Hoppa till huvudinnehåll

Berlinale 11: ”Kärleksbrev till filmen” tog hem huvudpriset

Guldbjörnvinnare i Berlin; Jafar Panahi som taxichaufför i sin egen film om Iran.
Guldbjörnvinnare i Berlin; Jafar Panahi som taxichaufför i sin egen film om Iran. Guldbjörnvinnare i Berlin; Jafar Panahi som taxichaufför i sin egen film om Iran. Bild: Berlinale. berlinale 2015

Kritikerna är överens; den 65e upplagan av filmfestivalen Berlinale avslutades på bästa möjliga sätt – med att tilldela den iranska regissören Jafar Panahi den prestigefyllda gyllene björnen. När hans knappt tonåriga syskonbarn Hanna Saeidi gråtfylld tog emot priset, kände alla att den rätta filmen och de rätta konstnärerna vann.

Veteranregissörer som Malick, Herzog och Greenaway fick resa hem utan ett enda pris. Det var istället Latinamerika som vid sidan av Iran stal huvudrollen – och de brittiska veteranskådespelarna Charlotte Rampling och Tom Courtenay som tog hem skådissilverbjörnarna för sina rollprestationer i filmen ”45 years”.

Charlotte och Sir Tom med sina silverbjörnar.
Charlotte och Sir Tom med sina silverbjörnar. Charlotte och Sir Tom med sina silverbjörnar. Bild: EPA/JOERG CARSTENSE berlinale 2015

När de två någon timme senare oväntat dök upp på en biobar för att bli radiointervjuade inför livepublik, visade Berlin än en gång upp sin bästa sida; här är det också för den ”vanliga publiken” faktiskt möjligt att komma riktigt nära de stora stjärnorna.

”Jag MÅSTE fortsätta göra film”

Iran först.

Jafar Panahi dömdes 2010 till arbets- och utreseförbud, men har ändå varit återkommande (men frånvarande) gäst på festivalen – tidigare har han fått äran att vara juryordförande men fanns på plats bara symboliskt via en tom regissörsstol med namnskylten ”Panahi” som arrangörerna lyfte fram så ofta som möjligt.

I år hade han lyckats smuggla ut filmen ”Taxi”, en riktig lågbudgetfilm med Panahi själv som taxichaufför som med en liten kamera kopplas till instrumentbrädan filmar sina kunder. Samtidigt som han via sina kunder tecknar en bild av Iran, om våld och rädsla och motstånd och censur och glädje, lyckas han samtidigt vara både komisk och politisk.

Filmens höjdpunkt är när Panahis syskonbarn stiger in i taxin med en egen kamera som hon ska göra en skolfilm med, och diskuterar filmpolitik via de regler som hennes lärarinna gett henne – som att ”problem och bekymmer och negativa saker ska man alltid klippa bort”.

Hanna Saeidi med sin guldbjörn på röda mattan i Berlin.
Hanna Saeidi med sin guldbjörn på röda mattan i Berlin Hanna Saeidi med sin guldbjörn på röda mattan i Berlin. Bild: EPA/JOERG CARSTENSEN berlinale 2015

I filmen är syskonbarnet Hanna Saeidi ett på ett hjärtligt sätt nästan irriterande pratsamt barn, men när hon ska ta emot den gyllene björnen i Berlin blir hon plötsligt stum, tårarna rinner och jurymedlemmen Audrey Tautou måste komma fram och trösta henne.

Juryordföranden Darren Aronofsky karaktäriserade Taxi som ”ett kärleksbrev till filmkonsten”, och senare kunde man också komma med en hälsning från Panahi själv: ”jag måste fortsätta göra film för att känna att jag lever”.

Latinamerikansk fest

I övrigt var det Latinamerika som stal huvudrollen. Guatemala, Spanien, Chile fick priser, med filmer på ett eller annat sätt känns mycket politiska med teman som katolska präster och undanskuffade minoriteter. Samtidigt befäste Berlin sin roll som världens mest politiska filmfestival – en stämpel som höll på att suddas ut av valet att ge Fifty Shades of Grey:s världspremiär inom ramen för festivalen. Ett val som kritiserades kraftigt av medierna.

Festivalens nästviktigaste pris gick till spanska El Club som beskriver hur en grupp katolska präster göms undan av kyrkan för att undvika lagens arm.

”Vi har jobbat hårt och länge för att hitta vårt språk, och nu börjar den här nya generationen hitta fram. Det är frukterna från ett riktigt hårt arbete som vi plockar nu”, konstaterade den spanska regissören Pablo Larraín på tal om den latinamerikanska filmens frammarsch.

Veteranskådespelare i centrum
Fram till lördagen var också Elmer Bäck en potentiell prisvinnare, men varken han eller namn som Juliette Binoche, Nicole Kidman, James Franco, Christian Bale eller andra kända namn fick något pris.

Istället tog filmen ”45 years” hem storslam på skådespelarfronten med silverbjörnar både för bästa manliga (77-åriga Sir Tom Courtenay) och kvinnliga huvudroll (Charlotte Rampling). För Charlotte var priset speciellt. 1936 tog hennes far hem en guldmedalj under de olympiska spelen i Berlin, knappt 80 år senare var det hennes tur ”också om jag fick nöja mej med silver”.

Filmen handlar om ett par som ska fira sina 45 gemensamma år men istället ställs inför något som tvingar dem att omformulera sin relation.

Det delades också ut dussintals andra priser. Alla namn hittar man på webbsidan
berlinale.de/en/das_festival/preise_und_juries/preise_internationale_jury/index.html

Wim Wenders och...

Själv kommer jag som vanligt att minas Berlinalefestivalen för överflödet av film och intressanta diskussioner.

Ifall jag ska lyfta upp två höjdare är det... regissören Wim Wenders, och biobaren där radiokanalen radioeins serverade två timmar intervjuer inför publik, varje kväll mellan 22 och 24.

Wenders var inte bara aktuell med en ny film, framför allt var han på festivalen som hedersgäst. Det var han som i år fick ta emot en silverbjörn för sitt livsverk – något som exempelvis Meryl Streep för några år sedan kom till Berlin för att ta emot.

Pricken på i:et var ett 90 minuter långt samtal som Wenders förde inom ramen för det sk Berlinale Talents-programmet som samlar tiotals unga kommande filmproffs från hela världen för fem dagar fyllda av workshops och föreläsningar.

Vilken lyx! 90 minuter där Wenders försöker sammanfatta sin karriär. Inte nog med att han inte längre behöver bevisa någonting alls. Han gör också ett så sympatiskt intryck, han är välformulerad och ödmjuk och så genuint förälskad i filmen som uttrycksmedel.

Det ska jag återkomma till i ett långt radioprogram i samband med att han fyller 70 år om några månader.

...och biobaren

Och så var det Knut Elstermann. Talkshowjournalisten som bjöd på så många intressanta livegäster under festivalen.

Kanske är det Tyskland, men den talkshowen handlade aldrig om ytligt underhållande smalltalk. Det var snabbt, med hysteriskt bra flyt, men också analytiskt och närvarande och intressant, så mycket mera än ”nå hur känns det” och ”berätta nånting om filmen”. Jag kunde aldrig sluta beundra honom också för att han så total kontroll kunde ha kontroll över situationen fast han simultantolkade samtidigt som han höll liv i diskussionen.

Så har kanalen också ”bara för vuxna” som slogan.

När de prisbelönade Charlotte Rampling och Tom Courtenay dök upp i biobaren direkt från sin presskonferens, var stämningen (ursäkta klichén) på topp. Publiken var entusiastisk, och Sir Tom kunde skämta om att ”jag bara säger några ord, men när du översätter får du det att låta som världens intressantaste långa monolog”.

När filmen skulle kommenteras, berättade Charlotte att ”jag under hela min karriär har velat göra filmer som den här, och det är bara några få gånger som jag har fått göra det”.

Och så fortsätter de med att skämta om filmens dansscener och om hur (skämtsamt) skräckfylld Charlotte var när Tom fick pris och hon kanske skulle bli utan, eller om konkurrensen med pappas guldmedalj (”ingen rival är värre än en död rival”).

Det är för sådana stunder jag så gärna återvänder.

Och finländsk biokultur?

Nu återstår det att se om denna en av Charlotte Ramplings för henne viktigaste filmer, eller någon av de andra prisbelönta filmerna, någonsin hittar till Finland. Eller om man får nöja sig med de kända regissörernas och skådespelarnas filmer.

Kanske är det ännu en gång festivaler som Esbo Ciné och Kärlek&Anarki som man får hoppas på, medan övriga Finland ännu en gång lämnas i filmskugga. Och så fortsätter filmallmänbildningen att vara på en sådan nivå att FNB i sin nyhetsbevakning kallar Jafar Panahi för en israelisk regissör.

För mig återstår ännu en träff med Elmer Bäck för en sista intervju till radioreportaget om hans Berlinaleäventyr, det sänds i Radio Vega om några veckor.

Och så ska jag återkomma med en kolumn om ny tysk film. Har jag en gång varit på filmfestival i Tyskland, känner jag att också den lokala filmen måste kommenteras. På onsdag, om allt går som jag har tänkt.

Alltså kan jag ännu inte säga Adjö, utan ännu en gång: bis bald.

Läs också