Hoppa till huvudinnehåll

Berlinale 10: Och vinnaren är................ Dags för priser och Berlinnyheter

Tom Courtenay och Charlotte Rampling i "45"
Tom Courtenay och Charlotte Rampling i "45" Tom Courtenay och Charlotte Rampling i "45" Bild: Agatha A. Nitecka © 45 Years Film Ltd berlinale 2015

Idag delas filmfestivalens priser ut. En av de stora favoriterna kommer från Iran, men här brukar prisjuryn alltid kunna överraska. Samtidigt kan festivalen leende tala om publikrekord – och staden Berlin om ett länge efterlängtat budgetöverskott.

Lördagen är dagen när festivalen håller andan litet, och pustar ut. Inga fler premiärer, inte en enda presskonferens om nya filmer, inget spring mellan pressvisningar och intervjuer. Också den bärbara datorn har lugnat sig, den som i tio dagar har uppträtt som en 90-talets Tamagotschi-leksak som gråter och skriker och bråkar om man inte föder den med ytterligare 3.000 tecken text.

Istället spekuleras det förstås inför kvällens prisutdelning.

Ifall det var kritiker som delade ut priser skulle kampen stå mellan den iranska Jafar Panahis vardagsrealistiska lågbudgetfilm ”Taxi” (se Berlinale 2) eller filmen ”45” (med framför allt Charlotte Rampling) där ett par som ska fira sina 45 gemensamma år tvingas ifrågasätta sin relation när mannens ungdomskärlek hittas död i Alperna. Hemmafavoriten är tyska Victoria, som för mig hör till kategorin "bästa överraskningar". Den ska jag ännu återkomma till.

Jafar Panahis systerdotter i filmen Taxi. Foto: Berlinale.
Jafar Panahis systerdotter i filmen Taxi. Jafar Panahis systerdotter i filmen Taxi. Foto: Berlinale. Bild: Berlinale. berlinale 2015

Peter Greenaways (och Elmer Bäcks) Eisenstein in Guanajuato hör inte till kritikerfavoriterna – den har totalt delat kåren i två. 65 procent ger höga betyg, 35 procent tycker filmen är usel. Men nu är det ju inte kritiker som bestämmer.

I Berlin består prisjuryn av folk från filmbranschen, som skådisen Audrey Tautou eller juryordföranden regissören Darren Aronofsky (Black Swan). Det gör valen mer oförutsägbara, och lokala festivalveteraner skämtar om hur det är mer regel än undantag att Berlinalejuryn överraskar alla. Exempelvis i fjol fick fjolårets stora filmhändelse Boyhood (som fick sin urpremiär här) b-priset, för bästa regi, medan a-priset för bästa film gick till något som ingen längre kommer ihåg.

En nordisk framgång kan redan nu bokföras; svenska Beata Gårdelers ungdomsfilm ”Flocken”, en berättelse om konsekvenserna av en våldtäkt, belönades igår med Kristallbjörnen för ungdomssektionens bästa långfilm.

Fredagsvemod

För mig brukar den tredje sista festivaldagen (fredagen i Berlin) vara dagen för en slags mental baksmälla.

Det handlar inte bara om nio dagar för mycket kaffe (inte för mycket vin, det skulle varken min kropp eller mitt huvud längre orka med) och för litet sömn. Mera än det handlar det om att allt nu börjar vara över – alltid när det är festival fylls jag i det skedet av vemod och en slags angstig insikt att det finns så mycket som jag missat. Denna ”varför gick jag på det och inte på det”-känsla, ”varför skrev jag om det och inte det”. Hur mycket jag än hunnit med börjar jag sakna allt jag inte hunnit med..

Det är alltid något av festivaljournalistens dilemma; ska man skriva mycket om litet, eller litet om mycket? Ska man ge uppmärksamhet åt Nicole Kidmans film för att läsaren självklart kan relatera till henne och eftersom den filmen säkert kommer till Finland förr eller senare, eller ska man gå på en film från Libanon som ingen kan relatera till och som aldrig kommer att visas i Finland – för att den kanske kan berätta något helt nytt?

Återkommande misstag

Det är ju fascinerande med festivaler.

Varje år lovar jag att vara snäll med mig själv, inte trycka in för mycket i dagsprogrammet, tillåta mig att smälta det jag har sett eller kanske ta en promenad och återuppleva gamla Berlinminnen, kanske hinna på en utställning – som den om tysk 70-talsterrorism som nu är så omtalad.

Kanske är det bara jag, men varje år är jag ändå tillbaka i gamla fotspår. För många filmer, för många presskonferenser, för många artiklar som jag känner att jag bara måste skriva. Det bara blir så. När det är festival låter jag mig sugas in i ett flöde, nej inte flöde, en ström, en fors, jag låter mig bara slitas in i en fors av händelser.

Och mot slutet av varje festival börjar jag fundera på allt jag missat.

Det är det svåra. Inte bara att ”inte göra för mycket” men också att ”acceptera förluster”. När festivalprogrammet bjuder på ett dussin filmer som du gärna vill se varje dag + presskonferenser med tiotals regissörer/skådespelare du gärna skulle träffa + tiotals diskussioner och föredrag som verkar extremt intressanta. Då blir man tvungen att välja bort – och det är alltid lika svårt för mig.

Möjlig gallupfråga nummer två

I går råkade jag ut för ett problem som också kunde vara en gallupfråga, vid sidan av den där ”hur ska man välja”-frågan.

Såsom Europa, och världen, ser ut idag; om du sätter dig i en biosalong, det är fem minuter tills filmen ska börja, personen bredvid dig stiger upp och ber dig reservera stolen medan han/hon går på toaletten, minuterna går, filmen börjar, personens väska och ytterrock ligger sådär slarvigt i biofåtöljen, fem minuter går, tio minuter går, filmen är i full gång men personen återänder inte från toaletten.

Vad ska man göra?

När just det hände mig igår kunde min hjärna inte låta bli att bolla med bombalternativet, och fast min kropp i övrigt vägrade ta det på allvar så var jag under lång tider inte så koncentrerad på filmen – den japanska tävlingsfilmen Chauke’s Journey som visade sig vara så dålig att jag valde att lämna salongen halvvägs in i filmen när metatemat ”tillvarons manusförfattare reser till jorden för att ingripa i händelserna förlopp” plötsligt förvandlas till närapå en splatterfilm.

Inte en dag utan Elmer

Det har varit mycket Elmer Bäck i år. Och just när jag tror att han är slutbehandlad för den här gången, står han igen framför mig.

Sent en fredag kväll viker jag in till den biobar där en radiostation varje kväll gör liveintervjuer med intressanta festivalgäster, och då stiger helt oväntat Elmer och hans kollega från Greenaway-filmen upp på scenen för att bli intervjuade.

Luis Alberti och Elmer Bäck intervjuas live i tysk radio.
Luis Alberti och Elmer Bäck intervjuas live i tysk radio. Luis Alberti och Elmer Bäck intervjuas live i tysk radio. Bild: Yle/Tomas Jansson berlinale 2015

Elmer får bland annat ännu en gång svara på vad den grundläggande idén med filmen är, och han svarar ännu en gång lika flytande – för är det något han nu har bevisat är att han klarar av mediauppståndelsen, han klarar av att vara sitt samtidigt charmiga och uppriktiga och analytiska jag utan någon som helst krydda av påklistrad tillgjordhet.

- Jag tycker filmen handlar om att få kontakt med dej själv och med din kropp, hur man förmänskligas av kontakten med död och den egna sexualiteten. Innan det som händer i Mexiko hade Eisenstein haft en djup relation till sitt eget intellekt men inte till andra sidor av sitt jag, berättar han.

Och för den som inte ännu vet vad filmen handlar om, läs Berlinale 9.

Goda nyheter för Berlin

Ännu några ord om staden Berlin, som tillsvidare fått en undanskymd roll i mina kolumner. Den alltid så fattiga och överskuldsatta staden har nämligen nyligen serverat en ovanlig god nyhet.

Nej, det har inte med det kommande nya flygfältet att göra, skandalbygget som borde ha öppnats för flera år sedan, eller om diskussionen kring Berlins eventuella OS-värdskap 2024. Istället har det med pengar att göra. För första gången på länge verkar staden kunna bokföra ett budgetöverskott. Hundratals miljoner skulder ska nu betalas bort – det betyder inte på långt när att staden skulle bli skuldfri, men så här litet skulder har man inte haft på nästa tio år.

Också ett litet steg framåt är en god nyhet, åtminstone om det handlar om staden Berlins ekonomi.

Dessutom växer staden, i fjol med över 40.000 personer av vilka 80 procent var utlänningar. Idag är Berlins invånarantal 3,6 miljoner och hela 600.000 av dem har utländskt medborgarskap. Inte undra på att man på vissa håll hör mera engelska och spanska än tyska.

Men nu väller vårvinterluft över Berlin. Solen skiner från klarblå himmel, festivalstartens iskalla vind har flyttat bort. Redan 8.30 på morgonen har jag köat för tre söndagsbiobiljetter, men idag ska jag hålla mig borta från biosalongerna. I väntan på prisutdelningen är det Berliner Luft – och sol – som gäller.

Bis bald.

Läs också