Hoppa till huvudinnehåll

Då Sverige blev mångkulturellt

Under 2000-talet har nationalismen ökat i Europa. Partier på den yttre högerkanten arbetar parlamentariskt, ofta för att mota den ökade rörlighet som såväl arbetsmöjligheter som ekonomiska och humanitära kriser innebär.

Sverige är ett av de länder som fortsättningsvis är förhållandevis öppet för flyktingar och invandring. Trots att åsikterna om invandringen går isär i Sverige, så har landet under många årtionden formats av idén om ett rikt, mångkulturellt samhälle.

Man tänkte att de blir moderna människor, det vill säga svenskar

Mats Wickström, som alltid fascinerats av Sverige och landets välfärdsmodell, har skrivit en idéhistorisk avhandling om Sveriges väg mot bejakandet av kulturell mångfald.

Mångkulturens början

I samband med det andra världskriget flydde många människor, bland anna ttill Sverige och efter kriget öppnade landet sina gränser då man behövde arbetskraft. Rasbiologin och idéerna om de olika folkens olikhet var stendöd som vetenskap och politiskt omöjlig.

De svenska Socialdemokraterna hade inga problem att lämna den tanken bakom sig, för att istället pendla över i en universalism. Man ville assimilera människorna som kom till Sverige, men också minoriteter som redan levde i landet; tornedalsfinnar, romer och samer, de fick gärna bli goda folkhemssossar och följa med på resan mot framtiden, berättar Wickström.

– Man tänkte att de blir moderna människor, det vill säga svenskar.

Assimilationspolitiken hängde samman med folkhemsprojektet. Varje människa skulle få arbete och förbättrade livsförhållanden.

”Man kunde inte låta Hitler vinna”

Sverige var ett land med hög arbetskraftsinvandring. Behovet av arbetskraft lockade finländare och jugoslaver på 1960-talet. Efter kriget hade landet tagit emot såväl balter på flykt undan den sovjetiska ockupationen av hemländerna och judar som flytt eller överlevt förintelsen.

Idén om det mångkulturella samhäller initierades av just ester och judar, av invandrade människor i ett svenskt politiskt sammanhang, säger Wickström.

Man började snacka om det mångkulturella samhället och alla minoriteters rätt att leva med svenskarna på förhållandevis lika villkor

Det fanns ett brinnande engagemang för att hålla estniskheten vid liv i diasporan, förskingringen. De ledande esterna var nationalister och såg detsom sin plikt att reproducera estniskhet i Sverige o andra västeuropeiska länder under en tid då hemländerna stöptes om i ryska och kommunistiska former.

Den svenska mångkulturens fader, David Schwarz, konstaterade att en assimilation inte var möjlig för judarna i Sverige,

– Man kunde inte låta Hitler vinna, assimilering skulle vara att ge nazisterna segern postumt, säger Wickström som i sin forskning undersökt bl.a. Schwarz tankar och gärningar.

Till en början lyckades man grunda några estniska skolor, men något omfattande kulturellt parallelliv var det inte frågan om. Judarna och esterna slog ihop sig med finländare och idén om mångkultur i en universalistisk anda tog fart på 1960-talet. Den kom allmän att anses gagna såväl svenskarna och minoriteterna.

– Man började snacka om det mångkulturella samhället och alla minoriteters rätt att leva med svenskarna på förhållandevis lika villkor.

Skeptiska sossar

Såväl socialdemokrater och liberaler var till en början skeptiska mot det mångkulturella projektet. Världskriget hade lärt ut att inte odla rötter, att istället se framåt och emancipera individen från nationen och rasen.

Det fanns de bland den nya generationens politiker som ändå tog budskapet till sig, och inom samhällsvetenskapen började man ge flankstöd, frångå assimileringstanken.

Den övertygelse med vilken minoriteterna förde fram sin sak övertygade främst Olof Palme och man gick in för att helt enkelt få mångkulturalismen att fungera med den svenska välfärdsidén

– I början av 1980-talet så hade många av den yngre generationen anammat tanken, trots att det fanns folk som också reagerade mot den här politiken.

Mats Wickström konstaterar att mångkulturalismen rotades i undervisningsväsendet samt i media. Tanken om rätt till sin kultur slog igenom snabbt sedan mitten av 70 talet.

– Det här gäller fortfarande och hörs i den retorik som såväl Fredrik Reinfeldt eller Stefan Lövfen för fram.

De svenska socialdemokraterna styrde landet under de flesta år som det mångkulturella samhället tog form i Sverige.

Partiet hade svårt med tanken om att minoritetsgrupper skulle reproducera sig och skapa egna institutioner. Den finlandssvenska modellen kunde socialdemokraterna inte tolerera. Allt skulle ske på svenska inom ramen för folkhemmets institutioner. Till exempel fick de finska invandrarna inte grunda egna skolor, språkundervisningen kallades hemspråk, något som fanns för att kunna tala med sina föräldrar.

En fråga om människosyn

Det centrala för mångkultur är nog det normativa i begreppet, bejakandet av mångfald, anser Wickström, att det är önskvärt att samhället är pluralistiskt vad gäller etnicitet, kultur och religion.

Tanken är att ett sådant samhälle är mer berikande, att det gagnar alla. Det att flera kulturer kan leva sida vid sida leder till utveckling, och sen är det också en mänskovärdighetsfråga.

– Minoriteternas annorlundahet kommer att erkännas som en väsentlig del av helheten. Som individer kommer de att ses som likvärdiga med majoritetsgruppens medlemmar. De kan känna att de respekteras även som minoritetsmedlemmar.

Mats Wickström konstaterar att mångkulturalismen klart innehåller en stark moralisk aspekt. Genom mångkulturalismen vill man bemöta den andre i sin annanhet och inte påtvinga den andre sin kultur, sin grupps etniska identitet.

Svensk självbild

Den svenska självbilden har alltid innehållit ett visst mått av nationalism, trots att man efter andra världskriget övergav det klassiska flaggviftande säger Wickström, och samtidigt har man velat visa att man kan skapa ett lite bättre, lite moderna samhälle.

– Jag tror att den efterkrigstida invandringen visade åt svenskarna att vi klarar av det här också, invandring, samtidigt som vi upprätthåller en av världens bästa välfärdsstater.

Idén om att erkänna olikhet har överskridit fixeringen vid olikhet, vilket är lite paradoxal

Det här har gjort svenska politiker stolta och höjt ribban för vad svenskarna uppfattar sig kunna göra och klara av.

Det här är ett arv som fortfarande hörs i svensk politik, där svensken uppmanas öppna sitt hjärta. Men Sverige idag är ett också paradoxalt land.

– Segregationen ökar och medan man säger att folk har rätt att bevara sin kultur får de svårt att få jobb om de inte kan språket.

Motstridigheter idag

Det mångkulturella projektet bär också något praktiskt motstridigt inom sig, funderar Wickström. Dagens unga svenskar bryr sig kanske inte så mycket om klasskamraternas härkomst. Alla är svenskar, något som ändå uttrycker att idén om parallell kulturell samexistens i viss mån övergått i en lyckad assimilering.

För många är frågan om svenskhet inte en fråga om ursprung och svenskhet har blivit en öppen kategori.

– Idén om att erkänna olikhet har överskridit fixeringen vid olikhet, vilket är lite paradoxalt.

I den svenska debatten har det faktum att idén om det mångkulturella samhället var resultatet av invandrarnas egna handlingar varit något som lite osynliggjorts. Det här var betydelsefullt och är viktigt att minnas också idag säger Mats Wickström.

Mats Wickström disputerade i januari med avhandlingen: The Multicultural Moment: The History of the Idea and Politics of Multiculturalism in Sweden in Comparative, Transnational and Biographical Context, 1964-1975.

  • Donald Trump används i valkampanj i Albanien

    Oppositionsledaren för fram bild på sig själv med Trump.

    Natolandet Albanien går till parlamentsval på söndag för att besluta vem som ska försöka få till stånd förhandlingar med EU om albanskt EU-medlemskap. Ett av vapnen i kampanjen är USA:s omstridda president Donald Trump.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje