Hoppa till huvudinnehåll

Pia Abrahamsson: Vad gör moster i spegeln?

Ansiktsbild på Pia Abrahamsson när hon dricker kaffe.
Pia Abrahamsson funderar på livet Ansiktsbild på Pia Abrahamsson när hon dricker kaffe. Bild: YLE/Hedda Jakobsson pia med flera

Då jag, lätt överviktig och försjunken i djupa tankar, tar mig upp för trapporna till övre våningen på Yle Västnylands redaktion överrumplas jag av en stor spegel. Utan någon förvarning ser jag en tant komma emot mig. En tant som påminner väldigt mycket om min moster.

Samma tant möter mig i spegeln då jag mitt i en inspirerande diskussion med mina femton år yngre kolleger går på toa. Missförstå mig inte. Jag är inte alls obekväm med min ålder, tvärtom! Just nu vill jag leva, för att citera Tomas Ledin. Men situationen väcker tankar hos mig om det här med hur man uppfattar sig själv. Och hur man tror att andra uppfattar en. Hur skapar man sin jagbild och hur förändras den? Är det åldern som inverkar eller en förändrad livssituation? Och kan det medvetna jaget till och med vara ett hinder för verklig närvaro?

Omgivningen som spegel

Jag tror jag var tolv då jag gick förbi en lekplats och en liten flicka ropade "kan tant komma och ge fart". Hon satt i gungan och väntade. Det var första gången jag kommer ihåg som jag såg på mig själv s.a.s. utifrån och blev medveten om att ett betraktande öga kanhända ser något annat än jag själv.

Det här är ju vardag. Både verkliga människor och reklamens och filmens idealbilder skapar roller för hurdan man är, eller borde vara. Sociala medier är en obönhörlig arena för bedömningar av självet. Duger mitt utseende och är jag tillräckligt smart och slagfärdig? Är mina foton snygga? Mina aktiviteter häftiga? Hur uppfattar andra mig?

Vem är jag? Är jag den som mina föräldrar såg eller hoppades på att jag är? Är jag den som lärarna och cheferna bedömer? Har jag rätt utstålning? Räcker jag till? Är jag tillräckligt intelligent, flitig, intressant och attraktiv?

Sociala roller är också ett sätt att definiera sig. Jag är yrkesarbetande/ hemmaförälder/ arbetslös/ studerande/ pensionär.. Ung, vuxen, medelålders, gammal? Finlandssvensk, invandrare, rom, adopterad. Med rollen följer omgivningens förväntningar och kanske en uppfattning om mig själv. Också politiska eller religiösa tillhörigheter är ett sätt att skapa och visa sin identitet, såsom sexualiteten och civilståndet. Är jag en annan som frånskild än jag var som gift? Definierar och tolkar omvärlden mig annorlunda? Beter jag mig och tänker jag annorlunda om rollen ändras?

"Att gräva sig själv i napan"

Det var ett nedsättande omdöme om den våg av olika terapeutiska strömmar som spred sig under de sista decennierna av nittonhundratalet. Woody Allen sökte sig själv i terapeutens soffa, människor gick sönder i sensitivity training eller hittade sitt primalskrik och bortträngda smärta. Många människor värjde sig mot andras behov att söka sig djupt in i sig själv med hjälp av terapi. I dag är det väl mera accepterat att människor söker hjälp i att hitta sig själva. Ofta är det ju frågan om att hitta ett sårat jag och orsaker till att man inte blivit sedd och bekräftad.
Men fortfarande är det ju ett sätt att definiera sig via omgivningens speglingar. Jag funderar hur det är möjligt att nå en jagkänsla utan att spegla sig mot andra..

Hittar jag Zen?

"Genom att glömma sig själv så hittar man sig själv" säger den helige Franciskus och barmhärtighet och ett arbete för andras väl kan säkert vara en väg till frid i själen. Jag tänker också på olika slag av medveten närvaro och stillhet. Mindfullness, yoga, meditation och bön kan alla hjälpa till att skala av lagren av förhandsuppfattningar, förväntningar, borden och måsten och oändliga tolkningar och tankar. Hittar jag det sanna jaget i tankens stillhet?

Eller finns friheten i kroppens ansträngning? I den flow som uppstår då löpandets jämna lunk skapar alfavågor i hjärnan eller då man övar en rörelse till perfektion. Någon orsak måste det finnas till att allt flera springer maraton. Antar jag.

Tillbaka till moster

Så jag står alltså framför spegeln och blir medveten om hur jag eventuellt uppfattas av andra. Såsom jag uppfattade moster då i tiden.. Men samtidigt står den unga ivriga programledaren i mig där bredvid och svämmar över av tankar och planer. Vilkendera är jag, eller är jag kanske båda?

Gamla vänner och släktingar har sett mig under lång tid och de kanske ser mig på ett annat sätt än de jag nyligen lärt känna. Jag ser också andra i olika perspektiv. Och min uppfattning om mig själv är en annan nu än för tio, tjugo år sen. Men ändå är jag väl densamma längst inne fast åren och livet formar och bearbetar mig? Det hoppas jag kanske.

gästerna pekar på varandra och sig själva
Georg Liljestrand och Märta Salokoski gästerna pekar på varandra och sig själva Bild: Yle/Pia Abrahamsson märta salokoski och georg liljestrand

Vad väcker de här funderingarna hos dig som läser? Tror du det finns ett jag som är bestående? Personligheten, essensen av självet, det som leder till de olika val i livet som formar personen. Finns alla våra åldrar och roller kvar inom oss och syns dom i spegeln?

Vi diskuterade det här med jaguppfattning med Georg Liljestrand, mental tränare, och Märta Salokoski som skrivit en bok om äventyret att bli gammal.

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa