Hoppa till huvudinnehåll

Anteckningar från ett källarhål

På gig i krogens källare.
På gig i krogens källare. Bild: Sebastian Bergholm/Yle mirel wagner

Ibland får man vara med om ovanliga saker. Kvarterskrogen i Åbo-stadsdelen Port Arthur är vanligtvis ett vattenhål för traktens törstiga och jag var lite förvånad över att man bokat en av landets bästa artister, Mirel Wagner, för en spelning under en fredag kväll.

Kvällen kan indelas i tre faser; stökig bluesrock innan spelningen, Wagners lågmälda, minimalistiska och förtrollande konsert och karaokepartyt som körde igång bara minuten efter att Wagner gått ut ur rummet, in genom dörren till bakrummet. Krogen ändrade karaktär åtminstone tre gånger under kvällen.

Det är slitande att vara människa

Att Wagner utmanar det finländska fredagsstöket är ändå inte så konstigt som jag först tänker mig. Hon drar en ung och musikmedveten publik som brukar hålla till på andra krogar. Hon uppmärksammades hyfsat stort då hon gav ut albumet When the cellar children see the light of day på legendariska skivbolaget Sub Pop – navet i grungevågen med band som Nirvana och Tad i sin katalog.

Wagner passar bra i det här sammanhanget då hennes musik uttrycker såväl mänskligt slitage, drömmar om död och smärta – men också ömhet och ljus.

De snabba verklighetsskiftningarna som jag upplevde på krogen finns också i musiken, som i just sin drömskhet inte är bunden av en lineär tid.

Sånger om död och pina låter sällan vackrare än såhär.
Sånger om död och pina låter sällan vackrare än såhär. Bild: Sebastian Bergholm/Yle mirel wagner

Hittade amerikanska folkmusik på biblioteket

Wagners musik har sina rötter i den amerikanska folkmusiken. Den musiken har hon hittat på bibliotek. Då hon växte upp lyssnade hon på Spice Girls.

Texterna handlar ofta om smärtsamma relationer, om mörk och kuslig passion, om flickan och kvinnan. Det är enkelt att fastna vid det mörka, kroppsliga, groteska, drömska och bildliga i hennes musik.

Med fantasi, gitarr och röst bygger hon upp en hel värld där skuggorna från de höga träden faller ner över människorna. Men det finns något varmt i rösten och också i Wagners sätt att vara på scen. Hennes blick är klar och vänlig, men då hon sjunger är ögonen slutna.

Också om jag skulle vilja säga att hon sjunger med medkänsla så fastnar jag för att hon beskriver den vackra och kärleksfulla ”Goodnight” som sin egen favoritlåt. Där skiner de klara stjärnorna ner över den älskade.

Alla såg då alla satt på golvet.
Alla såg då alla satt på golvet. Bild: Sebastian Bergholm/Yle mirel wagner

På golvet

Mirel Wagner har full kontroll på sitt uttryck. Hon skriver en mycket personlig musik och uppträder i en vacker dress. Låtarna är enkla till strukturen, men ändå bråddjupa. Eftersom baren är full och Wagner sitter på en stol sätter sig hela publiken ner på det kalla golvet för att alla skall kunna se. Det känns som ur en film där man går på universitetskrog. Folk lyssnar andäktigt, någon flätar sin väns hår. I bakre delen av rummet höjer fyllan volymen på pratet.

Inledningslåten ”1 2 3 4” har en ackordgång som får mig att tänka på just Nirvana och att minnas att den stökiga grungen också bygger på den amerikanska folkmusiken. Wagners låtar, till exempel ”What love looks like” påminner mig också ibland om Hope Sandoval i Mazzy Star; det här utan att en enda gång tänka mig att Wagner skulle låta som någon annan än sig själv.

På golvet sitter jag på mina fötter. De domnar så att jag inte kan stiga upp, med risk för att falla ner igen. Skulle man falla så lyfter ändå vacker musik av det här slaget upp en igen.

Mirel Wagner är ute och spelar i Finalnd och utomlands under vårvintern.

Läs också