Hoppa till huvudinnehåll

Lotta Petronellas nyanser av grått

För några år sedan skildrade filmskaparen Lotta Petronella tre kvinnoöden i den yttersta skärgården. Nu är hon tillbaka i samma miljö – men med en annan berättelse. ”Hem. Någonstans.” är en hyllning till den gråa vardag som rymmer meningen med allt.

Det finns några saker som det kan vara bra att veta när man bänkar sig framför ”Hem. Någonstans.” Man skall inte förvänta sig ”Skärikvinnor II”. Man skall inte förvänta sig en skärgårdsfilm i traditionell bemärkelse. Man skall inte förvänta sig en traditionell dokumentär. Punkt.

Istället skall man dra ett djupt andetag och öppna sitt sinne. Öppna det inför mötet med tre män som mot bakgrunden av karga landskap reflekterar över livet och tillvaron. Allt medan de ägnar sig åt vardagliga sysslor. Eller nej, att säga att de gör något överhuvudtaget mot bakgrunden av den miljö där de befinner sig är egentligen helt fel. Här finns ingen bakgrund, här är allt ett. Naturen och människan.

En liten film om det stora

Havet, arbetet, rutinerna, livet, döden. Det är några av de element som ingår i dokumentären som regissören själv beskriver som ”en film om Gud”. Inte i den bemärkelsen att det handlar om trosfrågor – utan i bemärkelsen ”det stora”. Detta "något" som vi omgärdas av. För som Lotta konstaterar befinner vi människor oss precis mitt emellan himmel och jord.

- Jag började egentligen göra en helt annan film. Jag hade tänkt bygga på de urtida yrken man kan finna i Bibeln – yrken som delvis är på väg att försvinna. Jag ville skildra fiskaren, snickaren osv. Men sedan började det kännas ganska pretentiöst och patetiskt och bilden ändrade. Det var producenten Leila Lyytikäinen som fick syn på något nytt i det material jag hade och sedan började vi arbeta fram ett koncept, Leila, klipparen Annukka Lilja och jag.

En vagabond söker sitt hem

Trots att Lotta Petronella nu för andra gången återvänder till klipporna och det öppna havet har hon aldrig själv bott i skärgården - annat än som sommargäst. Hon kommer ursprungligen från Åbo, men landade tidigt i London där hon studerade konst. Ett intresse som efterhand alltmer försköts i riktning mot filmen. Steget från att jobba med visuella installationer till att göra renodlad film är enligt henne långt. Men samtidigt har det fallit sig naturligt.

I vuxen ålder har Lotta Petronella delat sin tid mellan flera olika länder. Just nu har hon en adress i Finland, men tillbringar en stor del av tiden i Dublin där nästa projekt är under inspelning. När det gäller "Hem. Någonstans" så klipptes den i New York. Det handlar om många kontrastrika miljöombyten, med andra ord.

- Jag var nog inte mer än fem år gammal när jag visste att jag ville "bort", säger regissören som denna gång skildrar vårt behov av att hitta hem. Till ett hem som inte nödvändigtvis utgör en konkret yttre plats - utan mer en inre hemvist.

Långsamhetens lov

Arbetsprocessen har varit lång. Filmat har Lotta gjort under flera år, klippt under många månader. Och ju längre vi talar med varandra, desto tydligare blir det att saker måste få ta tid. Vare sig det gäller att göra en film eller att tala om densamma. Det som börjar som abstraktioner och ett famlande efter meningar som flyter omkring i luften får plötsligt konturer – blir tydligt.

Jag som under min första vandring genom filmen flera gånger undrade varför det inte är tydligt vem dessa män är, vilken man som gör vad och i vilken skärgård de befinner sig inser att det faktiskt finns en poäng i att jag inte får veta det. Om jag satt inne med svaren på vem, var och varför är det fullt möjligt att mitt fokus förskjutits från innebörden i det som sägs och görs.

Effekten är lite densamma som att försöka beskriva en film av Terrence Mallick. Poängen med "Tree of Life" är inte att nödvändigtvis att förmå förklara det man ser, utan att våga ge sig hän och se det som händer inom en.

Och plötsligt förstår jag mycket bättre vad Lotta Petronella menar när hon förklarar sin fascination för den gråa färgen.

Visuellt består "Hem. Någonstans" till stora delar av is, vatten och dimma. Vilket sist och slutligen är helt logiskt. Dimman är hemlighetsfull och fantasieggande. Vatten är något vi till stora delar består av. Och isen - den bär på ett inre tryck som påminner om det tryck våra kroppar hela tiden utsätts för.

Det är således uppenbart att naturen och människan har allt gemensamt - nästan lika uppenbart som det är att vi känner oss alltmer förvirrade och borttappade. För att vi så sällan stannar upp, så ofta missar skönheten i det monotona och nästan aldrig vågar gå in i en känsla istället för att kretsa runt den.

Låter det svårt? Har jag fått dokumentären att framstå som utmanande att se och tolkningarna som svåra att göra? I sådana fall har jag misslyckats och då blir det extra viktigt att Du tittar på Lotta Petronellas korta presentation av de inledande minuterna till "Hem. Någonstans." För som bekant är det inledningen som förser en med nycklarna till den film man skall se.

Från USA till Korpo

Lotta Petronellas "Hem - någonstans" visades i samband med DocPoint-festivalen i Helsingfors och var en av de tre filmer (av sammanlagt 165) som den amerikanske kritikern John Anderson utsåg till sina favoriter. Såhär avslutar han sin långa och minst sagt lyriska analys:

The sea and sky are Petronella’s indispensable confederates, but so are Lau Nau and Micke Nyström. Nau’s music suggest the mournful cry of the drifting human soul; Nyström’s sound design is an intoxicant. Together they elevate the entire experience of Home. Somewhere. and provide invaluable assistance to Petronella in achieving her goal: Elevating the anonymous and unsung, and ennobling their search for meaning. Documentaries seldom attempt anything so simple, or hope to achieve so much.

Bara ett par veckor efter det att filmentusiaster och proffskritiker haft möjlighet att se filmen åkte Lotta Petronella till Korpo för att visa den för en helt annan publik. En publik som kanske inte drar filmiska paralleller och analyserar symbolnivåerna, men som känner den miljö som skildras och som därför har en annan form av förståelse för det de ser.

Och det är väl det som är det poängen. Att varje betraktare speglar verket mot sin egen erfarenhet - får en egen upplevelse.

Och avslutningsvis... männen i filmen heter Mats Bergman, Ulf Bergman och Johan Simberg. Och ja, Lotta Petronella heter faktiskt Lotta Petronella. Det är det namn som står i hennes pass, det namn som är hennes eget. Självständigt - utan någon annans efternamn.

Också det en form av ett "hem". Ett hem där man känner sig hemma - och inte som en besökare.

"Hem. Någonstans." visas på Yle Fem kl. 22.00 den 12.2.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje