-serier får också sina urpremiärer här. Och när aktivisterna Yes men presenterade sin nyaste film i Berlin, hade man en isbjörn med sig på scenen.

Men jag börjar med finlandssvenska stämningar.

Viirus-skådespelaren Pelle Heikkilä har också haft några intensiva Berlindagar. Som jag tidigare har berättat kom han till staden för att vara en del av Northern Lights-networkingdagen, där nordiska skådespelare fick speed-date producenter och viktiga personer som castar skådespelare.

Innan han lämnade staden hann jag träffa honom i festivalvimlet och fråga vad äventyret har gett honom.

Pelle Heikkilä och Viktor Idman
Mot nya höjder Pelle Heikkilä och Viktor Idman Bild: Aarne Tapola / Viirus viktor idman

- Det är förstås omöjligt att veta vad det leder till, kanske ingenting, men om inte annat så har dehär castingmänskorna mina uppgifter, och om ingenting händer så har det i alla fall varit jätteroligt.

Ett sammanhang som det här förutsätter ju att man liksom ”säljer sej själv”. Hur gör man det?

- För min egen del handlar det om att jag försöker vara... öppen och positiv, att man när man talar med mej ser att jag har ett botten. Jag behöver ju inte i den stunden bevisa att jag är en bra skådespelare, det handlar om att den typen jag pratar med kommer ihåg mej efter vår träff.

- Och så måste man våga ta plats.

En finländsk skådespelare som just nu inte behöver kämpa för att ta plats är Elmer Bäck, som har en huvudroll i en film i tävlingsserien – vilket är mycket ovanligt för en finländsk skådespelare. I popvärlden tala man tidigare om att det behövdes ett band från Skandinavien som slog igenom – och så skulle marknadens blickar riktas norrut. Kan det fungera så också i filmvärlden?

- Jag tror att det är helt möjligt, konstaterar Pelle. Vi har ju för all del redan några kända namn, och jag hörde just om en kvinnlig finländsk skådespelare som blev castad till en superstor film, så det finns ju. Men visst, Elmer kanske också öppnar portar. Men det ser man först senare, nu vet ingen ännu hur stor hans film blir.

Drömmer du själv om den här världen?

- Absolut, men jag tänker inte flytta nånstans för att få jobb, jag har familj och mitt liv i Helsingfors och jag trivs med det.

Hopplösa val

Själv kämpar jag dagligen med att försöka pussla ihop det optimala programmet och missa så litet som möjligt av det jag verkligen vill se.

Berlinalebjörnen
Berlinalebjörnen Berlinalebjörnen Bild: EPA/LUKAS SCHULZE berlinale 2015

Jag har tillsvidare missat alla föreställningar av den nya Kurt Cobain-dokumentären, den första någonsin fullt godkända Cobain-dokumentären nu när hans dotter Frances tillhör producent-teamet.

Hur stor fan jag än är av den danska regissören Per Fly (Dråpet, Föreställningar, Monica Z) missade jag premiären av hans nya tv-serie Bedraget (av producenterna bakom Borgen) med suveräna skådisen Nikolaj Lie Kaas – för att jag valde en 90 minuter lång föreläsning med Wim Wenders istället.

Det är hemska val man ställs inför. För varje film eller presskonferens man går på, väljer man bort en massa annat som man väldigt gärna skulle uppleva. Och tillsvidare är det just tv-serier och dokumentärer som fått stryka på foten.

Mediamässigt är det ju stjärnfilmerna som får all uppmärksamhet, och festivalkritiker har konstaterat att Berlinale säljer ut sig – i tävlingsserien har halvdåliga filmer fått plats bara för att stora stjärnor finns med, sägs det, och det ultimata sveket är att festivalen satsar på att ge filmatiseringen av Fifty Shades of Grey en tjuvstartpremiär här, ikväll, bara någon dag innan den får sin premiär runtom i världen – bara för att den tjuvstarten garanterar boulevardpressens närvaro.

Själv tänker jag att just det utmärkta utbudet av dokumentärer och tv-serier och experimentella filmer väger upp det hela.

Mer ljus på tv-serierna

Under flera år redan har man under Berlinale diskuterat tv-seriernas frammarsch, hur skådespelare som tidigare klassats som reserverade för långfilm idag gärna gör serieproduktioner – för att det idag blivit så svårt att få finansiering för ”djupa” långfilmer samtidigt som tv-serierna mer och mer gett utrymme för komplexa historier och karaktärer.

Berlinfestivalen har förstått att det här är ett tåg man måste hoppa på.

Redan för ett par år sedan fick Jane Campions Top of the Lake sin Europapremiär här när alla sex timmeslånga avsnitt visades efter varandra.

I år har jag inte stött på något liknande, men istället visas enskilda avsnitt ur en hel rad pinfärska tv-serieproduktioner – som just danska Bedraget, svenska Blå ögon, amerikanska Bloodline för att nämna några. Och som ett bevis på tv-serieformatets dragningskraft ser jag här att stora danska långfilmsregissörsnamn som Susanne Bier och Lone Scherfig är aktuella för tv-serier i England respektive USA, med premiärer 2016.

Oppenheimer, Yes-men...

Och så är det dokumentärfilmerna.

Joshua Oppenheimer (The act of killing) är tillbaka med en ny dokumentär som igen utspelar sig i Indonesien; The Look of Silence, det är musikdokumentärer förutom om Cobain också om Nina Simone, och själv var jag i går med om urpremiären av den nya filmen av världens roligaste aktivister; The Yes Men.

Yes-männen Andy Bichlbaum och Mike Bonanno, och överlevnadsdräkten inför den kommande klimatkatastrofen
Yes-männen Andy Bichlbaum och Mike Bonanno, och överlevnadsdräkten inför den kommande klimatkatastrofen Yes-männen Andy Bichlbaum och Mike Bonanno, och överlevnadsdräkten inför den kommande klimatkatastrofen Bild: Berlinale the yes men

I "The Yes Men are Revolting" är de redan medelålders centralfigurerna Mike Bonanno och Andy Bichlbaum mer personliga än någonsin, de går igenom sina privatliv, problematiserar och ifrågasätter sin egen aktivism, fortsätter med vansinniga aktioner och får publiken att skratta så den gråter.

Det varvar man med alldeles horribla bilder av naturförstörelse som får publiken att gråta på riktigt. För det är temat den här gången; klimatkatastrofen, och hur kampen för att rädda världen kan kännas så hopplös när myndigheterna är så korrupta och låter sig styras av oljeindustrins lobbare.

Isbjörn på scenen

Yes-männen möter publiken efter den nyaste filmens premiär i Berlin - med bla en isbjörn som sällskap
Yes-männen möter publiken efter den nyaste filmens premiär i Berlin - med bla en isbjörn som sällskap Yes-männen möter publiken efter den nyaste filmens premiär i Berlin - med bla en isbjörn som sällskap Bild: YLE/Tomas Jansson the yes men

När Yes-männen efter premiären dyker upp på scenen i Berlin, har man med sig en isbjörn som också figurerat i filmen – då med Mike och Andy själva under pälsen.

- Den här gången ville vi själva visa upp oss som vanliga mänskor, som kan misslyckas och som har vardagsproblem som alla andra, berättar Andy.

- Men annars är det som förr. Vi håller ständigt på med nån form av aktivism, för den här filmen har vi material från fyra år och nyckeln är ju att få materialet att bli en historia, nu har vi ju egentligen fyra historier vi berättar, en om klimatförändringen, en om aktivism, och dessutom två personliga historier. Så jag tänker inte ens berätta hur länge det tog att klippa ihop filmen. Det tog länge. Väldigt väldigt länge.

Och hur hopplös kampen mot klimatförändringen känns, innehåller filmen också lyckliga ögonblick. När Andy&Mike är som mest desperata, hamnar de mitt i Occupy WallStreet-rörelsen, och känner plötsligt igen folkets kraft, solidariteten och protestlusten. Allt är inte förlorat. Inte ännu.

Nu börjar Elmer Bäcks äventyr

elmer bäck
Elmer Bäck elmer bäck Bild: Yle/Petter Sandelin elmer bäck

Och idag inleds Elmer Bäcks äventyr.

Klockan 13.15 finländsk tid visas filmen Eisenstein in Guanajuato för allra första gången offentligt, för media. Klockan 15 har fotografer tio minuter tid för bilder, 15.10 är det presskonferens med Elmer & Peter Greenaway och skådespelaren Luis Alberti, klockan 19.30 är det dags för röda mattan utanför Berlinale Palast vid Potsdamer Platz, och 20 går ridån upp för den festliga galaföreställningen – den officiella världsurpremiären.

Det är då Elmer ställs på samma bana som James Franco, Christian Bale, Ian McKellan, Gabriel Byrne och andra kända manliga skådespelare i kampen om silverbjörnen för ”bästa manliga skådespelare”.

Jag återkommer.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje