Hoppa till huvudinnehåll

George Sand: Älska det är allt!

Lena Kårelands biografi över George Sand
George Sand porträtteras i en nyutkommen biografi av Lena Kåreland. Lena Kårelands biografi över George Sand Bild: Atlantis förlag lena kåreland

”Vårt liv är gjort av kärlek, att inte längre älska är att inte längre leva” skrev George Sand år 1871.

George Sand som vid dopet gavs namnet Amandine Lucie Aurore Dupin, och i och med giftermålet med baronen Casimir Dudevant år 1822 kom att kallas för baronessa de Dudevant. År 1831 skrev hon sin första roman, Rose et Blanche, tillsammans med sin käresta Jules Sandeau. Året därpå antog hon den manliga pseudonymen Georg Sand när hon gav ut romanen Indiana.

I höstas gav Lena Kåreland ut en biografi över George Sand, Älska det är allt! George Sand i liv och dikt, där Kåreland sätter in Sands författarskap i ett historiskt och litteraturhistoriskt sammanhang: Sand kom att bli kvinnans röst i en tid när kvinnorna inte hade särdeles många rättigheter.

George Sands livsstil och uppträdande var uppseendeväckande i en tid när kvinnors liv var kringskuret av reglement och sociala konventioner. Hon bröt sig loss från förtryckande äktenskap och hade ett flertal kärleksrelationer med dåtidens berömda män, bland dem författaren Alfred de Musset och kompositören Frédéric Chopin.

Vid sidan av Victor Hugo var George Sand den mest lästa författaren i Frankrike och i sina romaner tog hon fasta på brännbara ämnen som sexualitet, incest och relationer mellan människor från olika samhällsklasser. Sands produktion omfattade sammanlagt 42 romaner, 12 pjäser samt 5 verk av mer biografisk karaktär.

Lena Kåreland
Lena Kåreland. Lena Kåreland Bild: Creative Commons lena kåreland

Sands anseende spred sig också utanför hemlandets gränser och hon kom att bli en viktig portalfigur för den framväxande kvinnorörelsen i Europa. I Sverige hörde författare som Selma Lagerlöf och Ellen Key till George Sands beundrare.

Kärleken mellan Sand och Chopin

Första gången George Sand och Frédéric Chopin råkades var sommaren 1837 på en musikalisk afton hemma hos Sands väninna Marie d’Agoult, som hade ett skandalomsusat förhållande med pianisten Franz Liszt. Det sade inte klick vid det första mötet.

Det skulle dröja till april 1838 innan Sand och Chopin träffades på nytt – också denna gång i samband med en musikalisk afton hemma hos en annan väninna till George Sand, nämligen Charlotte Marliani.

George Sand blev blixtförälskad i Chopin och hon påbörjar en uppvaktning som så småningom gav önskat resultat – förhållandet mellan George Sand och Frédéric Chopin kom att vara i nio år, fram till 1847, dvs. två år innan Chopin dog endast 39 år gammal.

En vinter på Mallorca

Hösten 1838 beslutade sig George Sand och Chopin för att resa till Mallorca – de hoppades att det milda Medelhavsklimatet skulle vara bra för såväl sonen Maurices reumatism som Chopins besvärliga hosta.

Paret Sand-Chopin ville också resa bort från illvilligt skvaller – i de parisiska salongerna florerade elakt förtal och man kunde inte begripa hur den bräckliga, vackra och omtyckta Chopin kunde vara tillsammans med denna mansslukerska i byxor och skjorta, denna ”skrivande ko”, som Nietzsche så älskvärt kallade George Sand. Inte heller George Sands tidigare älskare, författaren Félicien Mallefille, var villig att avstå från sitt hjärtas dam utan kamp.

Den 18 oktober 1838 lämnar George Sand Paris tillsammans med sonen Maurice (15 år), Solange (10 år) och tjänsteflickan Amélie. Avresan sker i hemlighet och meningen är att sällskapet ska sammanstråla med Chopin i Perpignan någon dag senare för vidare resa via Barcelona till Palma.

Den 8 november anländer sällskapet till Palma de Mallorca, och vistelsen på ön kom att bli 4 månader lång – en vistelse som Sand skildrat i boken En vinter på Mallorca som utkom år 1842.

En vinter på Mallorca är en svidande uppgörelse med öbornas inskränkthet, girighet, tjuvaktighet och missunnsamhet.

Inledningsvis redogör Sand för hur svårt det var för dem att hitta ett boende på Mallorca – inte minst eftersom ön svämmade över av 20 000 spanjorer som flydde undan inbördeskriget som rasade på fastlandet.

Sällskapet installerade sig till en början i Vindarnas hus (Son Vent) i Establiments strax utanför Palma, men inom kort drabbades Chopin av luftrörskatarr och Vindarnas hus visade sig vara otjänligt att bo i när regnovädret satte in. Husets ägare vräkte paret pga. den befarade smittorisken – hela samhället var övertygade om att Chopin var pestsmittad.

Tack och lov lyckades man hyra en cell med tre rum i det gamla kartusianklostret i Valldemossa, som ligger uppe i bergen, femhundra meter över havet.

Innan verksamheten i klostret upphörde genom ett dekret från regeringen i Madrid (utfärdat år 1836) levde och verkade 13 munkar i byggnaden. Vid tidpunkten för Sands och Chopins vistelse i Valldemossa hade den spanska regeringen övertagit klostret och hyrde ut celler till hugade gäster.

Misstänksamma mallorkiner

Tiden i klostret var omtumlande, kaotisk och besvärlig: i En vinter på Mallorca beskriver Sand den pittoreska miljön och den hänförande naturen (”det på en gång strama och graciösa, dystra och storslagna landskap”), men byborna blir inte lika smickrande tecknade:

”Vi döpte Mallorca till Apön därför att vi fann att de lömska, tjuvaktiga men i grund och botten oförargliga invånarna inte gjorde oss något om vi behandlade dem som indierna sina odygdiga, skygga apor och orangutanger, det vill säga aktade oss för att visa irritation eller håna dem.”

George Sand var en udda fågel på Mallorca, och hon möttes med misstänksamhet var hon än rörde sig. Ortsborna hade svårt att förhålla sig till en kvinna som röker och skriver böcker, en dotter som klär sig i skjorta och långa byxor, och en älskare som (enligt falska rykten) är drabbad av lungtuberkulos.

Leve Frankrike! Det kändes som om vi hade återvänt till civilisationen efter att ha rest jorden runt och umgåtts med Polynesiens infödingar

Om Sand och Chopin ens gått i kyrkan på söndagar skulle det ha förbättrat deras ställning en aning … men enligt Sand kom byborna överens sinsemellan om att:

”(---) inte sälja sin fisk, sina ägg och sina grönsaker till oss annat än till skyhöga priser. (---) Vi var helt utlämnade åt deras godtycke och tvingades leva som asketer till en kostnad som till och med översteg summan för ett furstligt hushåll i Paris.”

Vintern visar sig vara ovanligt regning och långa perioder är sällskapet isolerat i sin cell i klostret – Chopins hosta förvärras och hans tillstånd försämras. I början av februari beslutar man sig för att bryta upp och återvända till Frankrike:

”- Leve Frankrike! Det kändes som om vi hade återvänt till civilisationen efter att ha rest jorden runt och umgåtts med Polynesiens infödingar” noterar George Sand i En vinter på Mallorca.

I romanen nämns pianisten och kompositören Chopin inte vid namn, utan omtalas endast som ”en familjemedlem” eller ”vår sjukling”.

Fullbordade verk trots värk

Trots diverse praktiska bekymmer med matförsörjning och vård av sjuk familjemedlem, lyckas George Sand skriva färdigt boken Spiridon, och påbörjar arbetet på en kommande bok, Gabriel.

Frédéric Chopin trotsade sin sjukdom och det kalla och fuktiga vädret och lyckades komponera ett antal musikstycken som de 24 preludierna i opus 28 (som bl.a. innehåller det kända ”Regndroppspreludiet” nr 15), en ballad i F-dur (opus 38), två polonäser (opus 40), en mazurka (opus 41) och två nocturner.

I dag är kartusianklostret i Valldemossa en välbesökt turistattraktion – årligen besöker 300 000 turister klostercellen där Sand och barnen samt Chopin tillbringade en oförglömlig vinter.

I boken Berömda kärlekspar på resa skriver Iris Schürmann-Mock att det råder osäkerhet kring vilken cell som var Sands och Chopins – besökarna trängs utanför den andra och den fjärde cellen, medan den tredje förblir stängd: ”Det är den rätta, påstås det, själva kärleksnästet. Det är därför som den spanske operasångaren Uetam köpte den, som ett kuriosum, för att få ha den helt för sig själv.”

Sand och Chopin på film

Det har gjorts ett flertal filmer om George Sands och Frédéric Chopins kärlekshistoria – bl.a. den ungerske regissören Géza von Bolvárys tyskspråkiga film ”Abschiedswalzer: Zwei Frauen um Chopin” från år 1934, den franska filmen ”La note bleue” från år 1991, den polska filmen ”Chopin: Desire for Love” (2002) och inte minst den brittisk-amerikanska filmen ”Impromptu” från år 1991 med en ung Hugh Grant i rollen som Chopin och Judy Davis som Sand.

Mi Wegelius har träffat Lena Kåreland, samt besökt Musée de la Vie Romantique i Paris där det bland annat finns smycken som George Sand har burit samt en del målningar.

Ina Söderlund, utbytesstuderande i Paris, vandrar runt på museet tillsammans med Mi Wegelius: