Hoppa till huvudinnehåll

Vår vän Ole

Ole Holmberg.
Ole Holmberg. Bild: Yle / Seppo Sarkkinen ole holmberg

In memoriam. Ole Holmberg har avlidit oförskämt tidigt, som han säkert själv skulle ha uttryckt det. Korridorerna på kultur- och musikredaktionerna har blivit en hel del tristare. Oles kolleger minns honom.

Ole tyckte om det mesta, utom dålig mat, svagt kaffe och stöddiga mänskor, men det var tre ämnen han allra helst och mest talade om - musik, motorcyklar och sin familj.

Jag kände ett sting av avund varje gång han avgav rapport från gårdagskvällens konsert. Han var lika entusiastisk varje gång, varje konsert var toppen, också de jag själv tyckte att var sådär. Och han gick ofta på konserter.

Mer än på konserter gick jag på lunch med Ole. Då skulle man inte ha bråttom. Inte bara för att han glömde att äta medan han pratade om musik, motorcyklar och sin familj, utan för att det tog väldigt länge att ens komma fram till matsalen. Ole stannade och talade med varje mänska som kom emot. Alla var hans vänner.

Hur Ole alltid lyckades vara så glad fattar jag inte. Jag menar, mannen hade krämpor för tio personer. Men det var han ointresserad av att orera om.

Jag är glad att Ole nu har sluppit sina krämpor, men jag saknar honom i mitt liv.

Jag hoppas, Ole, att det finns elharpor i himlen.

- Staffan von Martens, kulturproducent

Och när man kom in i ditt arbetsrum Ole - det var som att komma till ett musikens Mecka med en ciceron som brann för och kände till varendaste skiva i det fullständigt proppfulla rummet.

Till och med uppe mot taket hade du dina skivor. För att inte tala om alla minnen som du delade med dig av om alla musiker du hade träffat och intervjuat.

Tack Ole för alla dina finurliga historier, för din kunnighet och din enorma iver!

Saknar dig.

- Mi Wegelius, kulturredaktör

Ole kunde komma på de mest överraskande och roliga kommentarer i de mest uppgivna och mörka stunder.

- Kjell Ekholm, musikredaktör

Ole var exceptionellt lätt att närma sig och vänlig mot alla han mötte. Han fick oss att känna att det inte är bara ett jobb vi gör, utan vi har ett viktigt och intressant uppdrag.

- Anna Dönsberg, kulturredaktör

Ole berättade en gång för mig om hur den pakistanske musikern Nusrat Fateh Ali Khan hade skojat med honom och strängt insisterat på att Ole skulle säga "Allah" med en bråddjup röst.

I sitt rum demonstrerade Ole hur han hade försökt och försökt, jag minns hur han tog i och väste "Allaaaah", tills musikerna brast ut i skratt och bjöd Ole på mat.

Ole hade träffat alla och hade en bra story att erbjuda om typ varje möte. Han var jäkligt kul att umgås med. I hans lilla rum fanns en hel värld; musik, böcker om musik, prylar kring musik.

Och gemensamt för alla skivor och grejer var att de inte längre bara var föremål. De var en del av Oles universum, som utgjordes av vänskap, bra storyn, ett skönt groove och kärlek till att finnas till och dela allt det där med andra människor.

För visst är väl en viktig det av livet att glädjas med varandra?

Jag är oerhört tacksam och glad över att ha känt Ole och saknar honom.

- Basse Bergholm, webbredaktör

När en så levande människa som Ole dör är det svårt att riktigt tro på att vi aldrig mera ska få höra hans glada röst i korridoren.

- Janina Jansson, dramaturg

I slutet av 90talet och början av 2000talet gjorde jag och Stan Saanila på Radio X3M det kultförklarade programmet Johannes 1:1 eller I begynnelsen fanns Ordet. Programmet byggde på ett ord i taget och allt vi gjorde live på två timmar varje söndag hade med ordet att göra.

När vi hade bestämt ordet gick jag alltid till Oles rum och frågade honom om lämplig musik som hade med ordet i fråga att göra. Jisses vilka föreläsningar jag fick. Och jisses vilken musik jag fick. Och en gång till jisses vad jag fick lära mig om den svenska musiken.

Ole, du var min bästa musiklärare genom tiderna. Alla kategorier.

Jag kommer aldrig att glömma ögonblicken när du drog fram en skiva. Bokstavligen. Du hade nämligen den konstiga vanan att stapla cd-skivorna ovanom varandra. Vågrätta. Och ibland fanns en skiva lägst ner i en hög av 40 plastfodral. Du drog ut skivan med en distinkt knyck men jag var varje gång livrädd att hela högen skulle rasa på mig.

Här nedan en av de låtar (och band) som du lärde mig. Temat var vägg. Och låten är den bästa som någonsin har skrivits om Berlinmuren.

- Peter Lüttge, producent för kulturwebben

När jag minns min gamle vän och kollega Ole är det främst två saker jag kommer att tänka på – hans glädje, värme, mänsklighet, kärlek, generositet, musik och dansk örtabrygd. Okej, det blev kanske litet fler än två saker, men matematiken är inte så viktig i det här fallet.

Jag minns väl när jag för över 20 år sedan fick göra mina första musikprogram och hur osjälviskt Ole från första stund hjälpte mig med allt. Och hur himla mycket jag under årens lopp lärt mig om musik av honom.

Han blev något av en mentor för mig. Ole Holmberg var de facto en av mina absoluta favoriter när jag som ung lyssnade på radions musikprogram och småningom började drömma om att kanske en dag själv få göra musikprogram i radio.

På så sätt är Ole en av orsakerna till att jag i dag jobbar med det jag gör.

Ett annat varmt minne härstammar från Roskildefestivalen, en festival som är starkt förknippad med Ole. En kväll under tidigt 1990-tal nyttjade vi trakteringen i Hall 5 på festivalens pressområde och lät en viss dansk örtabrygd lena våra strupar medan vi med stor iver diskuterade musik och annat väsentligt.

Vi - det var Ole, Calle Lindholm och undertecknad. Mitt i allt insåg vi att vi bör starta föreningen Gammeldanskens vänner i Finland. Vilket vi gjorde där och då.

Och när vi väl kommit hem hade vi ett reguljärt konstituerande möte hemma hos mig (jag har ännu mötesprotokollet sparat) där Calle utsågs till skrattmästare (obs! ej skattmästare), jag till sekreterare (förmodligen för att jag var den enda som då längre var i skrivskick) och så blev Ole enhälligt vald till ordförande på livstid.

Vi var alla mycket nöjda med det valet.

Jag har varje dag sedan Oles bortgång hällt upp en adekvat dos GD, höjt mitt glas till skyarna och sänt en varm hälsning till Ole. Putell, broder. Och tack för allt.

- Dan Eskil Jansson, musikredaktör

Det var när jag började göra inslag för Radio X3M i slutet av 1990-talet som jag först kom i kontakt med Ole. Och jag minns särskilt att han hade ett signerat fotografi av Gil Scott-Heron hängande på väggen i sitt rum

Så när jag säger att det var en gemensam passion för musik – och vinylskivor, som det kom att visa sig – som förde oss samman är det förstås sant.

Visst var det mestadels musik vi pratade om när vi träffades för långa sessioner på hans rum då han med kännspak översvallande entusiasm berättade om ett nytt skivfynd eller nån lysande spelning han sett kvällen innan. Eller i Roskilde år… ja, nästan vilket år som helst som festivalen har ordnats.

Men även om musiken var den självklara gemensamma grunden för vår vänskap skulle jag missa någonting väldigt väsentligt om jag inte, med risk för att upprepa vad andra kolleger redan har sagt, också lyfte fram det mest unika i Oles personlighet: Ole ägde en lika förbluffande som sällsynt egenskap att alltid vara glad och vänlig mot alla.

Genuint och utan inställsamhet.

Jag önskar jag verkligen hade ringt och hört av mig, frågat hur du mår, som jag några gånger tänkte här mot slutet. Nu kommer jag att sakna dig desto mer.

Ole, hoppas du får fortsätta digga musik där du är nu.

- Ralle Sandell, musikredaktör

Läs också
Ole Holmberg var Rundradions musikentusiast

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje