Hoppa till huvudinnehåll

Svar: Ett sämre Yle gör inte HBL bättre

Stora smedjan i Böle.
Stora smedjan i Böle. Bild: Patrick Holmström stora smedjan

Jens Berg fortsätter i sin ledare i HBL 5.2 den diskussion som till synes handlar om Yle och Yles uppdrag. En debatt om Yles roll i samhället, hur vi lyckas med vårt uppdrag och hur vi använder de gemensamma pengarna skulle vara viktig att föra. Men de argument som framförts under de senaste veckorna har i själva verket inte handlat så mycket om Yle, som om tidningarnas möjligheter att tjäna pengar på det digitala.

Yles nyhetsverksamhet på nätet har blivit en av måltavlorna, trots att den naturligtvis inte är orsaken till tidningarnas svårigheter.
Yles nyhetsverksamhet på nätet har blivit en av måltavlorna, trots att den naturligtvis inte är orsaken till tidningarnas svårigheter. Lika lite skulle en begränsning av den vara svaret på de kommersiella tidningarnas ekonomiska problem.

Om tidningarna bedömer att ett fritt utbud av nyheter på webben är ett hinder för utveckling är det allt skäl att först titta på grannen. I Finland kontrollerar Iltalehti och Ilta-Sanomat tillsammans över hälften av all internetbaserad nyhetskonsumtion. Också de svenskspråkiga i Finland använder i första hand de finska kvällstidningarna på nätet. På andra plats kommer Aftonbladet och Expressen.

I en klass för sig finns de globala aktörerna, där Google och Facebook redan nu står för en tredjedel av all tidsanvändning. Den överlägset största kanalen av alla i åldersgruppen 15-29 år är Youtube.

En allmän uppfattning i Europa är att mångfalden och kvaliteten bäst upprätthålls om kommersiell och public service-media fungerar sida vid sida. Därför vill också Yle att mediemångfald i vårt samhälle bevaras. Men lösningen kan knappast vara att kräva begränsningar som leder till att det gemensamt finansierade Yle stagnerar och blir sämre.

Det finns ingen entydig logisk koppling mellan smal och svag public service å ena sidan och starka kommersiella medier å den andra. Japan är ett exempel på ett land med både stark press och stark public service. I USA är public service däremot svagt, men det har inte hjälpt tidningsföretagen. Det finns också länder som begränsat public service-verksamheten på webben, men de positiva effekterna låter vänta på sig.

Det finländska samhället digitaliseras nu med fart. I dag finns det 1,7 internetuppkopplingar per person. Om några år beräknas antalet vara fyra till fem. I en sådan värld är det en närmast absurd tanke att hindra någon aktör från att använda en viss teknologi.

För Yles del blir följderna av det här resonemanget mycket enkelt. Vårt demokratiuppdrag och målet att finnas till för alla finländare kan inte uppfyllas enbart genom traditionell broadcast. Samtidigt kommer Yle garanterat att vara den som allra längst upprätthåller markbundna broadcastkanaler i det här landet.

Det mest dramatiska framtidsscenariet är inte att kvantiteten i broadcast minskar, utan att det svenskspråkiga innehållet blir ointressant, otillgängligt och irrelevant
Den här strategin har godkänts av Yles styrelse och fastställts av förvaltningsrådet. Det finns alltså redan i dag en inbyggd mekanism för att säkerställa att Yles strategi och lagstadgade uppdrag går hand i hand.

När det gäller det svenska medielandskapet målar Jens Berg upp en hotbild där en ökad satsning på webb leder till svarta hål på radio och tv.

Visst finns det många skäl att oroa sig för det svenskspråkiga mediefältet i Finland. Med begränsade resurser blir det svårare för oss alla att svara mot de behov som en allt mer splittrad publik har, både när det gäller innehåll och teknologi.
Men minuter i broadcast är en dålig mätare för den kvalitet som Berg efterlyser. Det mest dramatiska framtidsscenariet är inte att kvantiteten i broadcast minskar, utan att det svenskspråkiga innehållet blir ointressant, otillgängligt och irrelevant.
Det tomrummet uppstår snabbt om utvecklingen eller bredden i utbudet begränsas. Och det i sin tur får inte följder endast för Svenska Yle, utan för hela det svensk- och tvåspråkiga Finland.

Gunilla Ohls, strategidirektör, Yle
Marit af Björkesten, direktör, Svenska Yle

Det här svaret publicerades i HBL 11.2.2015.

Läs också

Bolaget