Hoppa till huvudinnehåll

När väntan på en framtid blir livet

18-åriga rachel på flyktinglägret kyangwali
18-åriga rachel på flyktinglägret kyangwali Bild: Liselott Lindström kyangwali

Jag skulle skriva den här bloggtexten redan igår, men det var ett häftigt åskväder och strömmen var borta hela dagen. Vi går mot regnperiod här i Uganda!

Jag kom tillbaka från flyktinglägret (eller flyktingbosättningen som det för flyktingfrågor ansvariga ministeriet är noga med att kalla det) Kyangwali i lördags och på onsdagen bär det av till nästa läger, Nakivale. Det ligger söderut nära staden Mbarara och gränsen till Tanzania. Kyangwali ligger alltså för sin del vid Albertsjön alldeles nära gränsen till Kongo.

Kyangwali är alltså ett läger, eller en bosättning, med 40 000 flyktingar. (Skrev tidigare om 35 000, men det hade kommit fler, så den siffran stämde inte.)


Kyangwali grundades redan på 1950-talet, men har varit stängt när det inte behövdes och nu tagit emot flyktingar i ungefär 20-25 år. Jag träffade många flyktingar som hade bott där sedan slutet av 1990-talet.

Uganda har en väldigt liberal flyktingpolitik och de flyktingar som kommer hit får välja om de vill bo i stan eller på en bosättning. De som väljer det tidigare måste långt klara sig själv, medan de som väljer bosättningarna får mathjälp det första halvåret och en bit mark att bygga en hydda på och odla grödor. Allt fler väljer att bli stadsflyktingar, eftersom många som kommer inte har erfarenhet av jordbruk.

Undernärt barn från Sydsudan
En del av barnen får inte tillräckligt med näring, vilket kännetecknas av en uppsvullen mage. Undernärt barn från Sydsudan Bild: Liselott Lindström undernärt barn

Det är alltid fascinerande att se hur människor organiserar sig, också när de lever på flykt. Där finns små butiker, en fotostudio, laddningstjänster för mobiltelefoner och ställen som visar filmer om kvällarna. Där finns också flera skolor, men hur bra nivån på undervisningen är när en skola med tre små byggnader har över tusen elever och det kan finnas 150 elever i en klass är en annan fråga. Rachel, som jag nämnde i det senaste inlägget, har gått sju år i skola på engelska, men förstod knappt vad jag sade.

Samtidigt är det beklämmande att lägret har funnits så länge, men ännu är långt ifrån självförsörjande. Orsaken är säkert att så många tror att de snart kommer att få komma hem, eller får komma någon annanstans, till ett land utanför Afrika.

Det gör att man inte vill satsa på att plantera träd till exempel, det är ju ändå inte jag som drar nytta av dem, tänker många. Sedan märker man att det har gått 17 år, man bor fortfarande kvar och hade man bara planterat de där träden för några år sedan skulle de nu vara höga.

Plötsligt har väntan på ett nytt liv blivit livet.

Liselott Lindström frivilligarbetar som informatör för Finlands Flyktinghjälp i Kampala, Uganda

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes